Effell's blogg

Redan innan jag klev ur sängen imorse fick jag nåt dammskräp i ögat, som fortfarande inte gått bort. Inte ovanligt alls. Två gånger i mitt vuxna liv har jag fått gå till Cityakuten för att få sånt skräp utplockat av ögonläkare, då det suttit i flera dagar utan att gå bort. Antingen har jag för stora ögon eller också behöver jag piska sängkläderna ofta. Eller skaffa såna där svetsglasögon med tättslutande kant runtom.

Annars då? Jorå, det knallar. För fullt, eftersom det är nyårsafton. Jag har skaffat öronproppar för att slippa det värsta.
Några nyårslöften har jag undvikit att avlägga i år, jag har bestämt mig för att jag nu känner mig själv såpass bra att jag vet att det inte hjälper med dyra målsättningar, ens på papper.  Chansen att lyckas är nog större om jag gör det spontant än om jag försöker tvinga mig själv.

Om några timmar går jag hem till Goth-Helena och inväntar tolvslaget. Familjen och släktingarna kör folkhemsvarianten och åker till Skansen för att live höra Jan Malmsjö ropa "Ring klocka, ring...".

Gott Nytt År!

Det är näst intill en snöstorm som rasar utanför fönstren här... Sånt skulle jag kunna bli orolig och må illa av, om det inte vore för att jag nyligen sett rätt mycket snö. Jag vet inte hur man ska förklara det, men väder är något jag blivit lite fixerad av. Jag kommer på mig med att söka tecken i det. Det är så mäktigt. Och är du fel utrustad är det ibland t.o.m. farligt.

Jag är hemma sedan ett par dagar tillbaka. Julen firades, i enlighet med vartannat-års-regeln, i familjens fjällstuga. Mitt humör och mitt mod har pendlat under de fyra hela dagarna i brynet av tallskogen. Kanske för att jag upplevt det så många gånger förr utan att det känts självvalt.
Och sen är jag ju som jag är - nervig, rastlös, kontrollberoende och föga anpassningsbar. Drösvis med entertainment och förströelse hade jag medtagit: laptopen, freestylen, MP3-spelaren, böcker, ritmaterial...

Prylskaran drygades ut med välkomna julklappar: snickarverktyg, en historiebok och en batteriladdare. Särskilt det sistnämnda satt fint. Nu kan jag dra ned på batteriköpen.  

Varje dag, och särskilt kvällstid, gick jag också ut på långa promenader för att få tiden att gå, och jag hann uppleva både gnistrande stjärnhimmel och snöfall. Sista promenaden in till byn och tillbaks företogs i sexton graders kyla (men det konstaterade jag inte förrän efteråt), och eftersom jag glömt långkallingarna i stugan var det nästan så benen domnade bort innanför jeansen. Jag kröp omedelbart i säng för att tina upp då jag kom tillbaka till värmen, men det var det värt.
Kvällen dessförinnan kände jag mig extra otålig och vandrade upp längs de illa plogade småvägarna uppe på åsen, varifrån utsikten är hyfsad. Den nästan kompakta mörkret, den starka vinden och de höga skogsridåerna gjorde att det kändes ödesmättat. Där andra ser ett mysigt jullandskap ser jag lika gärna ett Sibirien där man kan glömmas bort och krympa ihop inför de övermäktiga naturelementen. Vad händer om snöplogen inte kommer? Jag intalade mig dock att allt var okej och stretade vidare, men då jag befann mig vid den högst belägna vändplanen och plötsligt vände mig om slog blåsten och snöyran rakt i ansiktet på mig och jag tappade andan, innan jag samlade mig och stressat började ta mig nedåt igen. Jag sattes på prov av min egen övertro, då Winnerbäck sjöng i lurarna:

Det är en storm på väg inatt, rannsaka och bekänn
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval
han ska pröva din styrka, han ska testa din moral

Jag överlevde ju dock, som synes. Och i övrigt gick väl julhelgen i dur, även om det ofta är underhållningen på TV som är räddningen. Och allt gott man proppar i sig. Några hekto har jag ökat i vikt sedan förra veckan.

Nu ligger det där i bagaget. Härnäst vankas nyår, tillsammans med hundar, katter och annat folk. Ost, vin och en lättnad inför tanken på nyårsdagen, då man kan säga att den här stresshögtiden är över för min del.

...tillönskas Er, mina välartade vänner!, för att nu göra en parafras på en känd replik ur "Karl-Bertil Jonssons julafton".  
Jag ligger i startgroparna för att bege mig till djupare snö (även om det faktiskt snöar även i Stockholm just denna förmiddag, i skrivande stund), och kände att det kanske var läge att avlägga en liten rapport och lämna en hälsning här, utifall att det blir klent med Internetsurfandet de närmaste dagarna.

En utförlig beskrivning av Effells julfirande kommer säkert någon gång i mellandagarna. Ta nu väl hand om er alla därute! Med lite tur kanske jag får möjlighet att kika in här även någon gång under julhelgen.

Högskolan hade förlagt sin terminsavslutning till ett söderfik där jag är minst en gång i veckan. Både bekvämt och lite märkligt. Men nu fick jag definitivt klart för mig att de minsann lagar himla god mat där också, och inte endast de där chokladbollarna och kaffet som jag av inbiten vana alltid väljer.

Jag summerar: det var en synnerligen trevlig kväll. Och välbehövlig tror jag faktiskt. Och då middagen väl intagits färdigt, siktade de flesta på att 'gå vidare' som det kallas då man inte är riktigt mätt på krogmiljön. Gänget splittades dock upp under vägen eftersom alla inte hade exakt samma önskemål (Det var förmodligen inte alla pastorskandidaterna som tyckte att queerklubb lät lockande, t.ex). Den lilla klungan som jag själv hakade på bestod till slut av fyra personer och hamnade såsmåningom på O'Leary's sportbar. Lilla Malena var nämligen fast besluten att få se boxningsmatchen mellan Laila Ali och Åsa Sandell som sändes direkt från Berlin, så vi behövde alltså ett ställe med påslagen storbilds-TV.
Det är nog för övrigt första gången jag varit på en såndär sportnörds-ölstuga, men det var precis som man väntar sig och lite till. T.o.m i de enskilda båsen fanns TV-skärmar.

Sandell förlorade matchen på knockout(?), men tills dess hade Malena varit en av de mest högljudda i hela lokalen. "PÅ HENNE! DÖDA! DÖDA!" (Ja, det är kristen teologi vi pluggar till vardags, ja. Vill du ha riktigt röjiga fester under studietiden så satsa på prästyrket.) Mellan varven plockade hon dock fram sin frommare sida och visade att hon kunde psalmboken utantill genom att sjunga med utgångspunkt från våra garderobsnummer.

Saltet på min marghueritadrink gjorde mig törstig igen, men jag höll mig i fortsättningen till vatten. Nån måtta får det vara sade plånboken, oavsett om magen höll med. Inatt sov jag i alla fall gott känns det som, vilket inte hindrade en tupplur mitt på dagen också. Har nu inte varit ute på hela dagen... funderar faktiskt på att ta mig en nypa kall luft.

Klart slut för denna veckan. Måndag imorgon.

Satt på en kvarterskrog med tre gamla klassisar från högskolan, och blev alltmer däst av vin. Insåg än en gång att min ungdom varit skyddad verkstad, då de andra som i förbigående jämförde sina tonårserfarenheter av fylla, sex och droger.
Jag vet aldrig riktigt hur jag ska möta de där diskussionerna. Jag har ju inget att tillföra samtalet eftersom jag själv aldrig varit magsjuk av bakfylla, rökt på, tatuerat mig med rakblad eller strulat runt i lösa sexförbindelser. Någonsin. Därför sitter jag tyst, och frågan är hur det uppfattas. Tror de att jag är en präktig stropp som hemligen sitter och ser ner på dem? Eller är det i själva verket jag som är den menlöse mesen som de suckar åt då jag gått?

Naturligtvis är det ju inte så att de direkt skryter med det de gått igenom och gjort under sin unga rebelltid. Tvärtom. Men jag får en känsla av att de betraktar det som helt "normala" erfarenheter, sånt som är naturligt att ha i bagaget. Och de talar med melankoli om de gymasiepolare som det inte gick så bra för, sådana som inte lyckades hålla sig inom de hårfina gränserna på den tiden partajerna begav sig och som därför nu sitter på parkbänkarna tillsammans med resten av A-laget. Sensmoralen tycks vara att det kan hända vem som helst (vilket ju på något sätt förutsätter att alla lever rejält on the edge under en period av sitt liv).

Det är då familjeliv och barn kommer på tal som en nykter realism infinner sig. Aldrig, aldrig att de skulle kunna tillåta sina barn att göra samma saker som de själva gjorde! Det är ju livsfarligt. Precis som deras egna maktlösa föräldrar försökte tala dem till rätta en gång vill de nu helst sätta skarpa gränser och ta sitt ansvar. Det är mycket bra. Men det märks att samvetsfrågan finns där... Hur pass bra förebild blir man? Kommer man att få sina egna historiska snedsteg tillbakakastade i ansiktet då man säger ifrån och hotar med utegångsförbud? "Ska du säga, du gjorde ju typ ännu värre grejer när du var i min ålder!"

Men jag kan inte sörja att jag hållit mig undan allt det där. Jag tror ändå inte jag hade klarat det. Jag hade snabbt sprängt den osynliga gränsen och för längesen runnit bort i rännstenen. Jag hatar att säga nej. Men vissa saker är jag glad att jag alltid kunnat stå för att jag inte är intresserad av. Min rädsla har varit fullt befogad, det har jag sett flera exempel på.

Festerna och säsongsavslutningarna duggar tätt så här års, och ikväll är det dags för nya glas vin, på ett annat hak. Nya historier att lyssna till. Kanske helt annorlunda, det vet man aldrig.

Har du också slagits av tanken att allt kanske bara är en skicklig fejk? Hela livet du lever. Ungefär som i den där filmen Truman Show: allt och alla omkring dig är egentligen bara kulisser och skådespel, och alla utom du vet det. Du är lurad.
Man bara väntar på tillfället då man stiger in i en jättesal och där står hundratals människor - alla man känt och träffat - och fnissar, och en 'lekledare' kliver fram och talar om för en att man i själva verket levt i en regisserad låtsasvärld hela tiden. Alla dessa gestalter, inklusive ens familj och anhöriga, var några helt andra än man trodde...

När jag var liten led jag av separationsångest och var rädd för att bli övergiven. Och jag var faktiskt beredd att, trots min trygga uppväxt, misstänka t.o.m mina egna föräldrar för att delta i en hemlig konspiration mot mig. Då de satte sig i bilen och bara skulle en vända till stan, så kunde det ju teoretiskt sett betyda att de skulle verkställa den länge emotsedda Plan A, d.v.s fly fältet och inte komma tillbaka. Jag gick otåligt och kikade i fönstren och kände mig inte helt trygg förrän jag såg bilen svänga in på uppfarten igen.

Med åldern blir fantasierna lite mer sofistikerade. Kanske kan det vara en övernaturlig fejk? Kanske är jag i själva verket den enda levande varelse som överhuvudtaget existerar, och allt omkring mig är bara virtual reality, eller rentav inbillning. "Jag tänker, alltså finns jag" resonerade Descartes på sin tid. Sant, men det bevisar ju som sagt bara att jag själv existerar. Det är ju bara mina egna tankar jag kan känna.

Tänk om nyheterna jag ser på TV bara är teater och specialeffekter. Tänk om Gud finns, men egentligen är ond...  Tänk förresten om man plötsligt vaknar i sin kista efter att man blivit begravd, och inte kan komma ut... Och tänk om...
När det existentiella grubblet filtrerats genom hjärnvindlingarna tillräckligt många varv ger man upp...! Det som skrämmer en med sådana här fantasier är att de tänkta scenariona ligger helt utanför ens kontroll. Samtidigt är det just därför man släpper dem. Man kan ju ändå inte göra något åt det.

Jag hoppas att Gud är god, att jag är en 34-årig svensk från södra Stockholm och att ni finns, och gillar att läsa min blogg. För då har jag fattat det rätt.

Jag ringde nyligen till öppenvårdsavdelningen jag haft kontakt med för att beställa ny medicin. En vecka senare ringde jag igen och påminde. Väntar otåligt på att receptet ska dyka upp, men det skulle inte förvåna mig om meddelandet fortfarande inte gått fram.

Har nyss läst om omständigheterna kring Micke "Svullo" Dubois' död igår. Han tog uppenbarligen livet av sig efter en tid av svår depression. Även om jag själv kanske inte var något direkt Svullo-fan blir jag ändå bestört, särskilt eftersom det handlar om självmord.
Vittnesmålen gör nämligen gällande något som vi är lite för vana att höra numera: att trots att han såsmåningom kom i kontakt med psykvården fick han knappt någon aktiv hjälp förutom mediciner, och han var utskriven efter bara några dagar. Visserligen på egen begäran, men mår man dåligt gör man inte alltid särskilt övertänkta val, och en bedömning och något slags uppföljning från vårdens sida hade varit på sin plats tycker jag.

Att man råkar vara kändis garanterar varken att man är särskilt lycklig eller att man alltid klarar sig. Och jag blir skrämd över den attityd som vårdmyndigheter (ytterst kanske det är politiker som är ansvariga) ofta verkar ha. Trots att problemet bara växer gör man inte mer än att putsa lite på ytan. Psykhjälp är komplicerat och svårt och en del patienter är nog inte direkt lätthanterliga, det är sant. Men det tycks förekomma att folk avvisas trots att de själva ber om någon specifik form hjälp och är villiga att ta emot den. Och jag minns inte att jag hört någon ansvarig medge att man inte har situationen under kontroll.
Om det är så att de hjälpsökande egentligen bara betraktas som besvärliga och ivägen och störande, så skulle det kännas befriande att få höra det sagt också... 

Det är nog många i Sverige som tycker november är årets värsta månad. En äldre arbetskamrat då jag jobbade på parklek en höst för många år sen sade mer än en gång lakoniskt att: "Det är den här jävla november, alltså...!" Deppmånaden. Stressmånaden. Månaden då allt blivit mörkt och livet i naturen definitivt slocknat, men våra liv likförbaskat inte tillåts gå på sparlåga eftersom så mycket ska ske då.

Nu är det dock plötsligt december. Julen pockar på, och även om man kanske innerst inne inte känner så stor skillnad så förväntas man nog vara lite gladare. Lite nöjdare, och tindra med ögonen inför adventsstakar och stjärnor. Den placeboeffekten hoppas jag så smått på, för det kan jag behöva. Det råder fortfarande morgon-apati och tidsödande livsgrubbel här, säkert helt i onödan.
Men jag ska strax resa mig ur den här fåtöljen. Jag ska gå ut och suga i mig dagsljus. Ladda batterierna och samla välbefinnande-poäng.

Lyssnar på Svenska Favoriter på radio. Nyss sade de i nyhetspausen att vetenskapsmän i Singapore uppfunnit en barnpyamas som kan "krama" den som har den på sig. Den är bl.a. avsedd för barn som måste sova ensamma. Radioprataren kommenterade dock att: "De borde nog egentligen tillverka den i large också, för vuxna singlar." Så sant så.
Fast ännu bättre vore det kanske om vi människor kramades mer på riktigt.