Klockan går mot tio
Jag befinner mig i perioden då allt och inget händer; antingen eller, beroende på hur man prioriterar. Det är studentens tillvaro, under ansvar.
Å ena sidan: inom ca tre veckor ska jag ha lämnat in en tiosidig uppsats, en bokrescension samt en redogörelse för ett studiebesök. Dessutom måste jag vara beredd och stå i startgroparna för att med någon veckas varsel läsa in senaste tentan på nytt, eftersom jag inte vet besked om hur den gick än.
Å andra sidan: inget 9-5-jobb, inte många klockslag eller datum att passa. Sällan behov av väckarklocka, och ganska ofta tillgänglig på stört när kompisar ringer och "vill ses över en fika".
Vilket innebär: ingenting av plugg-måstena nämnda ovan har jag ens börjat på ännu...!
Ur karaktärssynpunkt kan konstateras att den ideale studenten är jag inte. (Om jag däremot är den typiske studenten kan jag inte svara på.) Då jag för några år sedan placerade mig i skolbänken på nytt var ett av huvudskälen att just då slippa söka mig något vanligt slitjobb. Men faktum är, tänker jag ibland, att ett utmattande heltidsjobb under en sträng och nolltolerant arbetsgivare kanske är det enda som skulle kunna få disciplin på mig...
Å ena sidan: inom ca tre veckor ska jag ha lämnat in en tiosidig uppsats, en bokrescension samt en redogörelse för ett studiebesök. Dessutom måste jag vara beredd och stå i startgroparna för att med någon veckas varsel läsa in senaste tentan på nytt, eftersom jag inte vet besked om hur den gick än.
Å andra sidan: inget 9-5-jobb, inte många klockslag eller datum att passa. Sällan behov av väckarklocka, och ganska ofta tillgänglig på stört när kompisar ringer och "vill ses över en fika".
Vilket innebär: ingenting av plugg-måstena nämnda ovan har jag ens börjat på ännu...!
Ur karaktärssynpunkt kan konstateras att den ideale studenten är jag inte. (Om jag däremot är den typiske studenten kan jag inte svara på.) Då jag för några år sedan placerade mig i skolbänken på nytt var ett av huvudskälen att just då slippa söka mig något vanligt slitjobb. Men faktum är, tänker jag ibland, att ett utmattande heltidsjobb under en sträng och nolltolerant arbetsgivare kanske är det enda som skulle kunna få disciplin på mig...
Kommentarer:
Postat av: Mona
Jag vet, du kan låna våra barn i två månader. Det är världens bästa lösning, jag lovar. Jag använder inte heller väckarklocka. Samuel vaknar aldrig senare än 6.30. Praktiskt, eller hur? Både jag och Mr bejbi är som du, eller var som du. Nu har vi inget val, vi måste vara strukturerade och följa tider. Annars skulle inget funka. Jag har till och med köpt en kalender, det du.
Trackback