Effell's blogg

Jag trillade som hastigast dit igen, nån gång sent i måndags kväll. Frustration som övergick i förtvivlan och molande meningslöshetskänsla, ångest och sömnlöshet. Hade jag varit lagd åt billiga bortförklaringar hade jag väl säkert påpekat att jag varit vit från medicinen ett tag nu, men jag tror inte det beror på det.
Själva anledningen var som vanligt min plats på relationsmarknaden, och jag orkar inte gå in i detalj på det nu. Skulle kunna skriva en hel jätteblogg bara om det och alla aspekter av det. De få timmarna av sömn jag fick renderade mig dessutom några lagom smaskiga mardrömmar med barndomsmotiv, i sak helt osanna men lika svettigt verkliga för det.

Något slags rädsla, utanförskap, psyktrubbel har förföljt mig genom hela livet. Ända sedan mina föräldrar tvingades lämna mig ensam för övernattning på sjukhuset nån gång i ettårsåldern (ja, sådana var reglerna på den tiden) har ett namnlöst trauma seglat kring mig vart jag än går. För det mesta håller det sig på plats i sin bur, men emellanåt frigörs det och griper mig flåsande om axlarna. De som försökt massera mig har vittnat om en rätt påtaglig stelhet just där...
Minns hur jag en gång beklagade mig för en väninna över att jag kände mig som en statist i andras liv. Ni vet, en film har huvudpersoner, viktiga bipersoner, och så en fallande skala ner till statisterna, de där som ögat inte lägger märke till eftersom deras uppgift "bara" är att utgöra själva miljön. Precis så kände jag mig - en person som finns där för utfyllnad, men som är utbytbar och ointressant att engagera sig i. Vänninan svarade lite skamset att det stämde. Jag var just en statist i hennes liv.

Att vara statist i ordets mera bokstavliga mening hade jag ju för övrigt redan erfarenhet av. Under mina arbetslösa år på 90-talet skaffade jag mig kontakter med rollbesättningsteamen hos diverse film- och TV-produktionsbolag, och fick rycka in för bakgrundsroller i de dåvarande svenska såpaserierna med ojämna mellanrum. Sammantaget blev det faktiskt en hel del jobb; jag har flimrat förbi i kulisserna i Rederiet, i Skilda världar, i Tre Kronor, you name it... Det är en kul erfarenhet, fast oftast långt ifrån glamourös. Dessutom fick jag klart för mig vad typecasting innebär, alltså att du får en viss roll p.g.a. ditt utseende. De gånger jag skulle synas lite mera, alltså föreställa någon och ha betydelse för handlingen, märkte jag såsmåningom att det fanns ett fack för mig. Jag har fått spela knarkare, uteliggare, kriminell och porrbutikskund.
Jag minns en gång på vintern, det kan ha varit 1995 eller -96, då jag skulle vara med i en skolgårdsscen i Tre Kronor. Teamet hade riggat vid en skola nånstans i Mälarhöjden, och där stod vi och väntade: ett litet gäng unga statister och ett annat litet gäng unga skådisar, förmodligen ännu inte kända då men i begrepp att snart bli det. Jag följde själv serien dåligt, så jag vet inte.
Man konstaterade att jag såg äldst ut i statistgänget. Jag försågs med bomberjacka och fick veta att jag skulle spela en risig missbrukare som i den aktuella tagningen köpte knark av en av tjejerna i serien. Jag uppfattade det som att hon var en ny talang som just höll på att introduceras. Jag och skådespelerskan skakade hand, utbytte några krystade fraser där vi stod och väntade och fick såsmåningom göra vår korta scen.
Nu, mer än tio år senare, har jag plötsligt fattat att den där blyga lilla tjejen hette Johanna Sällström. Efter hennes självmord för inte så länge sedan har det pratats om hur hon så ofta spelade psykiskt trasiga personer på film, och det tragiska i att hon uppenbarligen var trasig själv utan att särskilt många anade något. Hon blev med tiden jättekänd och hamnade verkligen i rampljuset, men det är inte alls någon garanti för att vara lycklig. Hur obegripligt det än låter, så kan en människa känna sig fullständigt värdelös mitt i en ström av glada tillrop, smicker och beröm. Känna sig mycket lägre än... t.ex. en statist.

Den svacka jag hade härom natten gav långsamt med sig. Efter lite umgänge med bra vänner under påföljande dag försvann gråtklumpen och jag kunde le igen. Att jag har en gudstro kanske spelar viss roll också. Jag blir dock mer och mer varse hur bräcklig den mentala tryggheten är för mig, hur lätt den raseras. Och jag vet, jag vet rent teoretiskt att jag har det jättebra här i livet, som det är. Men det där perspektivet är så svårt att behålla, insikten är en färskvara. Och det är ofta en klen tröst att det alltid finns de som har det ännu värre än du.
Jag vore naiv om jag någon gång trodde att "nu har jag haft ångest för sista gången". Den kommer tillbaka och hälsar på igen som en trogen gammal ovän. Men försök verkligen att inte vara otålig. Försök verkligen att minnas vad du har, allt det där som du inte tänker på just när du vältrar dig i självföraktet. Jag vill gärna tro att - klyschvarning nu - att det nästan alltid finns en mening nånstans.

Undrar hur filmen skulle klara sig utan sina statister...?!

Någon nämnde något nyligen om solfläckar eller solstormar. Alltså saker som händer på solen, och som påverkar oss även här på planeten, precis som månens dragningskraft, osv. De där solfenomenen är gåtfulla och inte riktigt vetenskapligt utredda, men en av de populära teorierna/myterna är att vissa människor påverkas rent mentalt av strålning och magnetfält och annat fysikaliskt som har med himlakropparna att göra. Teorin jag hörde gick ungefär ut på att en pågående "solar storm" kan få folk att tappa humöret, bli halvgalna osv.

Jag vet inte. Men i så fall var det nog extra mycket solstorm igårkväll, både med tanke på hur jag själv mådde och med hänsyn till den stämning jag mötte under den relativt korta hemfärden mellan postadresserna Älvsjö och Bandhagen.
Ok, man kanske kan förvänta sig att människor är lite lagom bakfyllesura sådär på midsommardagskvällen när två dagars party är över, och Högdalens Centrum nattetid är väl inte direkt känt för att vara anständighetens högborg. Men en sådan koncentration av  uppdämd vrede och irritation känns skrämmande. Är det inte lite väl stingsligt av någon att börja skälla ut en annan främling för att han råkar hosta utan att hålla för munnen på busshållplatsen? Och är det inte en aning fegt av biffiga väktare med batonger att trackassera, hota och jaga bort ett par alkisar från en bänk, bara för att de inte beter sig riktigt som gemene man? Fast jag ska inte säga nåt, själv hade jag lust att strypa var och en av de skrikande småungarna på bussen, och deras halvnonchalanta, tuggummi-idisslande mammor också för den delen. Ibland undrar jag faktiskt över mitt eget yrkesval och kommande karriär som något slags själavårdare... Jag har nämligen inte Jesu tålamod då det gäller att hantera högljutt folk som beter sig störande.

Nog med gnäll för nu. Midsommaren har väl annars passerat ganska friktionsfritt för min del. Vi fikade och åsåg knätofsdans i Vita bergen innan vi åkte hem och åt rejäl middag med sill och potäter och annat obligatoriskt. Och igår blev det en tur till Livrustkammaren för att titta på skor. Ja, utställningen ifråga kan rekommenderas alla som har ett kombinerat historie- och modeintresse. Vaktparaden fick vi en god skymt av också. Och så ytterligare en fika, på ett av källarvalvscaféerna vid Stortorget. Snacka om att bete sig som turist på hemmaplan.
Apropå turister. Det var kul att tjyvlyssna på guiden som presenterade de kungliga dräkt- och vapensamlingarna för en grupp utländska charterresenärer. Hon gjorde nämligen inte alls någon hemlighet av att den gamla monarkin sitter lite löst i dagens Sverige.
   "The king has no political power today, and we will probably not have a royal family in Sweden forever... But they are very popular, and you know, we are making a lot of money out of this...!"

Jag hade glömt min mobiltelefon hemma, den låg på laddning sen kvällen innan. Eftersom det råkade vara en av Sveriges ultimata helgdagar chansade jag på att ingen skulle ha ärende till mig, så jag avstod från den omväg det skulle blivit att vända tillbaka och hämta den. När jag åter kom hem visade den sju missade samtal och tre nya meddelanden...! Varför är jag aldrig så populär när jag är tillgänglig?!

När jag vaknar om morgnarna är det i ögonblicket ofta med ett stänk av ångest, innan det trögstartade inre räkneverket snurrat färdigt, och jag minns vem jag är, var jag är, samt i bästa fall vilken dag det är. Imorse stannade ju räkneverket sanningsenligt på midsommarafton. Det kändes rätt okej. Då har alltså föräldrahemmet vid det här laget invaderats av lite släkt, och jag ska väl själv masa mig dit såsmåningom.

Vi har nyss passerat årets ljusaste dygn. Det är ungefär här min fasta sommarplanering tar slut, förresten. Från och med nästa vecka är det hela ganska flytande, och handlar mer om vad jag borde än vad jag ska. Jag har i alla fall förhoppningar om att i slutet av augusti kunna se tillbaka på veckor av något slags produktivitet, särskilt om man jämför med förra året (då jag av ren obeslutsamhet inte ens lyckades komma i badvattnet förrän den 31 augusti! Så får det inte bli igen). 

Den här veckan har varit märkligt hektisk trots att det mesta inplanerade egentligen har varit nöjen och umgänge. Några enstaka bakslag (ett exempel i föregående inlägg), men överlag har det varit bra. Lyckades på onsdagen *äntligen* träffa TinaSol över en fikastund igen; vi har som vanligt haft ett sjå att få våra almanackor att överensstämma. Igårkväll gick jag och Mian på bio igen, första gången sen Babel för någon månad sen. Vi har dock däremellan faktiskt varit riktigt flitiga med att gå och simma, och fått till något slags en-gång-i-veckan-rutin. Igår var det därför nära att jag drog nån torr vits om att "ovant att se dig med kläderna på", eller nåt såntdär, men jag avstod tack och lov...
Har även haft ett möte med min terapeut och min respektive medicinläkare på samma gång. Tanken var att avgöra min medicinerings vara eller icke vara, och jag förklarade att jag i praktiken egentligen slutat ta tabletterna, och att jag nog är beredd att försöka klara mig på egen hand. Så vi låter därmed saken bero fram till hösten, så får vi se hur jag mår då. 

Ha nu en bra midsommar, kära alla läsare. Ta det lugnt och gör inga dumheter; det ska ju vara skönt att vakna på midsommardagen också. Vi hörs och skrivs.

Vi skulle luncha idag, var det väl tänkt. Men jag är luttrad, och visste ju av flera års erfarenhet att planerar man något med honom, så är det låångt tålamod som gäller. Vi skulle höras innan, typ igår, för att verkligen stämma av att vi skulle ses. Ett par tre gånger under dagen ringde jag, men inget svar. Själv hörde han inte av sig, och jag tänkte tillbaka på alla gånger jag stått och väntat utan att han dykt upp. Okej, han är tidsoptimist och ganska förvirrad, verkar ha något slags klaustrofobi och ger väl ärligt talat ett intryck av lätt autism, men att planera in saker att göra har han ju inte något problem med, med tanke på att han ofta rentav dubbelbokar sig. Ska det vara så svårt att bara ringa tillbaks och lämna ett återbud? Så desperat efter umgänge som han ofta verkar, så borde han inse det kloka i att vårda sina vänskapsrelationer.
Flera försök till påringning även idag, tills han slutligen svarar (ungefär vid den ursprungligen avtalade tiden). "Ja jo alltså, jag hann inte svara förut. Jag har tvättid nu, så jag kan inte komma... men vi kanske kan ses sen?" Vänta nu, om han t.o.m. har märkt att jag ringt, varför ringer han då inte tillbaka?! Hm, nåja, det är okej. Jag är ju kristen, och ska förlåta precis allt.
 
Då kom Petrus fram till honom och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger ..." (Matt 18:21, 22)

Men alltså, jag orkar inte...! Om det är någonting jag är rent förbannat trött på, så är det när jag märker att folk utnyttjar min -tydligen- omvittnade snällhet, för att t.ex slippa undan överenskommelser. Hur tänker folk då de i tysthet drar tillbaka vad de tidigare sagt? "Äsch, han är ju så snäll, så han glömmer det nog rätt fort. Jag låtsas som ingenting." Jag erkänner att felet ligger hos mig själv. De här människorna väcker mitt dåliga samvete; jag pallar helt enkelt inte att skälla på någon som låter som om han var förståndshandikappad.
Problemet är att mitt tålamod egentligen inte är sådär oändligt som omgivningen gärna vill tro. Jag är långsint, bitter och inte alls duktig på att förlåta. Jag är mycket dålig på att hantera konflikter, jag är rent usel på att säga ifrån. Men dessvärre kanske jag är mycket bra på att utkräva hämnd och utdela hård bestraffning när det väl har kokat över (mina fantasier härvidlag innehåller både skjutvapen, yxor, knivar och diverse tortyr och stympning). Det bästa vore om jag slapp komma dit.

Fast... det är okej...  *gnisslar tänder*

Jag menar att våren tog slut, och nu är det obönhörligen sommar på riktigt (helt oavsett vad man sen tycker om vädret, som under senaste dygnet slagit om från brännande sol till svalt duggregn). Skolterminen tog också slut och lämnade mig sedvanligen med en känsla av tomhet och grubbel. Och skrivbordet är begravt under månader av pluggpapper och annat skräp. Nu börjar sommarstädningen.

Kanske jag t.o.m. hittar strykjärnet?

Var ute i Sickla igår o träffade f.d. klassisen Kattis, som sadlade om från andlig humaniora till juridik, och nu sedermera tänker sadla tillbaks igen samma väg. Skönt när folk hittar hem, även om det innebär kringelkrokar. Vi konstaterade att jag var sen med utomhusbadandet. Tydligen. För hon hade minsann doppat sig minst en gång redan, och jag plaskar fortfarande inomhus nån gång i veckan. Den där sjön, Sickla strand, var himla tjusig förresten.
Hmm, klockan närmar sig tio på morgonen. Jag ska möta H. kl 16, vilket innebär att jag har ca fem timmar på mig att vända tillvaron på rätt köl härhemma. *Klickar med tidtagaruret*

Hmmm... jag har väldigt dålig struktur på själva ordningen i mitt hem. Saker står tyvärr inte alltid på logiska ställen där de borde stå, utan kommer plötsligt fram nån gång när jag egentligen letar efter något helt annat. Ser tyvärr ut som att jag får gå på avslutningen i skrynklig skjorta.

Jag blir alltid vemodig såhär lagom till "sommarlovets" inträde. Det är uppbrott, avslut, ett påkallat miljöombyte med en plötslig känsla av rotlöshet. När man dessutom som jag går på en högskola där de flesta studenter inte är från orten, utan reser "hem" så snart de blir lediga, då blir uppbrottet ifråga väldigt påtagligt. Dem man blivit van att umgås med under terminerna försvinner iväg. Men jag vet ju att denna ensamhet är en relativ och inbillad sanning. Jag känner ju faktiskt infödda stockholmare också.

Strålande väder även idag, men jag tänker faktiskt köra långärmat, om än tunt. Har ändå lite respekt för solen och alla rapporter om hur farlig den är. Mina solglasögon hittade jag oförhappandes i röran för en tid sen, och de kan nog också komma väl till pass nu. Om de inte redan försvunnit igen.

Oväsen och glädjehysteri längs Stockholms gator av studentekipage. Björkris, hög musik och lastbilsflak, helt i vanlig ordning. Ja, och så smärre trafikstockningar som följd. Hörde en bitter man med risigt a-lagar-utseende fräsa åt de stojande gymnasisterna: "Håll käften ungjävlar! Ni får inget jobb sen ändå!"
Min egen skoltermin sjunger även den på sista versen; på fredag är det officiell avslutning. Och i samband med allt detta har sommarvärmen verkligen kommit, med dryga 25 grader i skuggan! Man får ju inte klaga på sånt, fast jag som är en svettig person gör det nästan ändå.

Sommar, sommar...!

Jag är smått (andligt) utpumpad såhär på söndagkvällen, och det kan man väl få vara... Alltsedan i tisdags har det varit en småhektisk vecka.

Onsdagen och torsdagen tillbringades för högskolans räkning i Uppsala, tillsammans med halva klassen. Vi var "andra halvan", kan man väl säga; en likadan/motsvarande resa gjordes av övriga några dagar tidigare.
Följande ett mycket späckat schema besökte vi ett otal kyrkor och till ämnet relaterade muséer, och mötte synnerligen färgstarka representanter för respektive institution. Där var pingstvänner, baptister, svenskkyrkliga, EFS:are, missionsförbundare och en och annan svårdefinierad ekumen; vi besökte gudstjänst hos såväl romersk-katolska kyrkan som Livets Ord, med pendlande känslor och om möjligt kanske fler frågor i huvudet vid hemresan än innan. Att sova på golvet i en samlingssal (varianten sovsäck + liggunderlag) påmindes jag förresten återigen om, att det är en såndär grej jag börjar bli lite för gammal för... Jag får åtminstone se till att skaffa mig en uppblåsbar madrass eller nåt, tills det är dags nästa gång. *Aj...*

Och imorse var det så dags för predikoövning - en egenhändigt och via kontakter fixad sådan, och alltså ingenting som hade med plugget att göra egentligen. Men nyttigt var det, med tanke på att det på sätt och vis var första gången "på riktigt". Betraktelser vid enstaka små studentandakter smäller inte riktigt lika högt som att faktiskt få lägga ut ordet vid en vanlig högmässa, vilket alltså nu äntligen skedde... om än i en metodistförsamling, och inte i Svenska kyrkan som jag egentligen tillhör. Det gick mycket bra. Min nervositet innan visade sig som vanligt obefogad. Folk var nöjda, och jag var smickrad över uppmärksamheten.

Imorgon är det vardag igen, och det känns som om jag kan förgylla åtminstone början av veckan med ljusa minnen från senaste dagarna. Det är en såndär känsla som gärna kunde få hänga i ett tag, om den bara ville.