Jag BRUKAR kliva upp före tolv...!
Lite sömnsvårigheter. Bubbel i magen i negativ bemärkelse. Då behöver man goda minnen att falla tillbaka på. Jag ska välja ett ur högen.
Ganska nyligen höll min goda vän TinaSol sitt årliga ’barnkalas’ i föräldrahemmet, tydligen en familjetradition som pågått sedan hon var ca fem år. Det var första gången jag själv var bjuden, men jag kan intyga att hon uppenbarligen lagt mycket krut på att tillställningen fått behålla mycket av sin barnkaraktär, med ballonger och serpentiner, tipspromenad, lekar och fiskdamm. Och ’de vuxna’, dvs föräldragenerationen, fikar avskilt en trappa upp.
Jag är så glad för min lilla hopfällbara sax, som fanns bland allt godiset i fiskdamms-påsen. Faktum är, att jag tror att alla fick en sån. Annars hade det ju blivit orättvist. En reflex fick man också, förresten. Västen-med-de-många-fickorna som jag ofta bär hade utrymme för bådadera.
Just minnena av alla sådana här nyligen timade trevligheter betyder mycket, då vardagen blir tung. Framtidsoro, olycklig kärlek och allmänt depp har så lätt att få överhanden. Apatin håller mig ibland kvar i sängen långt in på förmiddagen trots att jag egentligen är morgonpigg. Mindre än tre dagar kvar på den här långhelgen, och jag har mycket som jag måste ta tag i innan möjligheterna rinner iväg.
Så jag försöker tänka positivt, och ser till att den lilla saxen får följa med då jag går hemifrån. Ikväll skall jag på födelsedagsfika hos Lotta, som jag inte sett på nästan två år, och då tillkommer en delvis gemensam bekantskapskrets som bara möts i det sammanhanget. Jag tror att jag begärligt kommer att dra in den sociala samvaron i lungorna, likt livgivande syre.
Ganska nyligen höll min goda vän TinaSol sitt årliga ’barnkalas’ i föräldrahemmet, tydligen en familjetradition som pågått sedan hon var ca fem år. Det var första gången jag själv var bjuden, men jag kan intyga att hon uppenbarligen lagt mycket krut på att tillställningen fått behålla mycket av sin barnkaraktär, med ballonger och serpentiner, tipspromenad, lekar och fiskdamm. Och ’de vuxna’, dvs föräldragenerationen, fikar avskilt en trappa upp.
Jag är så glad för min lilla hopfällbara sax, som fanns bland allt godiset i fiskdamms-påsen. Faktum är, att jag tror att alla fick en sån. Annars hade det ju blivit orättvist. En reflex fick man också, förresten. Västen-med-de-många-fickorna som jag ofta bär hade utrymme för bådadera.
Just minnena av alla sådana här nyligen timade trevligheter betyder mycket, då vardagen blir tung. Framtidsoro, olycklig kärlek och allmänt depp har så lätt att få överhanden. Apatin håller mig ibland kvar i sängen långt in på förmiddagen trots att jag egentligen är morgonpigg. Mindre än tre dagar kvar på den här långhelgen, och jag har mycket som jag måste ta tag i innan möjligheterna rinner iväg.
Kommentarer:
Postat av: mona
ååååå, vad kul. ett sånt kalas vill jga ha när jag fyller år. Jag måste ha ett sånt kalas när jag fyller år. Måste, måste måste.
Trackback