Effell's blogg

Man måste i alla fall hoppas, och inte låta hjärnspökena få herraväldet. Det här kan faktiskt bli en underbar vår, absolut.
Kan ju t.ex. nämna att middagen jag påannonserade i föregående inlägg var synnerligen trefvlig och bjöd på goda skratt ända från magtrakten. Jag vill passa på att bestämt dementera eventuella vittnesmål om att jag skulle blivit full och fånig eller nåt. *Harklar sig* Sånt vore inte bra för min svårmods-image.

Nu skall ett PM (liten skrivuppgift) om dialektisk teologi skrivas färdigt för att sedan lämnas in i eftermiddag. Om jag jobbar bra under stress vet jag inte, men skillnaden är väl att under stress jobbar jag åtminstone överhuvudtaget. Avlägsna deadlines är meningslösa i mitt fall, för jag väntar ändå in i det sista med allt. Resultatet brukar bli helt okej, vilket ju varje gång föranleder mig att ställa mig frågan om inte resultatet kanske t.o.m. skulle kunna bli mycket bra om jag bara kostade på mig lite framförhållning också... Varför nöja sig med att alltid balansera på en lina om man kan tillverka sig en hel hängbro? ... (Nån som hängde med i den metaforen? Jag kom på den precis nu, så den är otestad.)

Jag försöker samla tankarna efter en orolig och osammanhängande sömn, och minnas i vilken ordning jag planerat saker och ting för dagen, och, förresten, vilken dag det är. Jag vet att de här starka obehagskänslorna kommer av en kombination av framtidsångest och mindervärdeskomplex, sjuka drömmar och så en massa självförvållad stress i största allmänhet. Då jag vaknar befinner jag mig ännu i gränslandet mellan dröm och (o)verklighet och det tar en stund att övertyga mig om att jag troligtvis inte är i fara trots all den själsliga frusenheten. 

Här kan i sammanhanget och i parentes nämnas att jag nyligen återtog kontakten med psykjouren som jag skrevs ut från för halvtannat år sedan. Före jul började modet svikta mer än vanligt som ni kanske vet, och jag kände att det var dags att ta det på allvar. Den nuvarande kontaktpersonen är villigare än den föregående att försöka ställa diagnos, så vi får se framöver vad utslaget blir.

Vid det här laget, då jag vaknat för kanske tredje gången denna morgon, har solen äntligen gått upp och jag kan med glädje konstatera att den faktiskt gjort det bokstavligen - d.v.s det är inte ens gråmulet ute. Jag ska efter överenskommelse till Alvik och leka i snön med lilla Tessan idag. Hon har inte sett mig sen nån gång i höstas så det är ju bra om hon inte alldeles hinner glömma vem jag är. Det känns otroligt att hon snart fyller fyra år, det känns inte längesen hon var bebis.
Därefter bär det av hem till Helena... öh, Helenorna - först den ena och sen vidare till den andra, på middagsbjudning. Så när jag sent omsider går och lägger mig ikväll har jag förhoppningsvis en bättre magkänsla redan i utgångsläget än den som kommit senaste dygnet.

Trevlig fortsättning på helgen till alla mina bloggläsare.

Vi är några stycken som varit lite oroliga för henne i plugget eftersom hon inte synts till efter nyår överhuvudtaget. Kanske särskilt jag, som ju även är lite småkär... För den som känner henne någorlunda är det ingen nyhet att hon någon gång emellanåt trillat ned i avgrundsdjupa hål av depression, och även om jag tror/vet att hon är trygg och har det bra rent materiellt, så vill man ju ändå finnas där som vänskapligt stöd om det skulle behövas.
Då hon t.o.m. uteblivit från den viktiga tentan nyligen skickade jag henne hursomhelst ett mejl med en förhoppning om att åtminstone få veta att hon lever, och även lite hälsningar från andra vänner. Idag, några dygn senare, kom gudskelov ett livstecken – bara tre korta ord med möjligheter för flera tolkningar: ”vi ses snart” – men jag nöjer mig. Hon känner sig ofta pressad av andras omtanke, vilket gör att hon kan reagera helt ”fel” på tröst, och slå ifrån sig. Jag tänker definitivt inte provocera henne i onödan.

Apropå livstecken då... så kan jag ju med en liten tår av tacksamhet konstatera att ni trogna läsare faktiskt har undrat över vart jag tog vägen för halvannan vecka sedan. Tack för era kommentarer. Det var aldrig min mening att icke-blogga såhär länge. Jag har varit här hela tiden, men livet, det där som man förväntas berätta om i sin blogg, har på senaste tiden tett sig ungefär lika intressant som en svartvit bruksanvisning till en klockradio. Jag har slagits av sömnsjuka varenda gång jag kastat en blick på sajten, och tänkt att ”mañana mañana...” Det har bara inte blivit något av helt enkelt.

Men nu tror jag mig vara tillbaks i spåret igen. Min väninnas knapphändiga men plötsliga bekräftelse fyllde mig just nu med precis lagom livselixir för att återvända till författar-tangenterna.
   

Hur sammanfattar man det året? För min del bjöd det sammantaget på den gamla vanliga mixen av lycka och oro, hopp och förtvivlan. Efter en grymt lång vinter kom en het sommar. Och nu är det grön vinter. Vänskaper, både nya och gamla har fördjupats, och några har kanske tagit något steg närmare glömskan. En förälskelse avlöstes av en annan, men ännu råder Status Quo på relationsområdet. Pluggandet är farligt nära att gå i stå av skoltrötthet och tvivel, och flyktförsöken är många.

På vårvintern flyttade jag in i nuvarande andrahandslyan, och är således i skrivande stund snart på väg ut ur den igen. (Vart jag hamnar är ännu osäkert) Min bror var i Thailand i ca två månader och kom hem lagom till att våren började kännas av. 
I början av maj höll jag min första testpredikan i plugget och fick goda rescensioner av "juryn". Det gav mersmak - särskilt med tanke på att det nästan är det enda som jag gjort bra i den utbildningen... 

Min långvariga och fåfänga förälskelse i K. tvingade mig slutligen att bryta kontakten, och det har jag skrivit om tidigare här i bloggen. Smärtsamt men nödvändigt. På något märkligt sätt verkade det dock hjälpa, för då jag senare råkade på henne igen i samband med en öppen föreläsning på stan, blev det inte samma kvardröjande känslostorm och sömnlösa nätter som tidigare. Jag tycktes botad. Men i själva verket hade mina känslor under tiden bara övergått till en annan person, även om jag inte erkänt det för mig själv. Lidandet återkom med andra ord under hösten, då verkligheten hann ifatt.

En förkylning med lunginflammation i september placerade mig i sjukhusligt förvar ett par nätter, även detta har jag berättat om tidigare. Det var en obehaglig och nyttig upplevelse. 
Min ateljéhörna är sedan 1:a oktober historia. Tacksam över att kunnat ha den kvar över hela sommaren flyttade jag nu slutgiltigt ut, och de där kvarteren ger mig nostalgi då jag passerar där. Det känns nästan lite ödesmättat; först fick jag ge upp ateljén och fyra månader senare måste jag även ut ur min lägenhet...! Jag väntar ivrigt på en uppåtgående kurva nu.

Om hela hösten fram till jul kan jag bara säga att den i genomsnitt varit tung och icke rolig. Nu, i det nya årets gryning, ber jag om kraft att resa mig igen och vända trenderna.