Inte riktigt dödsskuggans dal, kanske...

...fast ibland kan det kännas lite så, om man inte mår så bra. Man blir ganska egoistisk och förmäten, och tänker typ att "Okej, de som svälter i Afrika har det väl i och för sig värre än mig, MEN INTE MYCKET!" Man blir lätt blind och tappar perspektivet om man gräver ned sig i sitt eget.
Samtidigt så kan åtminstone ett kort och intensivt elände ge en perspektiv, och få en att vakna upp.

Till er som har undrat över det förra inlägget; nä det var inget särskilt som hade hänt, jag hade bara grubblat för mycket och dragit på mig min vrånga och bittra sida. Och trött och uttråkad som jag var, kände jag mig onödigt pressad av det sociala kravet på att man ska vara så "glad och trevlig" jämt. Det gäller inte endast anställningsintervjuer, det gäller inte endast i serviceyrken, utan det gäller alltid och överallt, så fort man befinner sig bland andra människor. Vilket innebär att det i praktiken är förbjudet att ha en enda dålig dag. Såvida man inte vill bli utfryst av samhället. Det är så jag tycker det känns i alla fall.

Nå, jag är fortfarande inte på topp, fast nu är det det fysiska som tagit överhanden... Ni ska slippa detaljerna, men sedan halvannat dygn tillbaka är jag magsjuk. Och jag vet inte om jag blivit smittad, eller lätt matförgiftad nånstans... eller om det faktiskt är så att jag orsakat det själv med mitt eviga matslarv. Det sistnämnda är faktiskt inte otroligt, och nu valde kroppen att säga ifrån på skarpen.
Ja apropå det där med att få perspektiv. Jag har med andra ord aldrig varit så taggad att bli renlevnadsman som just nu. "Aldrig mera kaffe och wienerbröd! Aldrig mera McDonald's eller pizza! Aldrig mera alkohol! Från och med nu blir det källvatten, färska grönsaker och möjligen yoghurt...!" Man blir drastisk när man fattar idealistiska beslut, fast det har en tendens att gå över också.

Så nu väntar jag bara på att magen ska bli gladare igen, och försöker blidka den med vitaminer och fibrer. Vi får väl se, jag hoppas det blir en kort process. Och umgänge ska jag inte bekymra mig för. Att gå och fika, som jag allt för ofta brukar, är ju otänkbart för tillfället. Och medan matsmältningsapparaten är i det här tillståndet är det ju ändå toaletten som är min bästa vän... *hostar*. 

Jag hör av mig, förhoppningsvis med godare nyheter. Nu måste jag gå och... hm...

Kommentarer:
Postat av: annaluna

Jag måste säga emot dig när du skriver "man" som om det gällde gemene man. Jag är nämligen aldrig så. Jag är tvärtom. Det finns alltid de som har det värre och jag har egentligen INGET att klaga på, vad som än händer. Jag blir nästan irriterad på mig själv för att jag alltid ska må så bra och aldrig tycka synd om mig själv. Är det något fel på mig?

Lycka till med renlevnadslivet, det är väldigt trevligt tycker jag! Är inte 100% så, men nästan.


Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback