Kulafton eller Depparedan?
Idag är det dagen som vi - de flesta av oss - sedan tidiga, stapplande barnsben präglats att alltid se fram emot. Den 24:e december!
En liten tråkig pekpinne vill jag dock vifta med där. Samtidigt som vi önskar varandra frid bör vi också minnas alla dem som kanske inte har det underbart idag, för de finns ju. Det kan finnas många personliga anledningar till att faktiskt inte alls gilla den här högtiden. Ensamhet, prestationsångest, hemska minnen och erfarenheter, pliktkänslor, vadsomhelst. Julen är på något sätt den heligaste tiden, då man inte får svika och då man måste ha roligt. Desto större stigma om man av någon anledning inte kan ha roligt.
Själv kommer jag nog att ha en utomordentlig julafton, och jag hoppas Du kommer att ha detsamma. Men be en bön med mig för alla dem därute. Tänk på dem, i alla fall ett kort ögonblick.
Julen är här. Låt oss fira den.
Nu lackar det verkligen
Jag har precis hjälpt Far i huset att reda upp och fästa en nyinköpt ljusslinga i familjens gran, och konstruktionen var ovan och opraktisk. En enda lång ögla istället för ett par parallella slingor, som väl brukligt är? Slutligen så sitter den där i alla fall, och det ser okej ut.
Det är dagen efter astronaut Fuglesangs återkomst till Jorden, och dagen före julafton. Vemodet efter skolavslutningens julspel har stilla sjunkit undan. Bestyren är så gott som fullgjorda. Några repor på stan har resulterat i de nödvändiga julklapparna men några kort har överhuvudtaget inte blivit skickade i år. En guldig pappersstjärna hänger i mitt gardinlösa köksfönster därhemma, och strålar ikapp med lysröret ovanför diskbänken.
Mor kallar till matbordet. Allt blir åter som det brukar vara. God Jul, bloggSverige!
Det är dagen efter astronaut Fuglesangs återkomst till Jorden, och dagen före julafton. Vemodet efter skolavslutningens julspel har stilla sjunkit undan. Bestyren är så gott som fullgjorda. Några repor på stan har resulterat i de nödvändiga julklapparna men några kort har överhuvudtaget inte blivit skickade i år. En guldig pappersstjärna hänger i mitt gardinlösa köksfönster därhemma, och strålar ikapp med lysröret ovanför diskbänken.
Mor kallar till matbordet. Allt blir åter som det brukar vara. God Jul, bloggSverige!
Hoppas Herren är mig nådig... även denna gång
Jag plockade fram och rotade i högen av osorterade "viktiga papper", och fann till slut jourmottagningens brev från tidigt i våras, där det står att jag är utskriven. Det har som jag nämnt tidigare tyvärr börjat kännas dags att ringa upp igen, för jag är snart lika spröd som ett tomt äggskal. Trillar jag så kan jag kanske inte lagas igen.
Och varför blev jag inte förvånad över att mötas av den speciella signalton som, redan innan man hört svararen, indikerar att "numret har upphört"...? Jag gör mig inga illusioner om att det ska gå särskilt smidigt att ta kontakt med samhälleliga institutioner. Men desto mer rädd blev jag däremot då det nya nummer som hänvisades till var misstänkt likt numret till min närmaste vanliga vårdcentral! Skulle jag alltså befara att mottagningen lagts ned, och att man var utlämnad åt ordinära husdoktorer vilkas befogenheter sträcker sig till att skriva ut piller?! Det värsta är att jag inte blivit alldeles förvånad då heller, men inte heller lycklig.
Med en suck av lättnad kunde jag emellertid konstatera att det faktiskt diffade på någon siffra, och att min kära gamla jour ännu existerade. Att den sedan var stängd för dagen kan jag väl leva med tills imorgon. Jag får ringa upp igen då.
Jag skiter i om det här är ett svaghetstecken. Det kvittar mig om vissa personer i omgivningen suckar och undrar vad det ska vara bra för att jag hamnar i den där terapifåtöljen igen. Jag är trött på att bita ihop och orka, trött på dramatiska modsvängningar, dåligt samvete och att vandra gatan fram med en tårklump i halsen och fråga mig för vems eller vilkas skull jag lever. Jag behöver bli påmind om vem jag också är.
Hoppet är det sista som överger människan sägs det, och jag tror att väldigt mycket sanning ligger i det uttrycket. Men ta hand om dig i god tid! Vänta inte tills hoppet har runnit ut.
Och varför blev jag inte förvånad över att mötas av den speciella signalton som, redan innan man hört svararen, indikerar att "numret har upphört"...? Jag gör mig inga illusioner om att det ska gå särskilt smidigt att ta kontakt med samhälleliga institutioner. Men desto mer rädd blev jag däremot då det nya nummer som hänvisades till var misstänkt likt numret till min närmaste vanliga vårdcentral! Skulle jag alltså befara att mottagningen lagts ned, och att man var utlämnad åt ordinära husdoktorer vilkas befogenheter sträcker sig till att skriva ut piller?! Det värsta är att jag inte blivit alldeles förvånad då heller, men inte heller lycklig.
Med en suck av lättnad kunde jag emellertid konstatera att det faktiskt diffade på någon siffra, och att min kära gamla jour ännu existerade. Att den sedan var stängd för dagen kan jag väl leva med tills imorgon. Jag får ringa upp igen då.
Jag skiter i om det här är ett svaghetstecken. Det kvittar mig om vissa personer i omgivningen suckar och undrar vad det ska vara bra för att jag hamnar i den där terapifåtöljen igen. Jag är trött på att bita ihop och orka, trött på dramatiska modsvängningar, dåligt samvete och att vandra gatan fram med en tårklump i halsen och fråga mig för vems eller vilkas skull jag lever. Jag behöver bli påmind om vem jag också är.
Hoppet är det sista som överger människan sägs det, och jag tror att väldigt mycket sanning ligger i det uttrycket. Men ta hand om dig i god tid! Vänta inte tills hoppet har runnit ut.
Att tänka i rätt spår
Trubaduren Stefan Sundström tolkade det moderna depressions-syndromet i vårt samhälle på ett ganska träffande sätt, på skivan Fisk i en skål för några år sedan:
Sen jag börjat ta min medicin
Gråter jag inte nåt mera
Sorgen är kvar, den står där med ett flin
Men bekommer mej inte nåt mera
Det är lite så det känns. Visst hankar man sig fram på något sätt. Visst klarar man sig. Men man längtar efter att det ska vara lite mer än så; att man ska få vara uppriktigt lycklig också. Det kan dröja mellan tillfällena. Man får den slentrianmässiga frågan av sina från vardagen bekanta hur man mår, och kommer på sig själv med att egentligen ljuga då man säger: "Jo det är bra, det är bra...!" Ett slags motvillig ensamhet mitt i vad som på ytan kan se ut som samvaro.
TV-hallåa, hallå i din burk
Du talar fast ingen dej svarar
Och jag tittar på för att slippa ha mörkt
Så länge nu sändningen varar
Hon lova mej kärlek och solsken och sång
I realtid och färg och i 3D
Men aldrig just nu och jämt nästa gång
Det var då som jag skulle få se det
Man blir otålig och rastlös, okoncentrerad och med en ständig, odefinierad orosknut av varierande storlek i magen. Vad spelar allt detta mitt liv för roll? Hur dövar jag tvivlen annat än genom att blunda? Till och med skolans mycket lyckade julfest lämnade mig med en märklig eftersmak av vemod snarare än välbefinnande. Visst, jag vet. Det är helt och hållet i mitt eget huvud det sitter. Jag tänker väldigt mycket, men på fel saker. Jag fokuserar fel, tänker i fel spår.
Det rätta spåret är svårt att hitta, ty landskapet är kuperat och räfflat, och befolkat med allehanda distraktion. Jag behöver skygglappar.
Sen jag börjat ta min medicin
Gråter jag inte nåt mera
Sorgen är kvar, den står där med ett flin
Men bekommer mej inte nåt mera
Det är lite så det känns. Visst hankar man sig fram på något sätt. Visst klarar man sig. Men man längtar efter att det ska vara lite mer än så; att man ska få vara uppriktigt lycklig också. Det kan dröja mellan tillfällena. Man får den slentrianmässiga frågan av sina från vardagen bekanta hur man mår, och kommer på sig själv med att egentligen ljuga då man säger: "Jo det är bra, det är bra...!" Ett slags motvillig ensamhet mitt i vad som på ytan kan se ut som samvaro.
TV-hallåa, hallå i din burk
Du talar fast ingen dej svarar
Och jag tittar på för att slippa ha mörkt
Så länge nu sändningen varar
Hon lova mej kärlek och solsken och sång
I realtid och färg och i 3D
Men aldrig just nu och jämt nästa gång
Det var då som jag skulle få se det
Man blir otålig och rastlös, okoncentrerad och med en ständig, odefinierad orosknut av varierande storlek i magen. Vad spelar allt detta mitt liv för roll? Hur dövar jag tvivlen annat än genom att blunda? Till och med skolans mycket lyckade julfest lämnade mig med en märklig eftersmak av vemod snarare än välbefinnande. Visst, jag vet. Det är helt och hållet i mitt eget huvud det sitter. Jag tänker väldigt mycket, men på fel saker. Jag fokuserar fel, tänker i fel spår.
Det rätta spåret är svårt att hitta, ty landskapet är kuperat och räfflat, och befolkat med allehanda distraktion. Jag behöver skygglappar.
Jag drömde att jag diskade
Fatta vad irriterande då man i det där halvmedvetna tillståndet i morgonsömnen inbillar sig att man tar sig ur sängen och gör något vettigt - och det går som en dans. Men nästa gång man vaknar - alltså då man vaknar på riktigt - är allt fortfarande som det var då man hamnade i sängen.
Jag hamnade i sängen med kläderna på och allt, och nej, det var väl ingen strålande dag igår, men jag besparar er det just nu. Klockan var väl nånstans på seneftermiddagen, mellan fem och sju sådär, och jag tänkte "bara ta en kort slummer", ungefär.
När jag vaknade till igen såg klockan ungefär likadan ut som senast, så frågan var om jag hade sovit i några minuter eller i 10-12 timmar...! I årets mörkaste tid är det svårt att veta, för utanför fönstren ser det ju likadant ut kl sex på kvällen som kl sex på morgonen. Vid närmare undersökning visade det sig att det blivit en långlur. Sånthär slarveri börjar inträffa lite för ofta nu, och om inte annat lär det väl kännas när tandläkarräkningen dimper ned nästa gång!
Nu är det mitt på dagen och de där bestyren som jag hade så vackra drömmar om väntar på att bli gjorda.
Jag hamnade i sängen med kläderna på och allt, och nej, det var väl ingen strålande dag igår, men jag besparar er det just nu. Klockan var väl nånstans på seneftermiddagen, mellan fem och sju sådär, och jag tänkte "bara ta en kort slummer", ungefär.
När jag vaknade till igen såg klockan ungefär likadan ut som senast, så frågan var om jag hade sovit i några minuter eller i 10-12 timmar...! I årets mörkaste tid är det svårt att veta, för utanför fönstren ser det ju likadant ut kl sex på kvällen som kl sex på morgonen. Vid närmare undersökning visade det sig att det blivit en långlur. Sånthär slarveri börjar inträffa lite för ofta nu, och om inte annat lär det väl kännas när tandläkarräkningen dimper ned nästa gång!
Nu är det mitt på dagen och de där bestyren som jag hade så vackra drömmar om väntar på att bli gjorda.
Ur led är (is)tiden
Då jag imorse masade mig iväg till junkfood-restaurangen för att få min slarvfrukost (kylskåpet hemma saknade väsentliga ingredienter) kunde jag konstatera att andedräkten för en gångs skull blev sådär vintrigt rökig... Snön fattas visserligen fortfarande, men det är åtminstone lite kallare nu.
Igårkväll stod jag, Micke och Annika utanför diakonisällskapets port och väntade på att bli insläppta till en studentpub. Då jag vände mig om och lade märke till utsikten över det nattliga Stockholm med alla dess ljus fick jag snarare flashbacks från diverse sommarnätter med Vattenfestival o dyl, än den julstämning som väl egentligen borde infinna sig nu. Ur led är tiden. Eller vädret. Eller nåt.
Ska byta väska, och packa den gamla portföljen idag. Ryggsäcken är efter lång och trogen tjänst sedan länge pensionsmyndig och fläckar allt sitt innehåll med resterna av gammal utspilld choklad; i övrigt fräscha böcker har bruna märken längs kanterna redan efter en dag. Axelväskan (eller axeln) håller inte för både laptop, böcker och anteckningsblock. Det är tur att jag är gammal väskhamster och har mycket i garderoberna att slita ut. Portföljen har inte kommit till heders på flera år, så den blir nog stolt.
Igårkväll stod jag, Micke och Annika utanför diakonisällskapets port och väntade på att bli insläppta till en studentpub. Då jag vände mig om och lade märke till utsikten över det nattliga Stockholm med alla dess ljus fick jag snarare flashbacks från diverse sommarnätter med Vattenfestival o dyl, än den julstämning som väl egentligen borde infinna sig nu. Ur led är tiden. Eller vädret. Eller nåt.
Ska byta väska, och packa den gamla portföljen idag. Ryggsäcken är efter lång och trogen tjänst sedan länge pensionsmyndig och fläckar allt sitt innehåll med resterna av gammal utspilld choklad; i övrigt fräscha böcker har bruna märken längs kanterna redan efter en dag. Axelväskan (eller axeln) håller inte för både laptop, böcker och anteckningsblock. Det är tur att jag är gammal väskhamster och har mycket i garderoberna att slita ut. Portföljen har inte kommit till heders på flera år, så den blir nog stolt.
Jag vill shoppa anonymt!
Är det okej om jag har lösskägg och solglasögon då jag går till snabbköpet? Ibland vill jag inte stå för vad jag köper.
Det finns en serietidning - förmodligen med småflickor som målgrupp - som heter Witch. Jag upptäckte den för något år sedan i tanläkarns väntrum. Det är en manga-inspirerad, glassig Disneyprodukt med trollkunniga tonåringar i huvudrollen, lite som den där TV-serien Sabrina, antar jag. Inte alls min stora favoritgenre.
Så varför gick då idag 35-årige Effell och köpte ett nummer av denna... hm... spännande såpatidning? Jo, för att jag beundrar faktiskt teckningarna, och vill försöka komma underfund med hur illustratören jobbar. Penseldragen, det sparsamma sättet att rita ansikten. Kan jag själv lära mig att rita så? Tål att studeras närmare.
Har jag ågren över något så är det väl i så fall snarare vad kassörskan tänkte då hon såg mig lägga den pastellfärgade och inplastade blaskan - i detta specialnummer försedd med en förpackning glittriga småpärlor att tillverka egna smycken av - på rullbandet... Vad tänkte hon då??
Ja, jag känner mig verkligen ibland som ett ufo när jag går och handlar. Vi slarvpellar som inte skriver noggranna inköpslistor i förväg och regelbundet inventerar kyl och badrumsskåp hamnar obönhörligen i snabbköpet strax före stängningsdags, under tämligen påtvingade former. Därför bygger också valet av inköp på vad som just för tillfället är mest akut, vilket resulterar i rätt otippade kombinationer... Eller vad sägs om: havredryck med vitaminer, Axe herrparfym roll-on och ett paket kondomer. Jag menar, vad tänker personen i kassan inför åsynen av mina omaka varor?!
”Hmm, kådisarna och parfymen får jag ihop, men vällingen... det här måste vara ett riktigt pervo...!”
Säkert är även detta en sådan del av mitt liv som skulle kunna avhjälpas med lite förarbete, lite ordentlig planering. Nog för att jag gillar att vara spontanmänniska, men det finns som bekant baksidor med allt.
En halvtimme till
Jag biter mig fast i sängen. Så länge jag kan. Inte för att jag har bråttom idag, men jag går gärna till skolan tidigt ändå eftersom det känns som att jag pluggar bättre där än härhemma. Klockan 13.00 börjar själva lektionen. Tills dess kan jag försöka få lite koll...
Det är en märklig December. Inte en snöflinga, ingen nattfrost. Jag publicerar en stämningsfull bild på kompisen Kattis' minnesljus som hon tände för några veckor sedan; jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Bilden är tagen då lågan var inne på sitt andra dygn.
Det är en märklig December. Inte en snöflinga, ingen nattfrost. Jag publicerar en stämningsfull bild på kompisen Kattis' minnesljus som hon tände för några veckor sedan; jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Bilden är tagen då lågan var inne på sitt andra dygn.
Kattis' lykta
Polarnas inverkan på tele-nåbarheten
Då jag fikade hemma hos Wånkan nyligen beklagade jag mig över att min nya mobiltelefon (som visserligen var en såndär gratis på-köpet-premie) var låst för ett helt annat abonnemang än mitt eget. Dessutom var det inte ens fast abonnemang den var programmerad för, utan refillkort... Nu råkar jag tillhöra de här surkartarna som bara tycker det är mäkta irriterande varje gång folk säger: "Jag kan inte ringa dig, för jag har inga pengar på mobilen just nu" I ren protest och av princip vill jag därför ha fast abonnemang med regelbunden avgift.
Fullständigt oteknisk(t intresserad) som jag är, hade jag ingen aaaning om att man faktiskt kan gå och få sin telefon "upplåst" för en billig penning, och då Wånkan berättade om möjligheten var min allra första spontana känsla i ryggmärgen att det där knappast är lagligt stuff... Jag såg framför mig nån obskyr tobaksaffär där man smyger in och viskar något kodord samtidigt som man diskret smusslar den lilla apparaten, inlindad i nån plastpåse, över disken
Hursomhelst, igår kände jag att det var hög tid att göra upp med dylika fördomar, och hade därför den lilla luren med mig i fickan då jag nalkades stan. Lite telefonkorrespondens med Wånkan - från den större och äldre luren - lotsade mig till den teknikbutik där underverket skulle ske. Och det skedde. På en timme och för etthundrafemtio kronor.
Nu glassar jag omkring med en pytteliten silvrig Samsung, som jag inte kan hantera eftersom jag inte läst manualen och är fullständigt oteknisk(t intresserad). En skojig och hysterisk ringsignal, som jag nog snart spyr på, har jag lagt upp, och jag suckar uppgivet över att displayen fortfarande gör reklam för en helt annan operatör än den jag faktiskt ringer med. Men det blir nog bra det här.
Tack för hjälpen, Wånkan! Förlåt att det tog sån tid för mig att svara på din SMS-fråga om hur det gick. Jag visste ju liksom inte hur man gjorde...
Fullständigt oteknisk(t intresserad) som jag är, hade jag ingen aaaning om att man faktiskt kan gå och få sin telefon "upplåst" för en billig penning, och då Wånkan berättade om möjligheten var min allra första spontana känsla i ryggmärgen att det där knappast är lagligt stuff... Jag såg framför mig nån obskyr tobaksaffär där man smyger in och viskar något kodord samtidigt som man diskret smusslar den lilla apparaten, inlindad i nån plastpåse, över disken
Hursomhelst, igår kände jag att det var hög tid att göra upp med dylika fördomar, och hade därför den lilla luren med mig i fickan då jag nalkades stan. Lite telefonkorrespondens med Wånkan - från den större och äldre luren - lotsade mig till den teknikbutik där underverket skulle ske. Och det skedde. På en timme och för etthundrafemtio kronor.
Nu glassar jag omkring med en pytteliten silvrig Samsung, som jag inte kan hantera eftersom jag inte läst manualen och är fullständigt oteknisk(t intresserad). En skojig och hysterisk ringsignal, som jag nog snart spyr på, har jag lagt upp, och jag suckar uppgivet över att displayen fortfarande gör reklam för en helt annan operatör än den jag faktiskt ringer med. Men det blir nog bra det här.
Tack för hjälpen, Wånkan! Förlåt att det tog sån tid för mig att svara på din SMS-fråga om hur det gick. Jag visste ju liksom inte hur man gjorde...
En dag med mycket glögg
Det är Första Advent och jag var bjuden till inte mindre än två stycken olika "fikan" hos pluggbekanta. Jag gick på båda, med den tacksamma insikten att sådan ynnest inte är någon garanti. Här och var sitter folk hemma ensamma - utan vänner som vill ha dem i närheten. Jag vill tacka och ta emot.
I helgen kom de halvfärdiga tavlorna upp från källaren. Jag har stundom palett- och pensel-abstinens, och har inte fått något gjort inom denna hobby sedan jag utrymde ateljéhörnan för tre månader sedan. Jag vill måla igen!
I helgen kom de halvfärdiga tavlorna upp från källaren. Jag har stundom palett- och pensel-abstinens, och har inte fått något gjort inom denna hobby sedan jag utrymde ateljéhörnan för tre månader sedan. Jag vill måla igen!
Motsägelsen i "apatisk rastlöshet"
Om jag berättade hur jag mådde på hemväg från plugget igår eftermiddag skulle nog kära Trespass ge mig en bastning och inskärpa att man inte får tänka så. Det känns i alla fall som om det var längesen jag var lycklig på riktigt.
Jag är en hårsmån från att lyfta luren igen och ringa öppenvården, därifrån jag skrevs ut för halvannat år sedan. De hoppades slippa se mig där igen, de ville att jag skulle ta och klara mig själv nu. Så nu undrar jag således om slaget är förlorat igen.
Att jag ändå spelar min roll av oberördhet hyfsat förstod jag i onsdags då TinaSol tyckte att jag såg "oförskämt välmående" ut, eller hur hon formulerade det. Tja, liksom henne själv var jag ju svältfödd på kompissällskap och trivdes med fikastunden, men någonstans djupt i magen och bröstet gnagde det på som vanligt av livsstress. Måstets mörka gam har seglat ovanför mig länge och för var dag sänker den sig något; spärrar ut klorna något mer.
Apatin speglar min övertygelse om att jag faktiskt inte klarar något; det finns ingen möjlig karriär som passar mig. Rastlösheten speglar den ångest som denna insikt väcker hos mig och som får mig att blunda, hålla för öronen och rusa ut i det kravlösa töcknet. Bättre fly än illa fäkta. Jag förlorar för att jag inte orkar ta risken att förlora. Arbetet påminner mig om dess egen livsnödvändighet, skrämmer vettet ur mig med sin oöverskådliga omfattning. I mina böner önskar jag bara all fruktan och plåga väck, allt det där som står mellan mig och ett konstruktivt liv. Jag önskar också bort lidelsen, den onödiga kärleken som distraherar och för mig på avvägar och bereder mig sorg.
Jag vill bli känslolös men skarp. Utan fruktan och utan köttslig lust. Utan gräns och med oändligt tålamod.
Tiden rinner ut.
Jag är en hårsmån från att lyfta luren igen och ringa öppenvården, därifrån jag skrevs ut för halvannat år sedan. De hoppades slippa se mig där igen, de ville att jag skulle ta och klara mig själv nu. Så nu undrar jag således om slaget är förlorat igen.
Att jag ändå spelar min roll av oberördhet hyfsat förstod jag i onsdags då TinaSol tyckte att jag såg "oförskämt välmående" ut, eller hur hon formulerade det. Tja, liksom henne själv var jag ju svältfödd på kompissällskap och trivdes med fikastunden, men någonstans djupt i magen och bröstet gnagde det på som vanligt av livsstress. Måstets mörka gam har seglat ovanför mig länge och för var dag sänker den sig något; spärrar ut klorna något mer.
Apatin speglar min övertygelse om att jag faktiskt inte klarar något; det finns ingen möjlig karriär som passar mig. Rastlösheten speglar den ångest som denna insikt väcker hos mig och som får mig att blunda, hålla för öronen och rusa ut i det kravlösa töcknet. Bättre fly än illa fäkta. Jag förlorar för att jag inte orkar ta risken att förlora. Arbetet påminner mig om dess egen livsnödvändighet, skrämmer vettet ur mig med sin oöverskådliga omfattning. I mina böner önskar jag bara all fruktan och plåga väck, allt det där som står mellan mig och ett konstruktivt liv. Jag önskar också bort lidelsen, den onödiga kärleken som distraherar och för mig på avvägar och bereder mig sorg.
Jag vill bli känslolös men skarp. Utan fruktan och utan köttslig lust. Utan gräns och med oändligt tålamod.
Tiden rinner ut.