Den obehagliga dygnsrytmen
Jag påminde mig just om att jag skall stoppa i mig dagens 1, 1/2 tablett paroxetin (antidepressiv medicin). Och det känns påkallat... De dunkla höstmorgnarna fyller mig nämligen med ett krisigt tvivel över livet, som påminner mig om när det var som allra värst för ett par år sedan... Och vetskapen om att det egentligen bara är hjärnspöken alltihop frustrerar. Man kan må bra. Om man bara lär sig att tänka på rätt sätt. Att ha ångest är att vara kronisk pessimist på något sätt. Fast ännu värre än det låter.
Men det var just det där med morgnar. Dygnet fungerar för mig som ett pariserhjul, och egentligen spelar nog inte årstiden så stor roll. Då jag väl övertygat mig om att inget blir bättre för att jag blir kvar i sängen börjar en långsam klättring uppåt. Och nån gång framåt seneftermiddagen/kvällen är allt okej igen. Livet känns åter möjligt att ta med en klackspark och "vad gör väl det om hundra år..."
Och då jag angenämt sömnig kryper i säng tänker jag att "Imorgon ska jag ta itu med det och det", men då jag nästa gång vaknar är risken stor att jag åter befinner mig i samma avgrund som tjugofyra timmar tidigare. Nä, jag vet att jag inte är unik. Men det känns skönt att skriva om det.
Egentligen tror jag inte så mycket på artificiella hjälpmedel, även om jag har en tendens att söka min tillflykt hos dem. Jag tror inte jag på lång sikt blir lyckligare för att jag lyssnar på CD-skivor med vågskvalp eller köper mig en solterapi-lampa. För problemet sitter ju inne i det egna huvudet, den egna psykologin. Att tänka rätt. Tänk att det ska vara så svårt.
Men det var just det där med morgnar. Dygnet fungerar för mig som ett pariserhjul, och egentligen spelar nog inte årstiden så stor roll. Då jag väl övertygat mig om att inget blir bättre för att jag blir kvar i sängen börjar en långsam klättring uppåt. Och nån gång framåt seneftermiddagen/kvällen är allt okej igen. Livet känns åter möjligt att ta med en klackspark och "vad gör väl det om hundra år..."
Och då jag angenämt sömnig kryper i säng tänker jag att "Imorgon ska jag ta itu med det och det", men då jag nästa gång vaknar är risken stor att jag åter befinner mig i samma avgrund som tjugofyra timmar tidigare. Nä, jag vet att jag inte är unik. Men det känns skönt att skriva om det.
Egentligen tror jag inte så mycket på artificiella hjälpmedel, även om jag har en tendens att söka min tillflykt hos dem. Jag tror inte jag på lång sikt blir lyckligare för att jag lyssnar på CD-skivor med vågskvalp eller köper mig en solterapi-lampa. För problemet sitter ju inne i det egna huvudet, den egna psykologin. Att tänka rätt. Tänk att det ska vara så svårt.
Kommentarer:
Trackback