Effell's blogg

På postlådan och på ytterdörren till den korridor där jag hyr min ateljéhörna har hela tiden stått namnet på den äldste innebyggaren, en etablerad äldre konstnär som haft rummet längst in i över tjugo år. Han har på gott och ont satt sin prägel på hela stället; hans övergivna kartonger, gamla möbler och ramar har alltmer dammiga kantat gången, hans förmanande papperslappar om vikten av att låsa även överlåset har mött oss, hans spår på toaletten och glåmiga, gamla solstol vid fönstret i trapphallen. Jag har år ut och år in hört hans hasande och snörvlande passera utanför min egen ateljédörr, klirret från plastkassen och ljudet av porten som går igen.
Men de senaste månaderna har det varit olycksbådande tyst. Hans ingrodda och rutinmässiga närvaro har inte märkts av alls, och dörren till hans rum som ofta slarvigt stått halvt på glänt har varit stängd. Eftersom det varit sommar har ju semester kunnat vara en rimlig förklaring, men allteftersom tiden gått har tanken gått upp för mig att han kanske i själva verket företagit den sista och längsta resan...

Och nu i veckan försvann plötsligt alla spår efter honom. Skylten togs bort. Korridoren städades ur av någon. Solstolen försvann. Ännu vet jag inte exakt vad bakgrunden är, men har lite svårt att tänka mig att han bara flyttat. Guds frid över honom.
Om en månad är det ju f.ö. jag själv som lämnar stället. Känns också vemodigt.