Effell's blogg

Den sista augusti – det är väl i vårt säsongsanpassade samhälle att betrakta som den officiellt sista sommardagen, eller något sånt. Jag är dessvärre inte opåverkad av denna kollektiva uppfattning, och som bekant hade jag ju inte kommit mig för att bada en enda gång... Dags att göra något åt detta!

Tunnelbana till Hornstull, promenad ut på Långholmen, hitta ledig och någorlunda ren och fin strandplätt, av med kläderna, ut i vattnet, och så sist men icke minst sträcka sig efter kameran för att producera fotografiskt bevis för tilldragelsen.
Så nu är det på pränt: Effell hann doppa sig inom de tidsmässiga ramarna för den svenska sommaren. Och jag kan meddela att vattnet ännu är varmt.

Hon är en skolkamrat, en söt och charmig tjej som har lätt för att knyta kontakter. Sprallig och glad, åtminstone på ytan. Under vintern och den tidiga våren har vi pratat en hel del med varann. Sent i våras, strax innan terminen slutade och sommaren gjorde sitt intåg, gjorde hon en ansats att vilja börja umgås även utanför pluggmiljön, och vi tog långa, mysiga promenader i stan, gick på museum, fikade och pratade om alltmöjligt. Vid ett tillfälle bjöd hon hem mig och en annan gång bad hon att få följa med till min målarhörna. Hon är själv en fullfjädrad estet, ska tilläggas.
 
Sen har med tiden även en annan verklighet givit sig tillkänna. Det är ju som bekant ingen nyhet att ”bakom clownen finns en tår”, och det gäller oss alla. Gamla plågsamma minnen av en hårdhänt expojkvän (det är såpass mycket hon har förklarat) har stundom dragit ned henne under isen och in i djupa depressioner då hon stänger in sig, gråter sönder ansiktet och täcks av kliande utslag. Även detta har hänt under vår korta bekantskap, och då hon avböjt möte p.g.a sitt känslotillstånd har jag självklart respekterat detta utan att diskutera. Då hon börjat må bättre har vi såsmåningom setts igen.
För några veckor sedan då jag per SMS föreslog en promenad, avböjde hon. Med all rätt, det var/är pluggtider och det finns angelägnare saker att göra än att glida omkring i stan och förströ sig. Eftersom jag dock betraktar henne som en kompis uppfattade jag ju inte detta hennes meddelande som något sätt att bryta kontakten, så jag har vid några tillfällen försökt ringa henne igen. Dels för att också hälsa från en annan gemensam bekant och prata lite allmänt om skolstarten och sånt. Utan att få svar dock, och hon har ingen telefonsvarare. Och om hon sett mitt nummer i displayen har hon hursomhelst låtit bli att ringa tillbaka.

Så idag, efter att vi inte samtalat eller setts på åtminstone tre-fyra veckor kommer plötsligt ett SMS i min mobiltelefon: ”Hoppas det är bra med dig. Tycker du projicerar din oro på mig – alltså är din omtanke en belastning. Strunta i mig fr.o.m. nu, tack. Må väl.”

Va??! Hur ska jag uppfatta det där?! Ja, att hon tydligen inte vill ses igen begriper jag, men vad är det för en luddig förklaring hon kommer med?!
De gånger vi setts har det lika ofta varit på hennes initiativ och förslag som mitt, och hon har varit ungefär lika glad och fnissig som vanligt och inte med en min avslöjat att hon skulle uppfatta mitt sällskap som jobbigt. Så vad är det här för nånting?! ”Projicerar oro...”? Och hon ”tycker” att jag gör det. Inte ”tror” eller ”gissar” utan ”tycker”. Hon har såvitt jag minns aldrig frågat mig hur jag känner, så hur kan hon vara så säker på hur allt ligger till från min sida? Förlåt mig, men säger inte hela det där meddelandet snarast att man borde vara orolig för hur hon mår...?! Och ”Strunta i mig”? Till vilken grad då? Vi har hittills gått på samma skola, samt i en gemensam mötesgrupp vissa kvällar, har delvis fått samma bekantskapskrets och har väl ungefär samma favoritställen när vi går ut. Menar hon att jag i fortsättningen ska låtsas att jag inte känner henne, typ sätta mig lååångt ifrån henne i fikarummet, låta bli att hälsa, etc? Eller har hon tänkt vara så drastisk att hon ska hoppa av skolan och bryta med allt det där andra, enbart för att hon av någon anledning inte orkar träffa just mig?! I så fall är allt det här verkligen tragiskt! Och jag vet som sagt inte ens varför...

Nä ni kan vara helt lugna, jag tänker självklart inte skicka något krystat SMS tillbaka nu, för jag tolkar hennes ord som att hon vill vara ifred. Men att jag skulle försöka undvika henne om våra vägar korsas – no way! Skulle eventuella ansträngda känslor bli bättre av det, eller? Knappast. Jag hoppas verkligen att det här bara är något tillfälligt, och att det är reparabelt. Och om det är så att jag omedvetet har gjort nåt knäppt eller dumt så kan hon väl förklara det för mig då, öga mot öga, och inte typ bara säga upp bekantskapen med ett SMS...!  

I juni tog jag ett kort av henne som blev ganska bra. För några dagar sen målade jag ett litet porträtt utifrån bilden, och det blev hyfsat. Tanken var väl att hon skulle få teckningen om hon gillade den. Men kanske blir det aldrig av att hon får se den alls...

Det som just nu gör större rubriker på de svenska löpen än kriget i Libanon är att gamla idrottshjältarna Patrik Sjöberg och Sven Nylander åkt dit för knarkbrott. Mången höjer på ögonbrynen, eller suckar. Ännu en gång alltså, kändisar som dabbar sig.
För några år sen vände Sverige ryggen åt Ludmila Engqvist då hon plötsligt visade sig vara dopad. Särskilt pinsamt med tanke på att hon själv varit en av dem som arbetat emot fusket inom sporten. Hon föll omedelbart från idrottsstjärnehimlen, från hjältinna och förebild till billig och falsk hycklerska över en natt. Jag tyckte trots allt synd om henne, även om det hon gjort var oerhört dumt. Nu spelade det ingen roll hur mycket hon ångrade sig. Gjort är gjort.
Nu minns jag hur Patrik Sjöberg den gången satt i TV och kritiserade henne i ganska starka ordalag. Och nej, han var dock inte förvånad. Nu är det istället han själv som krashlandar offentligt – och även om han inte längre tävlar så är det nog många som tycker att en hyllad atlet borde föregå med gott exempel och veta bättre än att dra i sig kokain... Ett effektivt sätt att bli av med sina fans.

Alla gör vi dumma grejer i våra liv, även om vi ångrar det. Alla faller vi någon gång för frestelser, otillåtna genvägar och tvivelaktiga erbjudanden. Det gäller då att ha såpass koll att man åtminstone inte råkar göra något som faktiskt sabbar hela ens framtid och liv. Något man aldrig någonsin kan tvätta bort eller ställa tillrätta.
Och framför allt ska man nog akta sig för att racka ned på andras dåliga karaktär. Innan man hinner blinka blir man själv ertappad med näven i syltburken.