Ett visst mått av livsstress

Ni vet, viljan att hinna allt. Att inte missa något. Under kommande veckan är det mycket som händer i Stockholm. Det är kulturfestival, och filmfestival, och såsmåningom är det väl midnattsloppet också. Utomhusbio på kvällarna i Tantolunden, och parkteatern, och annat i evenemangsväg... Ska jag se något av allt det där? Och i så fall vad, och tillsammans med vem/vilka? Tänk om två roliga saker händer samma kväll, vilket ska jag välja...?
Och samtidigt - om jag vänder mig om i ytterdörren och tittar tillbaka på min egen byk, så ser jag ju att jag har tillräckligt att ombesörja och städa upp bara i mitt eget liv. Såntdär som jag snarast flyr ifrån, med allt mitt minglande och jagande efter kortsiktiga upplevelser.

Igår, lördag, besökte jag och kamraten M. etnografiska museet och den vandringsutställning av buddhistiska reliker som just denna helgen befunnit sig här. Det är nästan mer av en religiös än en vetenskaplig tillställning; relikerna skall tydligen, efter att de gjort sitt tåg över världen med fromma buddhister i följe, muras in i en staty som håller på att byggas någonstans i Asien. Jag minns inte detaljerna nu. Men fint var det.

Och som en tung skugga över hela denna sommar har mina personliga grubblerier kring rätt och fel hängt, det har nog ingen som umgåtts mera tätt med mig kunnat missa. Tyvärr. Jag vill som individ forma och möblera mitt liv, men är samtidigt rädd för att göra det på någons bekostnad om jag tänker alltför mycket på mig själv. Det mänskliga och det andliga strider i mig, och varje gång det mänskliga vinner känner jag samvetskval över att jag kan låta känslor som egoism eller aversion styra mina val och handlingar. Jag tänker samtidigt för mycket i förväg, troligen. Målar upp skräckscenarion för mig själv, där jag tänker: "Sådär vill jag inte att det ska bli, det skulle jag inte orka med!", och så fegar jag och går en genväg, vilket innebär att jag kanske inte är så öppen och generös och kärleksfull emot folk som jag borde vara.

Nå, imorgon ska jag besöka en närliggande församlingslokal och samtala med en präst jag inte träffat på flera år; vi talades vid på telefon häromdagen. Till viss del kan man säga att det är en vädjan från min sida om att få ett engagemang, att få delta och hjälpa till. Kanske kan det bidra till att få rätsida på mig, över tid. Jag har nog helt enkelt för mycket tid att tänka ibland.


Kommentarer:
Postat av: Wånkan

Man hinner väl aldrig med allt som man skulle vilja tyvärr.
Ang en fika snart tycker jag det låter bra... nu gäller det bara att hinna med *S*

Postat av: annaluna

ska sätta mig in i din blogg igen sen..
maila mig på [email protected] så skickar jag ibjudan till min andra blogg!

2007-08-15 @ 23:27:39
URL: http://annaluna80.blogspot.com

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback