Onsdag blir en kärleksödets dag...
”Men vadå, du är väl inte kär i henne fortfarande?” Helenas röst andas nästan förvåning. Och innerst plågsamt medveten om hur usel jag är på att hantera mina egna problem kan jag bara besväras av frågans relevans.
”Jo alltså... nej... men varje gång vi ses igen, så kommer ju alla känslorna tillbaka!”
”Men hallå, jag har ju sagt att du måste sluta träffa henne! Det där kommer aldrig att funka!”
Helena har helt rätt, det är det som är det värsta. Jag har satt en ära i att kunna vara kompis med K. trots att hon är min senaste seriösa (och obesvarade) kärlek. Jag ville bevisa att det skulle gå, att man inte måste säga upp bekantskapen i en sådan situation. Men jag har haft fel. Hela tiden.
Vi umgås delvis i samma gäng och brukar därför ses någon gång i månaden, och jag har jobbat på att allt ska funka, att hon inte ska ha några ”problem” med mig. Men jag har för längesen förlorat slaget. Kanske har jag verkligen lyckats upprätthålla en någorlunda professionell fasad utåt, det hoppas jag i alla fall. Men det som rör sig inuti mig efter varje möte håller stundom på att slita mig i stycken. Att behöva se henne och påminnas; att med jämna mellanrum konfronteras med den som jag betraktar som jordens mest underbara varelse, men som aldrig någonsin kommer att bli min. Sedan kommer grubblet, följt av den nattsvarta bitterheten. Alla dessa malande minnesbilder som jagar mig som vålnader från förr, alla bekräftelser jag genom livet fått på hur skrämmande oattraktiv jag är och vetskapen om att jag är dömd till ett evigt singelskap mot min vilja. All äkta kärlek jag burit i åratal till alls ingen nytta.
Imorgonkväll ska ”gänget” träffas igen, och jag förbereder mig mentalt på att förklara för dem att jag nu drar mig ur. Jag orkar inte längre, och det är inte värt lidandet för min del. Att sluta träffa henne innebär nog dessvärre att sluta träffa dem allihop. Jag tror dock att de kommer att ha minst lika roligt utan mig, så mitt avsked kommer förmodligen inte att lämna något bestående ärr i gruppen.
Kommer jag att ångra mig? Ja självklart. Sån är jag, eftersom jag envist vill tro att varje vägval bär på sina chanser, och väljer man det ena så missar man något annat istället. Jag tror inte alls att jag kommer att känna lättnad eller tillfredsställelse efteråt. Jag kommer att stånga pannan mot väggen och tycka att det är det mest idiotiska jag gjort i mitt liv, och separationsångestens demoner, dessa mina envisa följeslagare sedan barndomen, kommer att utslunga sitt anathema över att jag slösar bort vänskap, att jag fegt vänder folk ryggen.
Men problemet är att stannar jag kvar, så kommer jag ju likväl att stångas med väggen och tycka att jag är ett pucko som aldrig lär mig av mina misstag.
Du är en av de modigaste och rakaste människor som jag känner. Glad att jag fått äran att lära känna dig. Sådana som Effell växer inte på träd. Har isolerat mig lite men hoppas att vi ses snart. Slå nu inte din konstnärssjäl och panna för blodig mot väggen. Kram
Oj, detta inlägg berörde mig oerhört. Vilken glimrande närvaro du förmedlar, om än smärtsam i sitt glimmer. Och vet du, jag tycker att du har fel i en del av det du skriver. jag kan inte tro att du skulle vara dömd till singelliv. Och de som någonsin fått dig att tro att du är oattraktiv är ljugapor. Enligt mig är du, av dina ventlileringar och dina bilder att döma, en alltigenom attraherande person.