Effell's blogg

Att bryta invanda mönster är något jag är mycket dålig på. Och rädd för. Det är så tryggt att gå samma slinga om och om igen, för man känner igen sig hela tiden. Man slipper bli överraskad. Och om miljön längs slingan förändras så att man ändå blir överraskad, så vet man ju fortfarande hur det var innan. Man har bara tagit del av en mycket lokal vidareutveckling. Den väl upptrampade stigens damm och grus är lika välbekant under fötterna som linjerna i min egen handflata. Om man däremot lämnar slingan och placerar sig någon helt annanstans, vet man plötsligt ingenting om vad som föregått det man har omkring sig och vad man borde vänta sig. Det tar lång tid att assimileras, att bli en del av ett sammanhang, att få ned rötterna tillräckligt djupt i jorden.

---------
En del av er som läser detta undrar nog hur jag tänker, för ni är kanske vana att tänka precis tvärtom. Man vill väl ändå inte växa fast på ett ställe?! Det är väl snarare när saker blir sådär välbekanta och förutsägbara som det är obehagligt?! Det är ju då man vill dra vidare och slå sig ned på någon avlägsen plats där ingen känner en. Eller?
Ja, numera förväntas man nog tänka så. Hela systemet är inställt på det. Vi ser det i varannan platsannons; formuleringar i stil med: "Du är en initiativrik och äventyrslysten person med smak på livet och en lust att upptäcka..." Med laptop-portföljen i handen, färsk malariavaccination och ordnade visumpapper och blicken vid horisonten skall du oförskräckt kasta dig ut.  Annars har du inga visioner och är en kuf.
---------

Förlåt mig för att jag har den obegripligt dåliga smaken att trivas med att vara ett inventarium. Förlåt att jag inte riktigt hänger med. Men kanske kommer jag en dag ifatt. Om det nu ska vara nödvändigt...!