Doktor Hanna
Om några veckor försvinner min kära vän Hanna iväg till Amerika för att jobba där i flera år. Usch vad jag på något sätt redan saknar henne, trots att hon fortfarande är kvar.
Men igår var en annan stor dag för henne, nämligen själva den indirekta anledningen till jobberbjudandet – hon disputerades och fick sin välförtjänta doktorsexamen i cellbiologi. Det är inte dåligt.
Jag ska öppet bekänna att jag själv fattade precis noll av vad som egentligen sades där under ventileringen av hennes avhandling. ”Somatic Cell Cycles... Substrate Binding... Mitogen Stimulation... The gatekeeper is Rb, wich may be bound to E2Fs 1-3...” PowerPoint-bildspelen matade oss med scheman och diagram över hur celler från människor, grodor och möss kan bete sig i provrören. Och jag fick små minneslucks-liknande flashbacks från biologilektionerna i högstadiet, det där om DNA... Och så den där gamla boken som Mamma hade: ”En gyllene bok om människan” (från den tiden på 60-talet då alla populär-faktaböcker för vanligt folk hette ”En gyllene bok om...”) som hade flådigt grälla, övertydliga bilder. Nu, vid disputationen, slog det mig plötsligt att de där illustrationerna som jag som barn trodde föreställde byxor som kastades runt i en enorm torktumlare i själva verket föreställde kromosomer...!
Sen i våras har Hanna slitit som ett djur för det här, och hennes beskrivningar av den rent psykiska oron såhär mot slutet har varit inlevelsefulla. ”Det är nu de ska upptäcka att jag är en fejk och att jag egentligen borde sitta i kassan på Konsum...!” Men hon skötte sin del av anförandet igår bra och höll sig cool, tycker jag. Och jag kan knappt föreställa mig hur skönt allt måste kännas nu, såhär efteråt.
Grattis, Hanna!
Kommentarer:
Postat av: machineballeringa
Tack Effell! :) Synd att du inte stannade på champagne efteråt, men vi ses ju på lördag.
Och vilken fin skiss!
Trackback