Jag klarar det inte! Jag är svag! Jag är en bluff!
Dagen-före-tenta-känslan är ibland riktigt vidrig. Åtminstone om man redan från början har problem med självkänslan och "vet" att det inte kommer att gå. För så tänker jag, hur idiotiskt det än kan låta.
Varför gömmer jag mig på en högskola och låtsas vara något slags akademiskt intellektuell när jag egentligen på sin höjd borde stå vid diskhon i ett restaurangkök? Jag kan inte plugga. Efter både grundskola, två år på gymnasium, komvux och hittills hela 2000-talet planlöst irrande i högskolevärlden vet jag fortfarande inte hur man gör. För jag har aldrig gjort det. Jag fruktar allt som gör ont, och tror att plugg ska göra det.
Åsynen av omfattningen på det jag har att trycka in i skallen gör mig livrädd. Jag blir förlamad, paralyserad. Jag läser samma meningar tio gånger, men ordens innebörd fastnar inte, för jag tänker enbart på själva kravet att lära, inte på det jag läser.
Är det själva tänkandet jag är rädd för? Jag kan inte fokusera, och istället för det jag ska begripa på tentan, vandrar alla möjliga andra grubblerier genom huvudet. Framtidsoro, beroendet av hjälp, olyckliga kärlekar, självförakt, längtan efter tröst, enstaka obehagliga minnen. Kanske också ett obestämt trauma spökandes i bakgrunden, något som ligger djupt ned i barndomen och aldrig riktigt klarats upp. Kort sagt - allt det som bevisar att jag inte fungerar. Apatiskt dröjer jag mig kvar i sängen trots att jag är vaken. Varför ska jag någonsin stiga upp? Varför ska jag sätta på mig kläder, och äta? Allt är meningslöst ändå.
Men jag måste i så fall ta av masken. Det verkar finnas människor som tror att jag är stabil, stark och har allt under kontroll, och ibland fattar jag inte själv hur jag lyckas få dem att tro det. Jag ljuger nog t.o.m. ganska övertygande för mig själv. Och flyr, in i det sista. Jag vill vräka mig upp ur den här fåtöljen och bara kasta mig ut på gatan och springa, rusa iväg i det oändliga, tills själva den fysiska tröttheten övermannar mig och jag helt enkelt inte orkar känna ångest längre.
Jag är trött, redan nu. Men på något sätt måste jag fortsätta leva. Och göra ännu ett, kanske fåfängt, försök att förbereda mig inför frågorna som kan komma imorgon.
Varför gömmer jag mig på en högskola och låtsas vara något slags akademiskt intellektuell när jag egentligen på sin höjd borde stå vid diskhon i ett restaurangkök? Jag kan inte plugga. Efter både grundskola, två år på gymnasium, komvux och hittills hela 2000-talet planlöst irrande i högskolevärlden vet jag fortfarande inte hur man gör. För jag har aldrig gjort det. Jag fruktar allt som gör ont, och tror att plugg ska göra det.
Åsynen av omfattningen på det jag har att trycka in i skallen gör mig livrädd. Jag blir förlamad, paralyserad. Jag läser samma meningar tio gånger, men ordens innebörd fastnar inte, för jag tänker enbart på själva kravet att lära, inte på det jag läser.
Är det själva tänkandet jag är rädd för? Jag kan inte fokusera, och istället för det jag ska begripa på tentan, vandrar alla möjliga andra grubblerier genom huvudet. Framtidsoro, beroendet av hjälp, olyckliga kärlekar, självförakt, längtan efter tröst, enstaka obehagliga minnen. Kanske också ett obestämt trauma spökandes i bakgrunden, något som ligger djupt ned i barndomen och aldrig riktigt klarats upp. Kort sagt - allt det som bevisar att jag inte fungerar. Apatiskt dröjer jag mig kvar i sängen trots att jag är vaken. Varför ska jag någonsin stiga upp? Varför ska jag sätta på mig kläder, och äta? Allt är meningslöst ändå.
Men jag måste i så fall ta av masken. Det verkar finnas människor som tror att jag är stabil, stark och har allt under kontroll, och ibland fattar jag inte själv hur jag lyckas få dem att tro det. Jag ljuger nog t.o.m. ganska övertygande för mig själv. Och flyr, in i det sista. Jag vill vräka mig upp ur den här fåtöljen och bara kasta mig ut på gatan och springa, rusa iväg i det oändliga, tills själva den fysiska tröttheten övermannar mig och jag helt enkelt inte orkar känna ångest längre.
Jag är trött, redan nu. Men på något sätt måste jag fortsätta leva. Och göra ännu ett, kanske fåfängt, försök att förbereda mig inför frågorna som kan komma imorgon.
Kommentarer:
Postat av: svartsmurfan
*kramar lite*
Postat av: Wånkan
Hoppas tentan gick bra å att inte tankarna snurrade allt för mkt på andra saker !
Trackback