Tredje gången gillt.
Igårkväll, inne på Pressbyrån, blev jag vittne till en människas vinstlycka. En tjej skrapade sin Trisslott och trodde inte sina ögon. Hon hade vunnit hundratusen!
Skrattet stockade sig i halsen på henne då hon försökte hålla igen på åtbörderna. Så härligt det måste kännas. De flesta genomsnittliga medelklass-svenskar har väl både ett och annat litet hål där tillskottet kan stoppas.
För några veckor sedan tillverkade jag mig en egen Triss-skrapa. En liten träbit att skrapa lotter med för att slippa bli skitig under naglarna helt enkelt. Fyra gånger har jag hittills hunnit använda den, varav tre senaste dagarna.
Jag vill inte tro att jag är vidskeplig men ända tills idag såg den ut att ha ett visst mått av tur med sig. Jag fick pengarna tillbaks hela tiden -50 kr- och kunde plocka ut två nya lotter... men nu på tredje rundan vände det och jag fick två nitlotter. Nåja, sex st lotter för sammanlagt 50 kr i betalning är ju på sätt och vis en vinst, ur köp-och-sälj-perspektiv...
Fast hundratusen hade väl inte suttit helt fel heller, när jag tänker efter.
Skrattet stockade sig i halsen på henne då hon försökte hålla igen på åtbörderna. Så härligt det måste kännas. De flesta genomsnittliga medelklass-svenskar har väl både ett och annat litet hål där tillskottet kan stoppas.
För några veckor sedan tillverkade jag mig en egen Triss-skrapa. En liten träbit att skrapa lotter med för att slippa bli skitig under naglarna helt enkelt. Fyra gånger har jag hittills hunnit använda den, varav tre senaste dagarna.
Jag vill inte tro att jag är vidskeplig men ända tills idag såg den ut att ha ett visst mått av tur med sig. Jag fick pengarna tillbaks hela tiden -50 kr- och kunde plocka ut två nya lotter... men nu på tredje rundan vände det och jag fick två nitlotter. Nåja, sex st lotter för sammanlagt 50 kr i betalning är ju på sätt och vis en vinst, ur köp-och-sälj-perspektiv...
Fast hundratusen hade väl inte suttit helt fel heller, när jag tänker efter.
Fryser och svettas
Det har blivit kyligt och småhuttrigt, och jag jämnar ut det genom att köra med värmefläkten här hemma i rummet. Efter en stund blir det nästan för varmt istället.
Det är mycket nu, men allt går sakta ändå. Jag har en omtenta att plugga till, samt en liten uppsats som ska vara klar på fredag, jag ska också sammanställa en tjock ansökan om doktorandtjänst före fredag, jag har ett långvarigt måleriprojekt sedan länge vid sidan om, och säkert har jag ändå glömt nåt nu.... Ovanpå detta kommer en urkass ekonomi, det faktum att jag kanske ska flytta efter nyår, att jag vill pressa ur mig ett bidrag till serietävlingen i Metro innan den avslutas, att Mor snart fyller år, att julen ska firas i fjällen och att brorsan förmodligen åker till Thailand snart... det får inte plats mer i huvudet nu! Nej, jag är inte särskilt stresstålig nej.
Bara om ni undrar över varför gamle Herr Ångest kom och hälsade på... och ännu inte har bestämt när han ska resa hem igen.
En dag i taget..... andas djupt....
Det är mycket nu, men allt går sakta ändå. Jag har en omtenta att plugga till, samt en liten uppsats som ska vara klar på fredag, jag ska också sammanställa en tjock ansökan om doktorandtjänst före fredag, jag har ett långvarigt måleriprojekt sedan länge vid sidan om, och säkert har jag ändå glömt nåt nu.... Ovanpå detta kommer en urkass ekonomi, det faktum att jag kanske ska flytta efter nyår, att jag vill pressa ur mig ett bidrag till serietävlingen i Metro innan den avslutas, att Mor snart fyller år, att julen ska firas i fjällen och att brorsan förmodligen åker till Thailand snart... det får inte plats mer i huvudet nu! Nej, jag är inte särskilt stresstålig nej.
Bara om ni undrar över varför gamle Herr Ångest kom och hälsade på... och ännu inte har bestämt när han ska resa hem igen.
En dag i taget..... andas djupt....
Livets sammandragningar
Gamle Herr Ångest, min trognaste och mest efterhängsne ovän, har knackat på igen. Han målar upp en tung och skrämmande framtid och frågar mig med ett snett, överlägset leende om jag verkligen klarar detta. Vore det inte tryggast att krypa tillbaka in i det trygga skalet ändå, som så många gånger förr...?!
Man vill vråla och sparka. Man önskar att Ångest vore en mer fysisk demon än han är, någon man faktiskt kunde slå på käften och jaga bort på riktigt, så att han försvann. För gott. Men tyvärr är han subtilare än så och det gör honom stark och ger honom övertag. Inte nog med att han smyger sig på dig, han placerar sig dessutom inuti dig, besätter dig så att du inte kommer undan. För att komma åt honom känns det som om du måste skada dig själv.
Höststormen som rasar utanför fönstret känns som en parallell till det som sker inuti mig. Men ja, hoppet finns där om man tittar noga. De massiva, grå molnen rivs sönder medan de glider förbi, och små strimmor av solljus kämpar sig igenom i portioner. Som om en god Gud däruppe ville visa att "Jag är här! Du måste bara lära dig att lita på det."
Man vill vråla och sparka. Man önskar att Ångest vore en mer fysisk demon än han är, någon man faktiskt kunde slå på käften och jaga bort på riktigt, så att han försvann. För gott. Men tyvärr är han subtilare än så och det gör honom stark och ger honom övertag. Inte nog med att han smyger sig på dig, han placerar sig dessutom inuti dig, besätter dig så att du inte kommer undan. För att komma åt honom känns det som om du måste skada dig själv.
Höststormen som rasar utanför fönstret känns som en parallell till det som sker inuti mig. Men ja, hoppet finns där om man tittar noga. De massiva, grå molnen rivs sönder medan de glider förbi, och små strimmor av solljus kämpar sig igenom i portioner. Som om en god Gud däruppe ville visa att "Jag är här! Du måste bara lära dig att lita på det."
Nu har Effell drömt sådär konstigt igen
En del nattliga drömmar vet man inte riktigt själv hur man ska uppfatta sin egen roll i. Och hur uppfattar andra drömmen om man berättar om den? Vilka undermedvetna målsättningar eller önskningar avslöjar den om en själv? Är man dryg om man råkar vara hjälte i sina egna drömmar? Gäller jantelagen lika mycket där som i verkligheten?
Nädå, jag brukar inte vara nån superman i sömnen. Mina egna egenskaper i senaste drömmen var ungefär som i verkligheten: glömmer ladda telefonen, yrar lite planlöst omkring och gör saker i fel ordning, ängslas inför morgondagen. Men en sak var rejält annorlunda. Jag hade fått i uppdrag att vara pojkvän(!).
Handlingen har redan börjat förpassas in i vakenhetens obönhörliga glömska, men jag har några fragment kvar i minnet. En utländsk dokusåpatjej av något slag på besök, tydligen halvkänd och ständigt med ett filmteam i hasorna. Under sin vistelse i stan skulle hon under arrangerade former paras ihop med en kille som hon mer eller mindre skulle ha ett tillfälligt förhållande med, och jag var -av någon fullkomligt outgrundlig anledning- den utvalde. En stressad producent (nån såndär Jonas Åkerlund-typ), som jag kanske var lite halvbekant med, satte mig in i situationen under något dygns väntan i en rörig lokal som liknade ett köpcenter. Jag minns att då hon, tjejen, slutligen dök upp något försenad, och vi officiellt presenterades, pustade jag ut inombords vid konstaterandet att hon var rätt snygg.
Vi hann nu inte umgås så länge innan drömmen tog slut, men vi gosade lite och hade förtroliga samtal, där hon beklagade sig över sin arbetssituation och den eländiga kameran som alltid fanns i närheten.
Vem var hon egentligen? Det var ingen verklig person från löpsedlarna, utan någon som sattes ihop i drömmen. Vad betyder det?
Ett porträtt från hösten 2005
Dags för en kvällspromenad?
Effell fyller år imorgon. Hurra, hurra. Men jag har faktiskt blivit firad av min familj redan ikväll, för det var lämpligast så.
Det kändes som om jag klarade tentan imorse. Så jag kan ju åtminstone få gå omkring och tro det, tills motsatsen visar sig om ett par veckor. Det man inte vet har man inte ont av, som det cyniska talessättet lyder.
Väl åter hemma drabbades jag av en grym huvudvärk... Dålig tajming med tanke på Mammas förberedelser med vällagad middag och tårta och annat ätbart. Det var som om jag haft kolsyreluft bakom pannbenet, det tryckte och pressade inifrån, och jag kände mig lätt illamående. Skuldmedvetet tänkte jag tillbaka på dagens bristfälliga mathållning: två bananer, en tomat, två stora chokladbitar och så kaffe och fikabröd på det. Fy skäms!
Vid middagsbordet kände jag mig halvt svimfärdig och min mor intygade att jag var vit i ansiktet. Efter ett par glas vatten och lite nyttig mat i magen, plus en vilostund på soffan återhämtade jag mig dock, och känner mig nu återställd. *Pustar ut*
Presenterna? Bara en, men en som jag längtat efter i flera år. En digitalkamera! Äntligen! Inte allra superflådigaste innesorten, men helt okej för mig. Nu kommer det att bli andra bullar av här på mina Internet-sidor, när jag kan fixa fram bilder på kortare tid än hittills. Jag blev så glad så jag kanske orkar lite tårta också.
Det kändes som om jag klarade tentan imorse. Så jag kan ju åtminstone få gå omkring och tro det, tills motsatsen visar sig om ett par veckor. Det man inte vet har man inte ont av, som det cyniska talessättet lyder.
Väl åter hemma drabbades jag av en grym huvudvärk... Dålig tajming med tanke på Mammas förberedelser med vällagad middag och tårta och annat ätbart. Det var som om jag haft kolsyreluft bakom pannbenet, det tryckte och pressade inifrån, och jag kände mig lätt illamående. Skuldmedvetet tänkte jag tillbaka på dagens bristfälliga mathållning: två bananer, en tomat, två stora chokladbitar och så kaffe och fikabröd på det. Fy skäms!
Vid middagsbordet kände jag mig halvt svimfärdig och min mor intygade att jag var vit i ansiktet. Efter ett par glas vatten och lite nyttig mat i magen, plus en vilostund på soffan återhämtade jag mig dock, och känner mig nu återställd. *Pustar ut*
Presenterna? Bara en, men en som jag längtat efter i flera år. En digitalkamera! Äntligen! Inte allra superflådigaste innesorten, men helt okej för mig. Nu kommer det att bli andra bullar av här på mina Internet-sidor, när jag kan fixa fram bilder på kortare tid än hittills. Jag blev så glad så jag kanske orkar lite tårta också.
Litet konditionstest
Då jag klivit upp imorse testade jag att göra några armhävningar eftersom jag inte gjort det på... länge. Fem stycken blev det, och på den femte skakade armarna ordentligt. Skall jag göra detta till en flåshurtig vana kanske? Jag menar, tänk att ärligt kunna komma och säga att man startar varje dag med 100 pushups. Eller... åtminstone 20...
Uppföljning av gårdagens...
Vid besöket på kyrkogården igår passerade vi ett öppet kapell där folk slagit sig ned i enskild andakt. En lust att stanna till och bedja, för världen, min omgivning och mig själv, väcktes i mig men det kändes inte som om det fanns tid och ro, eftersom jag hade sällskap. Istället gick jag i kyrkan nu på söndagsmorgonen.
Ja, jag betraktar mig själv som en religiös människa, men numera en väldigt dålig sådan. Krucifixen och ikonerna på min vägg samlar damm i sorgsen bortglömdhet, då deras ägare i sin rastlösa jakt på förströelse har blicken riktad åt annat håll.
Datorn är mitt tempel. Jag dras till den, jag lever med, av och i den. Och när jag kommer på mig själv med det känns det inte sällan lite förnedrande – ungefär som att ha ett drogberoende. Jag tillhör den förtappade västerländska generation wannabe-kristna som kommer att tvinga Kristus att börja chatta på MSN, om han överhuvudtaget ska kunna hitta folk som har tid med honom...!
Vid kyrkkaffet dryftades f.ö. flera ting av denna smått apokalyptiska natur, även om det är svårt att alltid skilja uppriktig framtidsoro från en allmän "det-var-bättre-förr-mentalitet"... Redan i predikan beklagade prästen att den fridfulla Allhelgonahelgen fått sådan seriös konkurrens av den kommersiella och uppsluppna Halloween. Nå, det kan man väl leva med. Men överhuvudtaget har sammhället blivit råare och mer likgiltigt inför andliga ting. Då jag igår skrev här att det inte finns något att vara rädd för på kyrkogårdar syftade jag förstås främst på spöken och andra förmodade övernaturliga otäckheter. Men levande människor finns det däremot anledning att vara rädd för. Någon nämnde att rånen och stölderna ökar på kyrkogården, där bevakningen är sparsam och folk ofta promenerar ensamma. Det är väldigt tråkigt.
Med andra ord, samma problem som finns i samhället i stort letar sig in i den religiösa sfären. Och konstigt vore det väl annars. Men just därför har ju vi som kallar oss troende en del av ansvaret att kämpa emot den utvecklingen, att föregå med gott exempel.
Ja, jag betraktar mig själv som en religiös människa, men numera en väldigt dålig sådan. Krucifixen och ikonerna på min vägg samlar damm i sorgsen bortglömdhet, då deras ägare i sin rastlösa jakt på förströelse har blicken riktad åt annat håll.
Datorn är mitt tempel. Jag dras till den, jag lever med, av och i den. Och när jag kommer på mig själv med det känns det inte sällan lite förnedrande – ungefär som att ha ett drogberoende. Jag tillhör den förtappade västerländska generation wannabe-kristna som kommer att tvinga Kristus att börja chatta på MSN, om han överhuvudtaget ska kunna hitta folk som har tid med honom...!
Vid kyrkkaffet dryftades f.ö. flera ting av denna smått apokalyptiska natur, även om det är svårt att alltid skilja uppriktig framtidsoro från en allmän "det-var-bättre-förr-mentalitet"... Redan i predikan beklagade prästen att den fridfulla Allhelgonahelgen fått sådan seriös konkurrens av den kommersiella och uppsluppna Halloween. Nå, det kan man väl leva med. Men överhuvudtaget har sammhället blivit råare och mer likgiltigt inför andliga ting. Då jag igår skrev här att det inte finns något att vara rädd för på kyrkogårdar syftade jag förstås främst på spöken och andra förmodade övernaturliga otäckheter. Men levande människor finns det däremot anledning att vara rädd för. Någon nämnde att rånen och stölderna ökar på kyrkogården, där bevakningen är sparsam och folk ofta promenerar ensamma. Det är väldigt tråkigt.
Med andra ord, samma problem som finns i samhället i stort letar sig in i den religiösa sfären. Och konstigt vore det väl annars. Men just därför har ju vi som kallar oss troende en del av ansvaret att kämpa emot den utvecklingen, att föregå med gott exempel.
Allhelgona
Tillhör du dem som tycker kyrkogårdar är läskiga? Det är nog skräckfilmernas fel. Hursomhelst behöver man nog knappast vara rädd där en kväll som denna - en påtagligt ljus novembernatt i mängden stearin räknat. Det är rena vallfarten.
Och för just mig har den gigantiska Skogskyrkogården här i södra Stockholm blivit ett måste. Viktigare än både jul, nyår och midsommar är allhelgona-promenaden på Skogskyrkogården. Ja, nästan i alla fall. Hela familjen var faktiskt där idag, precis då det mörknade och marchallerna tog över. Och vi var väl inte precis de enda som fått idén. Synd att inte fler nätter om året är så. Det måste f.ö. vara ovanligt varmt i år, för en dimma skapade ett suggestivt dis mellan träden och kring kapellen.
Jag har inga nära släktingar begravda i Stockholmstrakten. Ändå känner jag något slags frid mitt bland alla dessa -förhoppningsvis saliga- främlingar.
Och för just mig har den gigantiska Skogskyrkogården här i södra Stockholm blivit ett måste. Viktigare än både jul, nyår och midsommar är allhelgona-promenaden på Skogskyrkogården. Ja, nästan i alla fall. Hela familjen var faktiskt där idag, precis då det mörknade och marchallerna tog över. Och vi var väl inte precis de enda som fått idén. Synd att inte fler nätter om året är så. Det måste f.ö. vara ovanligt varmt i år, för en dimma skapade ett suggestivt dis mellan träden och kring kapellen.
Jag har inga nära släktingar begravda i Stockholmstrakten. Ändå känner jag något slags frid mitt bland alla dessa -förhoppningsvis saliga- främlingar.
Hjärnan i fickan
Det där med fickminne är inte så dumt alltså. Även om det väl redan blitt omodernt såhär i digitalåldern. Men jag är ju i och för sig efter ändå. Min gamla mobiltelefon har inte färgdisplay, kan varken spela samplade ljudeffekter eller fotografera...
Men nånstans i den ofattbara röran här, finns en såndär liten fickbandspelare som jag köpte på 90-talet, och har använt mycket lite. Väldigt synd. Hur många gånger inträffar det inte att jag kommer på nåt viktigt när jag är ute, eller får en idé jag inte vill glömma? Det var ju just på grund av mitt guldfisk-minne som jag skaffade den lilla spelaren, och på grund av detsamma glömmer jag att använda den.
Några roliga grejer har den hunnit vara med om dock. Bl.a. har den medverkat i ett kort ljudreportage från Lollipopfestivalen 1997 (jag lekte dokumentär-journalist en hel dag), och så har jag använt den vid läxläsning för att göra det lite roligare. Och mer än en av de gamla kassetterna innehåller nog än idag komihåglistor för inköp.
"Få se nu... Jag ska köpa tvål... såndär mot finnar. Åsså ska jag leta efter den där boken... hm [klick] ... Ja, och så ska jag skaffa frimärken... och ringa till Lotta... [klick] Jo, jag ska köpa nytt schampoo förresten..."
För att inte tala om popstjärnedrömmarna. Du går och nynnar för dig själv och får plötsligt en egenhändigt påkommen melodi i huvudet. En rätt bra en, som borde bevaras för framtida bruk. Snabbt upp med fickminnet.
"Ährrm... Nah nah na-na-na daoo, Ah na-na Naaaoo...! Ja, och så en elgitarr där...! "
Men nu känns det som om mitt eget minne blivit ännu mer förslappat med tiden. Vi snackar inte guldfisk längre, utan amöba. Grejen är att jag tänker ju väldigt bra medan jag är ute och rör på mig, men i hemma-situationen då tankarna ska ner på pränt i en eller annan form, är alla de inspirerade idéerna som borta med vinden. Därför är det dags att rota fram den där lilla manicken igen.
Fast det blir nog att ha med sig ett par tre olika band att byta med. Ett för ärenden, ett för läxor och ett för planer och idéer, typ... Får se hur jag lyckas styra upp det där. Och hur det går kommer ni bloggläsare att märka. För med fickminnet kanske jag kan lyckas behålla alla dessa fina uppslag till ämnen som brukar komma upp, men sen försvinna i samma ögonblick jag äntrar ytterdörren.
Men nånstans i den ofattbara röran här, finns en såndär liten fickbandspelare som jag köpte på 90-talet, och har använt mycket lite. Väldigt synd. Hur många gånger inträffar det inte att jag kommer på nåt viktigt när jag är ute, eller får en idé jag inte vill glömma? Det var ju just på grund av mitt guldfisk-minne som jag skaffade den lilla spelaren, och på grund av detsamma glömmer jag att använda den.
Några roliga grejer har den hunnit vara med om dock. Bl.a. har den medverkat i ett kort ljudreportage från Lollipopfestivalen 1997 (jag lekte dokumentär-journalist en hel dag), och så har jag använt den vid läxläsning för att göra det lite roligare. Och mer än en av de gamla kassetterna innehåller nog än idag komihåglistor för inköp.
"Få se nu... Jag ska köpa tvål... såndär mot finnar. Åsså ska jag leta efter den där boken... hm [klick] ... Ja, och så ska jag skaffa frimärken... och ringa till Lotta... [klick] Jo, jag ska köpa nytt schampoo förresten..."
För att inte tala om popstjärnedrömmarna. Du går och nynnar för dig själv och får plötsligt en egenhändigt påkommen melodi i huvudet. En rätt bra en, som borde bevaras för framtida bruk. Snabbt upp med fickminnet.
"Ährrm... Nah nah na-na-na daoo, Ah na-na Naaaoo...! Ja, och så en elgitarr där...! "
Men nu känns det som om mitt eget minne blivit ännu mer förslappat med tiden. Vi snackar inte guldfisk längre, utan amöba. Grejen är att jag tänker ju väldigt bra medan jag är ute och rör på mig, men i hemma-situationen då tankarna ska ner på pränt i en eller annan form, är alla de inspirerade idéerna som borta med vinden. Därför är det dags att rota fram den där lilla manicken igen.
Fast det blir nog att ha med sig ett par tre olika band att byta med. Ett för ärenden, ett för läxor och ett för planer och idéer, typ... Får se hur jag lyckas styra upp det där. Och hur det går kommer ni bloggläsare att märka. För med fickminnet kanske jag kan lyckas behålla alla dessa fina uppslag till ämnen som brukar komma upp, men sen försvinna i samma ögonblick jag äntrar ytterdörren.