Basbehov
Vad skulle du betrakta som våra basbehov? Alltså det vi behöver för att finnas till.
Ganska självklara saker egentligen, väl... Mat, ett hem, rätt sorts kläder för respektive klimat, något slags försörjning, och så vidare. Sen tillhör jag dem som hävdar att även en social och/eller mental trygghet är ett basbehov.
Jag tror att det är först då de där grundläggande behoven är tillfredsställda, som du överhuvudtaget kan tänka på andra saker. Det är först då du kan ha några fritidsintressen, t.ex. Leva ett värdigt liv helt enkelt.
Kärleken är i det här fallet att jämställa med intressen, tror jag. Åtminstone har jag märkt på mig själv att för att jag ska kunna bli förälskad måste alla basbehoven i livet vara uppfyllda, inklusive det där med mental trygghet. Om jag på allvar är orolig, rastlös, apatisk eller deprimerad kan jag inte alls förmå mig till att samtidigt åtrå någon. Det psykiska illamåendet signalerar om att det är helt andra saker som behöver åtgärdas först.
Därmed inte sagt att en mental trygghet nödvändigtvis är en äkta trygghet. Det kan mycket väl handla om att du tillfälligt invaggat dig i falsk säkerhet, och detta kan räcka för att du ska få tid att tänka på annat. Odla intressen. Leva. Jag diskuterade faktiskt detta med en f.d. skolkamrat jag träffade på tunnelbanan igår; hon är evighetsstudent liksom jag. Då man börjar plugga får man en smärre glädjechock av det fria studentlivet, och man njuter och roar sig. Men så infinner sig slutligen den dag då ens rätt till studielån löpt ut och det är dags att gå ut i 'det riktiga' livet igen. Jobba och slita för sin överlevnad. Då kommer en ångest och en stress som effektivt raderar ut eventuella önskedrömmar och lättjefulla later. Man tvingas obönhörligt tillbaka till den krassa realismen och verkligheten. Det är inte förrän man på nytt byggt upp tillvaron och skapat en stabil plattform åt sig som man åter kan luta sig tillbaka och ägna sig åt sina visioner. Jag tror faktiskt att den jämförelsen är en ganska bra exemplifiering av vad jag menar då jag talar om tryggheten såsom ett basbehov.
Själv har jag fastnat någonstans mittemellan, då det gäller såväl karriär som mänskliga relationer. Men jag kommer definitivt att låta er veta om någon avgörande förändring sker därvidlag. Det är väl det som bloggar är till för?
Ganska självklara saker egentligen, väl... Mat, ett hem, rätt sorts kläder för respektive klimat, något slags försörjning, och så vidare. Sen tillhör jag dem som hävdar att även en social och/eller mental trygghet är ett basbehov.
Jag tror att det är först då de där grundläggande behoven är tillfredsställda, som du överhuvudtaget kan tänka på andra saker. Det är först då du kan ha några fritidsintressen, t.ex. Leva ett värdigt liv helt enkelt.
Kärleken är i det här fallet att jämställa med intressen, tror jag. Åtminstone har jag märkt på mig själv att för att jag ska kunna bli förälskad måste alla basbehoven i livet vara uppfyllda, inklusive det där med mental trygghet. Om jag på allvar är orolig, rastlös, apatisk eller deprimerad kan jag inte alls förmå mig till att samtidigt åtrå någon. Det psykiska illamåendet signalerar om att det är helt andra saker som behöver åtgärdas först.
Därmed inte sagt att en mental trygghet nödvändigtvis är en äkta trygghet. Det kan mycket väl handla om att du tillfälligt invaggat dig i falsk säkerhet, och detta kan räcka för att du ska få tid att tänka på annat. Odla intressen. Leva. Jag diskuterade faktiskt detta med en f.d. skolkamrat jag träffade på tunnelbanan igår; hon är evighetsstudent liksom jag. Då man börjar plugga får man en smärre glädjechock av det fria studentlivet, och man njuter och roar sig. Men så infinner sig slutligen den dag då ens rätt till studielån löpt ut och det är dags att gå ut i 'det riktiga' livet igen. Jobba och slita för sin överlevnad. Då kommer en ångest och en stress som effektivt raderar ut eventuella önskedrömmar och lättjefulla later. Man tvingas obönhörligt tillbaka till den krassa realismen och verkligheten. Det är inte förrän man på nytt byggt upp tillvaron och skapat en stabil plattform åt sig som man åter kan luta sig tillbaka och ägna sig åt sina visioner. Jag tror faktiskt att den jämförelsen är en ganska bra exemplifiering av vad jag menar då jag talar om tryggheten såsom ett basbehov.
Själv har jag fastnat någonstans mittemellan, då det gäller såväl karriär som mänskliga relationer. Men jag kommer definitivt att låta er veta om någon avgörande förändring sker därvidlag. Det är väl det som bloggar är till för?
Kommentarer:
Trackback