Effell som sjukling

Jag har medfödd (troligen ärvd) astma, som dock är av den godartade sorten såtillvida att den i princip skall kunna tränas bort med motion. Problemet är att jag inte brytt mig. I grundskolan avskydde jag idrott och som vuxen har jag helt enkelt slöat till och blivit lat. Därför har den onödiga sjukdomen från gång till annan kunnat poppa upp och ge sig tillkänna, oftast då i samband med någon förkylning eller influensa.
Men som ni vet är minnet kort, och då man tillfrisknat blir man kaxig igen, och tar inte så hårt på varningssignalerna.

I fredags eftermiddag började jag känna det där omisskännliga och mycket irriterande sticket i halsen som signalerar ”Du är vrålförkyld imorgon.” Förkylningen följde mycket riktigt det vanliga förloppet med halsont, olika stadier av snuva och heshet enligt ett visst schema. Så långt var väl allt ungefär som det brukar. Men den rastlöse och otålige Effell, den oförbätterlige vanemänniskan som vägrar sitta still, luta sig tillbaka och bara ta det lugnt, gjorde naturligtvis det fatala misstaget att under lördagen och söndagen likväl ignorera symptomen. (D.v.s, jag drog på stan och försökte jobba i målarhörnan ungefär som vanligt.) På söndagkvällen började min astma göra sig kusligt påmind, och på natten kom själva smällen: andningssvårigheterna slog mig med sådan kraft att mina vanliga mediciner blev verkningslösa. För att göra en lång historia kort hamnade jag nästa dag på Karolinskas akutintag i Flemingsberg, ditskjutsad av mina föräldrar. Jag var i ett bedrövligt skick, och inhalationen av den luftrörsvidgande gasen vad-den-nu-heter kom som en förlösning och pånyttfödelse.

Och där kunde ju sagan varit lyckligt slut… Efter nästan en dag på akuten med provtagningar, röntgen och dessemellan allmän lång väntan, stod det emellertid så klart att jag skulle bli inlagd. Jag hade låga värden av kalium och dessutom en smärre ansamling av vätska i ena lungan, och detta tålde att undersökas. Senare konstaterades lunginflammation.

Efter ca två dygn av oro, sömnlöshet och hemlängtan är jag nu i tryggt förvar hemma hos föräldrarna, knaprandes antibiotika och cortizon. I nästa blogginlägg, då jag förhoppningsvis piggnat till lite, ska jag skriva lite mer utförligt om min lasarettvistelse.
Jag har fått en lärorik påminnelse om hur sköra vi människor egentligen är.


Kommentarer:
Postat av: hannastina

Oj! Jag hade inte läst detta när jag pratade med dig. Vilken tur att du verkar må bättre i alla fall. *Jättekram*

Postat av: Mona

Fy, vad läskigt. Rysligt. Hoppas att dina föräldrar pysslar om dig riktigt ordentligt. Många kramar!

2006-09-13 @ 19:57:37
Postat av: Wånkan

Krya på dig nu!

2006-09-13 @ 20:54:02
URL: http://wankan.blogspot.com/

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback