Effell's blogg

Jag hade väl tänkt att hålla fastan i år... men nej. Jag har inte den karaktären. I vikt pendlar jag konstant mellan 84 och 88 kg.

Otäcka nyheter om svår bussolycka i Uppland. Och i samband med det ett konstaterande att få människor verkligen använder de bälten som numera är ganska vanliga i kollektivtrafiken. Jag hade faktiskt ingen aning om att det var lag på det, och förmodligen var jag inte ensam...

Var på bio i fredags och såg Almodovars Volver - "Att återvända". Bra film som jag visst kan rekommendera, men jag har faktiskt ännu större lust att rescensera sällskapet i fåtöljen bredvid. Charmiga Mia är en nygammal bekantskap från communityt LunarStorm, och efter en tids chattande tyckte hon det var på tiden att vi sågs i verkligheten, och det var ett utmärkt initiativ. Kan redan nu säga att det högst troligen blir fler biobesök.
Dejt? Jag vill nu inte vara så självsäker att jag använder det ordet än, för jag vet faktiskt inte hur hon ser på saken. Fast åtminstone för mig känns det inte otänkbart. *Ler*

De flesta av er har nog missat det blåsväder som varit kring min förestående flytt, och hursomhelst verkar det nu ha dragit förbi. Situationen är i korta drag som följer:
Jag åker ur mitt nuvarande andrahandsboende inom en mycket snar framtid. Jag har fått uppskov en extra månad vilket jag såklart är mycket tacksam för, men att jag måste någon annanstans är ju fortfarande ett faktum.
Mina ködagar i bostadskön är fortfarande lite för få för att jag verkligen ska ha nån chans att hamna på rimligt nära avstånd till allt det som är mitt liv just nu (skolan framförallt).
Min jättesnälla familj bestämde sig för att försöka lösa problemet genom att hjälpa mig att köpa en bostadsrätt, så att jag ska ha någonstans att bo på lite mer obestämd tid. Tanken var ju då att mina föräldrar skulle vara lagliga ägare till lägenheten. 
Vi hittade för halvannan månad sen en inte alltför hutlöst dyr liten tvåa i förorten, och allt verkade löst. Underbart. Papper skrevs på och alla verkade nöjda: säljare, mäklare, vi själva. Den enda kvarvarande formaliteten var att själva föreningen/styrelsen i huset skulle sätta sitt kryss på papperet också. Och vi trodde verkligen att det bara var just en formalitet.
Men så, helt nyligen, med bara några veckor till flyttdatum kommer bombnedslaget. De sade blankt nej till mig som hyresgäst - med hänsyn till det faktum att jag enligt alla noteringar och kreditupplysningar saknar stabil ekonomi. Jag är ju student förvisso. Att min familj lämnat garantier om att de kommer att stå för kostnaderna vid behov hjälpte inte.
Ångest...! Vad göra? Min far tog sig emellertid en titt i lagboken samt talade med jurister på området, och fick snart klart för sig att bostadsrättsföreningens policy faktiskt stred mot gällande lagar. Alltså kunde vi överklaga beslutet med gott hopp om att få rätt.

... och detta insåg tack och lov föreningen, då mäklaren meddelade dem våra planer. Så de backade, och nu verkar allt vara frid och fröjd igen. Fast riktigt lugn känner jag mig nog inte förrän flyttlasset går.

Verkligen känslomässig bergodalbana där.  Jag hoppas verkligen att stöket är över.

Det är Alla Hjärtans Dag idag. Men själv har jag tyvärr ingen att uppvakta. Jo, jag kanske ska skicka ett mejl till min favvotjej på högskolan, men i övrigt blir det nog inget.
Jag försöker att inte reflektera så mycket över sånt, men man bombarderas med det ändå. En löpsedel vid affären skriker: "DÄRFÖR ÄR UNGA KVINNOR OTROGNA", samtidigt som godiskorgarna är fyllda med geléhjärtan att ge bort till presumtiva partners. Det känns som om det finns något slags ironi i det... Inte för att jag sätter någon blind tilltro till vare sig det ena eller andra, men ändå. 

Fast det är väl så världen ser ut. Mellan vitt och svart finns en lång gråskala, och vi befinner oss alla någonstans på den. Dock inte på exakt samma nyans.
 

Jag tror det stavas så. "Så förgår världens skönhet" betyder det ungefär, och syftar väl på hur förgängligt det mesta är.
I tisdags var det Bob Marley's födelsedag. Och torsdagen blev Anna Nicole Smith's dödsdag. I båda fallen torde man kunna tala om legendariska personer som dött betydligt tidigare än nödvändigt, nästan som en cynisk uppfyllelse av begreppet "Lev fort - dö ung". Fler namn dyker upp tämligen osökt. Kurt Cobain, Elvis Presley, Janis Joplin...  listan blir snabbt längre när man tänker på det.

Kanske blir Anna Nicole en modern martyr nu. Något slags lite syndigare och slampigare version av Marilyn Monroe, men med samma betoning på de svåra bitarna av hennes privatliv. Kommer de rättsliga tvisterna kanske att fortsätta; oenigheten om vem som egentligen är den biologiske fadern till femmånadersbebisen som nu tragiskt blev moderlös, och bråket om arvet efter den gamle affärsmannen hon hann vara gift med i ett drygt år på 90-talet? Man hoppas ju att de inblandade inser hur futtiga deras gräl är i perspektivet...

Jag ber och hoppas att de som gått före oss har frid där de är.