Effell's blogg

Numera råder ju rökförbud, men annars hade man nästan - om inte annat för stämningens skull - velat mötas av en dimmig, cigarrstinkande lokal, så att Harlem-feelingen á la 1930-tal varit komplett. Fast sångaren lät i alla fall nästan som Louis Armstrong.
Jag ska inte överdriva. Men vad det handlar om är att jag följde med min far och bror ut på en jazzrestaurang med liveband. Jag minns att den allra första gången jag besökte ett dylikt ställe, nån gång i 16-17-årsåldern, var jag måttligt imponerad. Min sammanfattande kommentar till hela företeelsen var: "Tjocka gubbar i extas!"

Skönt att se att det finns beständiga värden här i livet.

...för jag gillade det bättre nu, men det kanske var för att jag fick sittplats. Dessutom Spaghetti Carbonara, spanskt rödvin och en stor stark. Jag blev både mätt och slirig, och domnade bort lagom mycket för att inte plågas av det högljudda dixielandskramlet. Nej, mikrofoner behövdes inte. Klarinetten skar genom luften, trumpetens och trombonens nasala tjut backades upp av ståbas och banjoklink och trumbatteriet vispades flitigt i bakgrunden. Grånande huvuden nickade taktfast vid varje bord.

Och sen blev det nattlig promenad till tåget. Ååh vad det är sköönt när mitt Stockholm är gröönt, sakta vi gå genom stan...  Ja, det är faktiskt föraning om sommar i luften.

Dofter - även de svaga - påverkar en nog ganska mycket tror jag. Ibland triggas avlägsna minnesintryck, sådant som legat inbäddat i glömska i åratal, för att plötsligt skölja över ens inre syn med full kraft. "Åh, den där doften...! Det luktar ju precis som det gjorde där... den där gången, när jag var kanske elva år, och vi hade... nu minns jag!" Andra dofter är helt nya, men lämnar ändå genast ett bestämt intryck. Man vet omedelbart om man gillar det eller ej.

Hur det luktade hemma hos numera avlidna äldre släktingar är en sådan där sak som biter sig fast, liksom smakupplevelser av bardomens modegodis. Begynnande regn emot asfalt en varm dag... behöver jag ens kommentera? Den salta doften vid en havsstrand; matoset från kinakrogens fläktsystem emot gatan utanför; den fräscha sågspånskänslan på brädgården... Och ute bland åkrarna på landet *får* det lukta koblaja.
Alla bekanta dofter är ju dock inte angenäma. Maskindiskade dricksglas som på något märkligt sätt erhåller samma odör som pälsen hos en till åren kommen hund. Beror det på diskmedlet? Och kedjerökarens frätande andedräkt har nästan samma effekt på mina tårkanaler som nyhackad lök - inga jämförelser i övrigt.  

Idag passerade jag av en slump den kommunala simhallen dit jag förr brukade gå, och klordoften som letade sig ut till mig hade åtskilliga hatkärleks-minnen i följe. Duschrummet. De olika temperaturväxlingarna då man passerade genom olika element. Hojtande ungar och tjocka pensionärer. De där långa plastlänks-avspärrningarna i bassängen. Det sjabbiga lilla snabbmatsfiket. Bastun.

Förmodligen tjyvstartar jag nog badsäsongen inomhus i år. Om inte annat bara för att minnas.

Jag känner ånger och skam över att jag med jämna mellanrum tappar greppet såpass att det slutar med att min stackars familj får halvt sömnlösa nätter i oro. Förresten har också en och annan vän uttryckt ängslan, kanske särskilt efter saker jag skrivit här och på LunarStorm (och ändå uttryckte jag mig försiktigt och censurerat, tyckte jag). För att göra en lång historia kort är i alla fall krisen över för den här gången, och jag vill ärligt be om ursäkt för allt vad det här ovädret rev upp innan det drog förbi. 
Jag har nog inte känt de där sakerna sen typ -99 eller nåt, och man blir mitt i alltihopa vettskrämd när man märker att det fortfarande, trots mediciner, distans och terapi, kan slå till med full kraft. Å ena sidan är det i ensamheten det uppstår, å andra sidan är det kanske bara ren tur att jag inte har sällskap när jag förvandlas till den där personen. Och det är ju klyvningen, kampen mellan det själviska hatet och de osjälviska skuldkänslorna som skapar den värsta känslan. Det spelar mindre roll att jag inte har gjort mig skyldig till de där sakerna i verkligheten, för i min värld är det tanken som räknas. Bara det faktum att jag har önskat folk olycka, velat folk illa, fantserat om att få begå övergrepp och utkräva blodshämnd gör att jag känner mig som en lika vidrig person som dem som flippar ur och gör det på riktigt.

Så långt kanske det handlar om idealism. Nackdelen med att dessutom, ovanpå alltihop, ha en religiös tro, gör att det blir en skräckfylld natt. Om man upplever att man är så ond att Gud själv borde vända en ryggen, känner man i samma stund att man är öppet mål för krafter från den "motsatta" sidan (jag är tyvärr inte tillräckligt liberaltroende för att kunna säga till mig själv att övernaturlig ondska inte finns), och där vill man för sitt liv inte hamna.  

Nu är det i alla fall över för den här gången. Förutom en drös fysiska krämpor kan jag säga att jag mår bra igen, och solen har letat sig fram igen. Tack för all omtanke som jag mötte mitt i alltihop. *Cyberkram*

Både i huvudet och på datorskärmen. Jag har en begagnad laptop där färgerna spökar och bilden ibland bara försvinner helt. Det kan jag leva med. Men det där migränaktiga pulserandet bakom ögonen går mig på nerverna! Särskilt med tanke på att det inte går över heller, och att jag måste ha det samtidigt som den här sträckningen i sidan som för tillfället gör att jag nästintill stundom har svårt att röra mig. Ibland, när jag ska sätta mig ned eller böja mig efter något, vill jag helst bara vråla av smärtan.

Apropå det så hörde jag mina grannar för första gången för en stund sen. Det är ganska befriande att få en bekräftelse på att man inte är ensam i huset, för så verkar det ofta annars. Det är inte mycket som rör sig här. Kikar jag ut från lägenheten ett par timmar efter att ha kommit hem står hissen oftast kvar där jag steg av den (för att förekomma eventuella lustigkurrar; nej, jag glömmer inte att stänga hissdörren).  ...  Nu försvann bilden igen, så jag kan lika gärna avsluta här nu. Tack för era kommentarer angående senast föregående inlägg; jag ska uppfölja det hela alldeles snart, men först behöver jag sova lite. Klockan är långt över midnatt. 

Ni som känner mig vet att jag är en svag karaktär, och att jag hatar och föraktar mig själv för det. Min åtrå har präglat mitt liv, och jag har inte klarat av att hålla den i schack. Det är därför inte utan en viss stolthet jag nu konstaterar att jag för en gångs skull lyckats låta anden segra över köttet. 
Bland min dators filer har tills för endast timmar sedan funnits drösvis av sådana där vackra bilder på tämligen lättklädda personer av motsatta könet. I helig vrede bestämde jag mig plötsligt för att radera hela galleriet, och dito orienterade internetlänkar. Samlandet ifråga hade nära nog blivit ett gift. Inspirationen hämtades, förutom ur en djup kris, bl.a. från ett känt (och kanske ökänt) bibelstycke:

Jesus, i bergspredikan; Matt 5:29-30:
Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet.

Ja, först och främst: Gud give att helvetet är något vi slipper! Jag hoppas verkligen inte att texter som denna är bokstavligt sanna, men om man däremot väljer att tolka det hela allegoriskt så finner man onekligen en stark mening i det. Gör dig av med det som förstör ditt liv! Befria dig från allt sådant som distraherar och leder in dina tankar på fel banor.
Jag hoppas att jag klarar av det, att jag därmed befriat mig själv från allt det lidande som sådana här fantasier har åsamkat mig. Jag vill bli känslokall, oberörbar, om ni förstår hur jag menar. Att inte söka är också att slippa bli besviken.
 

Man är inte så kaxig när finanserna understiger hundralappen. Det skulle vara skönt om mina föräldrar ville komma hem från sin fjällsemester nu... Förhoppningsvis kommer de imorgon.

SL-kortet gick ut i måndags. Då övergick jag till de separata nödbiljetterna (sådana som stämplas) som föräldrarna lämnat hemma på sitt matsalsbord åt mig, och igår tog även de slut eftersom de inte var många. I plånboken har jag ca 60 kr, på kontot ca 9 kr...! Och inga inkomster i sikte närmsta veckorna. Med andra ord har cykeln fått plockas fram, med diskreta böner till högre makt om att åtminstone få slippa punktering. 
Visst är det nyttigt att cykla, men också en fysisk chock för en lönnfet och otränad astmatiker som jag. De säger att det är kyligare ute nu igen, fast det var det möjligen bara mina öron och fingrar som märkte, resten av mig svettades och ångade under den backiga färden mellan Rågsved och Örby.

Jag blir nog hemmavid så mycket det går... Och vad ska jag ut och göra förresten, det finns ju ingenting som inte kostar pengar. Tur i oturen att jag åtminstone har påskledigt från högskolan denna vecka. Att cykla till Bromma vet jag inte om jag skulle klara.