Effell's blogg

Själv är jag långt ifrån något helgon, men denna högtiden är lite extra viktig för mig. Då mörkret infunnit sig vill jag vandra kring minneslunden och från den högsta punkten blicka ut över havet av lyktor och marchaller som täcker begravningsplatsen. Detta är för många saknadens, minnenas och vemodets dagar, men för mig är det också frid och ömsesidig eftertänksam respekt.

Jag har varit låg senaste dygnet, med några stundtal av undantag. De där långa timmarna då mina känslor brottas i virvlande kamp, tumlar om varandra som kläderna i en tvättmaskin, just då är jag tack och lov också extra mottaglig för vänliga gester. Tror jag.
Jag är nästan knäckt, men en oväntad komplimang från en ytligt bekant kan knäcka knäcktheten. Men sitt inte bara och invänta miraklerna! Ibland får man utlösa dem själv, ty vi människor vandrar i varsin sfär och är alltför försagda och blyga för att sticka hål på varandras bubblor. Jag menar, tänk om grannen vill ha kvar sin bubbla...?

Jag steg försiktigt fram och öppnade dörren i den formalia-barriär,

Det hänsynens bullerplank som avskärmar och skiljer oss.

Ett leende, några utväxlade ord,

Och för en kort stund hölls luckan i tungsinnets himmel öppen

Och lät likt en riktad strålkastare befriande ljus strila ned över scenen

För en kort stund kläddes skapelsen åter i kulörer,

För en kort stund fick jag mitt färgseende tillbaka,

och drog in stråken av livsluft i några djupa andetag.

 
Underbart är kort, men dock underbart. Då det flimrat förbi får man inte glömma. Då får man minnas, minnas det tills nästa gång.