Effell's blogg

Att plugget kommer igång igen är skönt. Enda problemet är att det såhär i början, då schema-förvirring råder, krockar med annat inplanerat. Jag har inte träffat min samtalsterapeut på länge, och den senast bokade träffen fick också ställas in p.g.a. skolstarten. Nu finns risk att även nästa tänkta möte måste avbokas, eftersom det ligger på samma dag som en viktig kursstart. Det gör mig rastlös i sinnet... Jag vill ha min terapi! Vad den nu är värd, men ändå.
Känns som om jag kanske fegt måste kapitulera inför den tänkta medicinavvänjningen. Jag slutade helt ta mina tabletter i våras, och tanken var väl att jag nu skulle klara mig utan dem, komma tillbaka till ett "normalt" liv igen, liksom. Blev det så? Njae. Det blev sakta men säkert precis tvärtom. Den här våren och sommaren har varit ett känslomässigt bottenapp. Jag mår generellt inte bra. Så frågan är om jag ändå inte ska ha en medicinsk livlina där...?

Kan man klara sig helt utan psykofarmakan är ju det det allra bästa. Men nu är det till och med så att sjyssta och kloka vänner och anhöriga börjar luta åt att jag behöver en stabiliserande faktor, och att det kanske var dumt att jag slutade äta tabletterna... Och det känns svagt, men jag är beredd att hålla med dem. Kanske är det bara en slump att senaste månaderna blev jobbiga, kanske inte. Dock sammanfaller problemen ganska väl tidsmässigt med den period jag varit utan medicinen, och det oroar mig lite.  

Nästa vecka kör plugget igång igen. Är det skönt eller jobbigt då, tycker Effell? Är det befrielse eller plåga då kvarnarna drar igång igen?
Helt ärligt, jag vet inte! Jag vet, efter den här sommaren, inte riktigt hur jag mår eller vad jag vill med någonting längre. Men det står ganska klart att jag nog sammantaget hade mått bättre av att jobba och vara sysselsatt, istället för frivilligt "ledig" de här månaderna. Detta oavbrutna kretslopp av livsgrubbel, samvetskval, ångest  och ny begynnande olycklig kärlek har sugit en hel del must ur mig, och allt hade kanske tagit helt andra vändningar om jag åtminstone inte haft tid att tänka så mycket.

Jag har ju skrivit en del om festivaler och sånt. Efter senaste helgen känns det nu lite som att fyrverkerierna tystnat över Stockholm. Fast allt är inte över. Ikväll ska jag ut till Huddinge och bese något slags Ted Gärdestad-afton... Mycket mer än så vet jag inte, jag får väl berätta mer sen. Och nu till helgen är det visst Tjejmilen.

Södermalmskyrkan, tillhörig den s.k. Trosrörelsen, har ägnat senaste veckorna åt att föra ut det kristna evangeliet till folk, och nu på fredag kväll utmynnar detta i ett stort förbönsmöte i självaste Globen, med fritt inträde. Uppenbarligen har frälsningskampanjen gått bra, för de räknar alltså med tusentals deltagare och besökare.
Om jag själv ska dit är dock tveksamt. Jag har nosat lite på denna typ av stormötes-evangelisation förr, och har inte fastnat för den, även om den kanske kan vara perfekt för någon annan. Dessutom är risken stor att jag är upptagen med att umgås med tillrest släkt någon gång den kvällen. De kommer med anledning av Tjejmilen, som min enda kvinnliga kusin skall deltaga i.

Ni vet, viljan att hinna allt. Att inte missa något. Under kommande veckan är det mycket som händer i Stockholm. Det är kulturfestival, och filmfestival, och såsmåningom är det väl midnattsloppet också. Utomhusbio på kvällarna i Tantolunden, och parkteatern, och annat i evenemangsväg... Ska jag se något av allt det där? Och i så fall vad, och tillsammans med vem/vilka? Tänk om två roliga saker händer samma kväll, vilket ska jag välja...?
Och samtidigt - om jag vänder mig om i ytterdörren och tittar tillbaka på min egen byk, så ser jag ju att jag har tillräckligt att ombesörja och städa upp bara i mitt eget liv. Såntdär som jag snarast flyr ifrån, med allt mitt minglande och jagande efter kortsiktiga upplevelser.

Igår, lördag, besökte jag och kamraten M. etnografiska museet och den vandringsutställning av buddhistiska reliker som just denna helgen befunnit sig här. Det är nästan mer av en religiös än en vetenskaplig tillställning; relikerna skall tydligen, efter att de gjort sitt tåg över världen med fromma buddhister i följe, muras in i en staty som håller på att byggas någonstans i Asien. Jag minns inte detaljerna nu. Men fint var det.

Och som en tung skugga över hela denna sommar har mina personliga grubblerier kring rätt och fel hängt, det har nog ingen som umgåtts mera tätt med mig kunnat missa. Tyvärr. Jag vill som individ forma och möblera mitt liv, men är samtidigt rädd för att göra det på någons bekostnad om jag tänker alltför mycket på mig själv. Det mänskliga och det andliga strider i mig, och varje gång det mänskliga vinner känner jag samvetskval över att jag kan låta känslor som egoism eller aversion styra mina val och handlingar. Jag tänker samtidigt för mycket i förväg, troligen. Målar upp skräckscenarion för mig själv, där jag tänker: "Sådär vill jag inte att det ska bli, det skulle jag inte orka med!", och så fegar jag och går en genväg, vilket innebär att jag kanske inte är så öppen och generös och kärleksfull emot folk som jag borde vara.

Nå, imorgon ska jag besöka en närliggande församlingslokal och samtala med en präst jag inte träffat på flera år; vi talades vid på telefon häromdagen. Till viss del kan man säga att det är en vädjan från min sida om att få ett engagemang, att få delta och hjälpa till. Kanske kan det bidra till att få rätsida på mig, över tid. Jag har nog helt enkelt för mycket tid att tänka ibland.