Reflektion mellan två blöta kvällar
Satt på en kvarterskrog med tre gamla klassisar från högskolan, och blev alltmer däst av vin. Insåg än en gång att min ungdom varit skyddad verkstad, då de andra som i förbigående jämförde sina tonårserfarenheter av fylla, sex och droger.
Jag vet aldrig riktigt hur jag ska möta de där diskussionerna. Jag har ju inget att tillföra samtalet eftersom jag själv aldrig varit magsjuk av bakfylla, rökt på, tatuerat mig med rakblad eller strulat runt i lösa sexförbindelser. Någonsin. Därför sitter jag tyst, och frågan är hur det uppfattas. Tror de att jag är en präktig stropp som hemligen sitter och ser ner på dem? Eller är det i själva verket jag som är den menlöse mesen som de suckar åt då jag gått?
Naturligtvis är det ju inte så att de direkt skryter med det de gått igenom och gjort under sin unga rebelltid. Tvärtom. Men jag får en känsla av att de betraktar det som helt "normala" erfarenheter, sånt som är naturligt att ha i bagaget. Och de talar med melankoli om de gymasiepolare som det inte gick så bra för, sådana som inte lyckades hålla sig inom de hårfina gränserna på den tiden partajerna begav sig och som därför nu sitter på parkbänkarna tillsammans med resten av A-laget. Sensmoralen tycks vara att det kan hända vem som helst (vilket ju på något sätt förutsätter att alla lever rejält on the edge under en period av sitt liv).
Det är då familjeliv och barn kommer på tal som en nykter realism infinner sig. Aldrig, aldrig att de skulle kunna tillåta sina barn att göra samma saker som de själva gjorde! Det är ju livsfarligt. Precis som deras egna maktlösa föräldrar försökte tala dem till rätta en gång vill de nu helst sätta skarpa gränser och ta sitt ansvar. Det är mycket bra. Men det märks att samvetsfrågan finns där... Hur pass bra förebild blir man? Kommer man att få sina egna historiska snedsteg tillbakakastade i ansiktet då man säger ifrån och hotar med utegångsförbud? "Ska du säga, du gjorde ju typ ännu värre grejer när du var i min ålder!"
Men jag kan inte sörja att jag hållit mig undan allt det där. Jag tror ändå inte jag hade klarat det. Jag hade snabbt sprängt den osynliga gränsen och för längesen runnit bort i rännstenen. Jag hatar att säga nej. Men vissa saker är jag glad att jag alltid kunnat stå för att jag inte är intresserad av. Min rädsla har varit fullt befogad, det har jag sett flera exempel på.
Festerna och säsongsavslutningarna duggar tätt så här års, och ikväll är det dags för nya glas vin, på ett annat hak. Nya historier att lyssna till. Kanske helt annorlunda, det vet man aldrig.
Jag vet aldrig riktigt hur jag ska möta de där diskussionerna. Jag har ju inget att tillföra samtalet eftersom jag själv aldrig varit magsjuk av bakfylla, rökt på, tatuerat mig med rakblad eller strulat runt i lösa sexförbindelser. Någonsin. Därför sitter jag tyst, och frågan är hur det uppfattas. Tror de att jag är en präktig stropp som hemligen sitter och ser ner på dem? Eller är det i själva verket jag som är den menlöse mesen som de suckar åt då jag gått?
Naturligtvis är det ju inte så att de direkt skryter med det de gått igenom och gjort under sin unga rebelltid. Tvärtom. Men jag får en känsla av att de betraktar det som helt "normala" erfarenheter, sånt som är naturligt att ha i bagaget. Och de talar med melankoli om de gymasiepolare som det inte gick så bra för, sådana som inte lyckades hålla sig inom de hårfina gränserna på den tiden partajerna begav sig och som därför nu sitter på parkbänkarna tillsammans med resten av A-laget. Sensmoralen tycks vara att det kan hända vem som helst (vilket ju på något sätt förutsätter att alla lever rejält on the edge under en period av sitt liv).
Det är då familjeliv och barn kommer på tal som en nykter realism infinner sig. Aldrig, aldrig att de skulle kunna tillåta sina barn att göra samma saker som de själva gjorde! Det är ju livsfarligt. Precis som deras egna maktlösa föräldrar försökte tala dem till rätta en gång vill de nu helst sätta skarpa gränser och ta sitt ansvar. Det är mycket bra. Men det märks att samvetsfrågan finns där... Hur pass bra förebild blir man? Kommer man att få sina egna historiska snedsteg tillbakakastade i ansiktet då man säger ifrån och hotar med utegångsförbud? "Ska du säga, du gjorde ju typ ännu värre grejer när du var i min ålder!"
Men jag kan inte sörja att jag hållit mig undan allt det där. Jag tror ändå inte jag hade klarat det. Jag hade snabbt sprängt den osynliga gränsen och för längesen runnit bort i rännstenen. Jag hatar att säga nej. Men vissa saker är jag glad att jag alltid kunnat stå för att jag inte är intresserad av. Min rädsla har varit fullt befogad, det har jag sett flera exempel på.
Festerna och säsongsavslutningarna duggar tätt så här års, och ikväll är det dags för nya glas vin, på ett annat hak. Nya historier att lyssna till. Kanske helt annorlunda, det vet man aldrig.
Kommentarer:
Postat av: TinaSol
Du är varken någon mes eller någon stropp. Du är du. Och du står för det. "Jag talar då jag har nåt att säga" sa du till en person som kommenterade din tystnad en gång. Det är sant. Och jag tror att dina vänner och bekanta uppskattar att du är precis som du är.Jag tycker att det är positivt att man inte kan placera in dig i ett givet fack!
Trackback