Solen bröt fram igen

Jag känner ånger och skam över att jag med jämna mellanrum tappar greppet såpass att det slutar med att min stackars familj får halvt sömnlösa nätter i oro. Förresten har också en och annan vän uttryckt ängslan, kanske särskilt efter saker jag skrivit här och på LunarStorm (och ändå uttryckte jag mig försiktigt och censurerat, tyckte jag). För att göra en lång historia kort är i alla fall krisen över för den här gången, och jag vill ärligt be om ursäkt för allt vad det här ovädret rev upp innan det drog förbi. 
Jag har nog inte känt de där sakerna sen typ -99 eller nåt, och man blir mitt i alltihopa vettskrämd när man märker att det fortfarande, trots mediciner, distans och terapi, kan slå till med full kraft. Å ena sidan är det i ensamheten det uppstår, å andra sidan är det kanske bara ren tur att jag inte har sällskap när jag förvandlas till den där personen. Och det är ju klyvningen, kampen mellan det själviska hatet och de osjälviska skuldkänslorna som skapar den värsta känslan. Det spelar mindre roll att jag inte har gjort mig skyldig till de där sakerna i verkligheten, för i min värld är det tanken som räknas. Bara det faktum att jag har önskat folk olycka, velat folk illa, fantserat om att få begå övergrepp och utkräva blodshämnd gör att jag känner mig som en lika vidrig person som dem som flippar ur och gör det på riktigt.

Så långt kanske det handlar om idealism. Nackdelen med att dessutom, ovanpå alltihop, ha en religiös tro, gör att det blir en skräckfylld natt. Om man upplever att man är så ond att Gud själv borde vända en ryggen, känner man i samma stund att man är öppet mål för krafter från den "motsatta" sidan (jag är tyvärr inte tillräckligt liberaltroende för att kunna säga till mig själv att övernaturlig ondska inte finns), och där vill man för sitt liv inte hamna.  

Nu är det i alla fall över för den här gången. Förutom en drös fysiska krämpor kan jag säga att jag mår bra igen, och solen har letat sig fram igen. Tack för all omtanke som jag mötte mitt i alltihop. *Cyberkram*

Kommentarer:
Postat av: hannastina

Jag hoppas verkligen att Gud (om han eller hon finns) inte vänder ryggen mot någon utan försöker hjälpa istället. Det hoppas jag verkligen, för det är när man känner det så som man behöver hjälp mest.

Postat av: svartsmurfan

Men sluuuta skämmas nu, man FÅR må dåligt och då bryr sig folk. *kram*

2007-04-13 @ 13:41:20
Postat av: linn

" Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Tag på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.. Mitt ok är skonsamt och min börda lätt." MAT 11:28-30

/Linn

2007-04-18 @ 22:16:18

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback