Att tänka i rätt spår
Trubaduren Stefan Sundström tolkade det moderna depressions-syndromet i vårt samhälle på ett ganska träffande sätt, på skivan Fisk i en skål för några år sedan:
Sen jag börjat ta min medicin
Gråter jag inte nåt mera
Sorgen är kvar, den står där med ett flin
Men bekommer mej inte nåt mera
Det är lite så det känns. Visst hankar man sig fram på något sätt. Visst klarar man sig. Men man längtar efter att det ska vara lite mer än så; att man ska få vara uppriktigt lycklig också. Det kan dröja mellan tillfällena. Man får den slentrianmässiga frågan av sina från vardagen bekanta hur man mår, och kommer på sig själv med att egentligen ljuga då man säger: "Jo det är bra, det är bra...!" Ett slags motvillig ensamhet mitt i vad som på ytan kan se ut som samvaro.
TV-hallåa, hallå i din burk
Du talar fast ingen dej svarar
Och jag tittar på för att slippa ha mörkt
Så länge nu sändningen varar
Hon lova mej kärlek och solsken och sång
I realtid och färg och i 3D
Men aldrig just nu och jämt nästa gång
Det var då som jag skulle få se det
Man blir otålig och rastlös, okoncentrerad och med en ständig, odefinierad orosknut av varierande storlek i magen. Vad spelar allt detta mitt liv för roll? Hur dövar jag tvivlen annat än genom att blunda? Till och med skolans mycket lyckade julfest lämnade mig med en märklig eftersmak av vemod snarare än välbefinnande. Visst, jag vet. Det är helt och hållet i mitt eget huvud det sitter. Jag tänker väldigt mycket, men på fel saker. Jag fokuserar fel, tänker i fel spår.
Det rätta spåret är svårt att hitta, ty landskapet är kuperat och räfflat, och befolkat med allehanda distraktion. Jag behöver skygglappar.
Sen jag börjat ta min medicin
Gråter jag inte nåt mera
Sorgen är kvar, den står där med ett flin
Men bekommer mej inte nåt mera
Det är lite så det känns. Visst hankar man sig fram på något sätt. Visst klarar man sig. Men man längtar efter att det ska vara lite mer än så; att man ska få vara uppriktigt lycklig också. Det kan dröja mellan tillfällena. Man får den slentrianmässiga frågan av sina från vardagen bekanta hur man mår, och kommer på sig själv med att egentligen ljuga då man säger: "Jo det är bra, det är bra...!" Ett slags motvillig ensamhet mitt i vad som på ytan kan se ut som samvaro.
TV-hallåa, hallå i din burk
Du talar fast ingen dej svarar
Och jag tittar på för att slippa ha mörkt
Så länge nu sändningen varar
Hon lova mej kärlek och solsken och sång
I realtid och färg och i 3D
Men aldrig just nu och jämt nästa gång
Det var då som jag skulle få se det
Man blir otålig och rastlös, okoncentrerad och med en ständig, odefinierad orosknut av varierande storlek i magen. Vad spelar allt detta mitt liv för roll? Hur dövar jag tvivlen annat än genom att blunda? Till och med skolans mycket lyckade julfest lämnade mig med en märklig eftersmak av vemod snarare än välbefinnande. Visst, jag vet. Det är helt och hållet i mitt eget huvud det sitter. Jag tänker väldigt mycket, men på fel saker. Jag fokuserar fel, tänker i fel spår.
Det rätta spåret är svårt att hitta, ty landskapet är kuperat och räfflat, och befolkat med allehanda distraktion. Jag behöver skygglappar.
Kommentarer:
Postat av: TinaSol
Vacker och melankolisk blogg vännen. Kanske hittar man aldrig rätt spår. Huvudsaken kan ju vara att man inte är på helt fel tåg. Och någonstans hamnar man alltid. Men isch så läskigt det är när vi inte vet var vi ska!
Trackback