Sommarfinal i ångande fukt

Midnattsloppet har för mig blivit som en avslutning på sommaren. Nej, själv har jag aldrig sprungit. Men att få insupa den sydländska gatufeststämningen en sista gång innan löven gulnar betyder mycket. Och den här helgen har det, halvmulet väder till trots, varit kvalmigt varmt och fuktigt dessutom.

För en vecka sedan knöt det sig i magen på mig, då jag insåg hur kort tid det var kvar till skolstarten och att jag har flera stycken svåra omtentor att överleva redan innan dess. Pluggandet -rättare sagt, de pliktskyldiga men okoncentrerade och mycket förvirrade försöken till pluggande- fyllde mig med en förnimmelse av ödesmättnad. Om jag inte klarar tentorna får jag kanske i värsta fall inte ens läsa vidare, och något jobb kan jag troligen inte heller få eftersom jag inte har någon yrkesmässig utbildning utan bara ett flummigt hopkok av fristående humanistiska kurser i bagaget. Följdaktligen hamnar jag utanför samhällsystemet, överbliven och utan inkomst, och avlider såsmåningom i rännstenen. Ungefär så fantiserade jag.
Denna febriga "insikt" om att mitt liv hänger på att jag kan rabbla ontologiska termer och tyska 1800-talsfilosofer utantill, ger mig mer ångest än studiedisciplin, och även om ögonen följer texterna så är hjärnan inte med. Den befinner sig redan på galgbacken.

Det är då kamp-flykt-beteendet sätter in, som bekant. Och de avstickare jag under veckan gjort från studentfliten har varit värda sitt pris, bestämmer jag. Om inte annat för mitt rent mentala välbefinnande.
Särskilt förtjänar att nämnas en avslappnad såpbubble-picknick i Observatorielunden, i sällskap med the TinaSol gang. Det var ungefär där som stressen sakta började släppa. Och under veckoslutet har släktingarna från Götaland gästat oss, och jag har under så gott som en hel lördags tid guidat en av kusinerna på såväl strandfik som Midnattsloppet. Jag tror han blev väldigt nöjd med den här helgen i Stockholm, och jag kände mig nyttig.
En lördagkväll kan ju tillbringas sämre än till sambatakter och festyra på stan, trots trängseln. Först i mål på det knökfulla Midnattsloppet var f.ö. en kenyan vid namn Eliah, och det är förstås han som syns på bifogad bild här.

Tre dagar kvar. Jag kan klara det, det vet jag. Men jag får inte bli skraj igen, då går det inte. *Andas djupt* Även om det ibland känns som om jag kunde strypa den person som formulerat klyschan "Tänk positivt!", så vet jag dessvärre att han hade rätt. Jag är dålig på att tänka rätt när det gäller.

Måndag imorgon

Kommentarer:
Postat av: TinaSol

Du är bäst hur det än går! Försök hålla "skrajsenheten" på flykt. Hojta om jag ska sätta på mig nån läskig mask och skrämma den dit pepparn växer :)

2006-08-21 @ 09:22:47
Postat av: Mona

Hur går det med pluggandet? Du måste uppdatera din blogg nu så jag få veta hur det går. Jag håller tummar och tår att de där känslorna av att man äts upp innifrån håller sig borta. Du kommer att fixa det galant! Och går det inte så var det så det skulle gå.

2006-08-24 @ 12:21:40

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback