Jag känner mig som en mes
Folk är konflikträdda, flata och bekväma. Sådär så att de inte ingriper när de ser någon göra något väldigt fel. Det är nog något vi alla tycker och retar upp oss på. Och riktigt skamsen och nedstämd blir man då man kommer på sig själv med att vara just en av alla dessa fega, som blundar och passerar... Man är helt enkelt medskyldig till den kollektiva vem-bryr-sig-attityden.
Visst, det var en lång dag och jag var rätt trött efter studier, seminarium och dessutom ett hastigt påkommet biobesök ovanpå det. Sista timman på dygnet var inne, och jag och kompisen M. hastade mot Centralstationen för att passa en tågtid. Man ville hem, friktionsfritt.
Men vid ett övergångsställe i ett gathörn råkade vi mer eller mindre passera rakt genom ett begynnande slagsmål. En kille var tydligen fast besluten att spöa upp en annan, och hans gäng svärmade lite osäkert runtomkring. En kniv blev synlig, och vi 'icke inblandade' drog genast på oss skygglapparna, ökade takten och skyndade förbi. Några sekunder senare blev vi omsprungna av samma kille som nyss varit urförbannad. Fortfarande med vapnet i handen flydde han hals över huvud, och blicken han kastade över axeln röjde en plötsligt tillnyktrad insikt.
Från långt och tryggt avstånd vände vi oss om och kunde se hur ett par personer (ur 'gänget' tror jag) hjälpte den andre killen att lägga sig ned på trottoaren... De knäböjde över honom medan folk till synes ovetande rörde sig runtomkring. Och vad som egentligen hände vet jag inte. Var det ren chock som fick honom där att segna ned efteråt? Hade han fått ett skärsår? Eller var han rentav döende...?! Det sistnämnda rimmar ganska väl med den desperation med vilken gärningsmannen löpte iväg.
Det är här skamkänslan och ångern kommer in. Borde inte jag / vi egentligen ha gått tillbaka i det ögonblicket och försökt hjälpa till på något sätt? Facit är i alla fall att vi obehagliga till mods promenerade vidare mot stationen istället. Varför egentligen...? Och inte såg det ut som om någon annan i närheten reagerade heller.
Okej, M. berättade faktiskt det hela för några poliser som stod utanför Centralen, och de lovade genast kolla upp det, men då hade ju flera minuter redan gått. Ja, man känner sig dum helt enkelt. Att man inte går emellan just när kniven befinner sig i högsta hugg kan väl vara förståeligt, men efteråt...! Vad är det man är så rädd för?! Är det själva känslan av att komma nära det otäcka som skett?
Visst, det var en lång dag och jag var rätt trött efter studier, seminarium och dessutom ett hastigt påkommet biobesök ovanpå det. Sista timman på dygnet var inne, och jag och kompisen M. hastade mot Centralstationen för att passa en tågtid. Man ville hem, friktionsfritt.
Men vid ett övergångsställe i ett gathörn råkade vi mer eller mindre passera rakt genom ett begynnande slagsmål. En kille var tydligen fast besluten att spöa upp en annan, och hans gäng svärmade lite osäkert runtomkring. En kniv blev synlig, och vi 'icke inblandade' drog genast på oss skygglapparna, ökade takten och skyndade förbi. Några sekunder senare blev vi omsprungna av samma kille som nyss varit urförbannad. Fortfarande med vapnet i handen flydde han hals över huvud, och blicken han kastade över axeln röjde en plötsligt tillnyktrad insikt.
Från långt och tryggt avstånd vände vi oss om och kunde se hur ett par personer (ur 'gänget' tror jag) hjälpte den andre killen att lägga sig ned på trottoaren... De knäböjde över honom medan folk till synes ovetande rörde sig runtomkring. Och vad som egentligen hände vet jag inte. Var det ren chock som fick honom där att segna ned efteråt? Hade han fått ett skärsår? Eller var han rentav döende...?! Det sistnämnda rimmar ganska väl med den desperation med vilken gärningsmannen löpte iväg.
Det är här skamkänslan och ångern kommer in. Borde inte jag / vi egentligen ha gått tillbaka i det ögonblicket och försökt hjälpa till på något sätt? Facit är i alla fall att vi obehagliga till mods promenerade vidare mot stationen istället. Varför egentligen...? Och inte såg det ut som om någon annan i närheten reagerade heller.
Okej, M. berättade faktiskt det hela för några poliser som stod utanför Centralen, och de lovade genast kolla upp det, men då hade ju flera minuter redan gått. Ja, man känner sig dum helt enkelt. Att man inte går emellan just när kniven befinner sig i högsta hugg kan väl vara förståeligt, men efteråt...! Vad är det man är så rädd för?! Är det själva känslan av att komma nära det otäcka som skett?
Kommentarer:
Postat av: crrly
Rädslan, ja... Det måste ju vara den som styr. Man kan ju råka ut för vad som helt om man lägger sig i, känns det som! :-/
Postat av: Supergiraffen
Aaa. Det var bra att du inte gjorde nåt. Möjligen kunde du ju ringt polisen *efter* att ni gått förbi. Men att själv blanda sig i är idag riktigt farligt. Dagens ungdom (sanna mina ord, bevare mig väl) är inte som förr. Idag är de påtända av helt andra droger, som inte bara gör de orädda, utan helt irrationella! Det är inte nödvändigtvis hämd som styr vem som drabbas av våldet. Helt oskyldiga kan drabbas bara genom att vara på fel plats. Ibland skulle det kännas tryggt med en TASER...
Trackback