Välgörenhet
Vi har passerat tolvslaget, och jag har inte almanackan framför mig nu... men visst var det FN-dagen idag... igår? Hur det har uppmärksammats vet jag inte, för jag har knappt tittat på TV eller nånting. Och just sådana dagar talar lite till mitt dåliga samvete. Hur mycket bidrar JAG till en bättre värld?! Och det känns så billigt att skylla på att jag "inte mått så bra på sistone", även om det i och för sig är helt sant.
Det finns så mycket man *borde* göra. Det är det som är det värsta. Och faktum är, tror jag, att ett av skälen till att man inte orkar/vågar/tar sig tid med sådana här saker är att det ofta innebär djupt känslomässigt engagemang. Åtminstone funkar jag så. Ju mer man fäster sig vid något, bryr sig om något, desto mer ont gör det om det rycks bort eller tar slut. Därför fegar man och går omvägar runt det som är jobbigt. Därför gillade jag Stadsmissionens annonskampanj nyligen, den där det stod ungefär: "Orkar du inte se nöden omkring dig - stöd någon som orkar!" Med andra ord, man kan ju ge ekonomiska bidrag också.
I de religiösa och idealistiska kretsar där jag till stor del rör mig är ju socialt engagemang inte ovanligt, även om det nog även där kan bli lite mer prat än verkstad ibland. På högskolan där jag går hade i alla fall någon häromdagen satt upp en affisch på anslagstavlan, med budskapet "Bli vän med en flykting"; alltså en önskan om att frivilliga privatpersoner med tid och lust umgås med människor som kommit hit på flykt utomlandsifrån. (Kontakt förmedlas av organisationen Swera. http://www.swera.se/ ) Med tanke på vilken hemsk situation det kan vara att vara flykting, är det ju ett gott initiativ.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något, som det heter. Jag har legat av mig, det är jag medveten om. Jag var nog betydligt mer aktiv som idealist förr.
Det finns så mycket man *borde* göra. Det är det som är det värsta. Och faktum är, tror jag, att ett av skälen till att man inte orkar/vågar/tar sig tid med sådana här saker är att det ofta innebär djupt känslomässigt engagemang. Åtminstone funkar jag så. Ju mer man fäster sig vid något, bryr sig om något, desto mer ont gör det om det rycks bort eller tar slut. Därför fegar man och går omvägar runt det som är jobbigt. Därför gillade jag Stadsmissionens annonskampanj nyligen, den där det stod ungefär: "Orkar du inte se nöden omkring dig - stöd någon som orkar!" Med andra ord, man kan ju ge ekonomiska bidrag också.
I de religiösa och idealistiska kretsar där jag till stor del rör mig är ju socialt engagemang inte ovanligt, även om det nog även där kan bli lite mer prat än verkstad ibland. På högskolan där jag går hade i alla fall någon häromdagen satt upp en affisch på anslagstavlan, med budskapet "Bli vän med en flykting"; alltså en önskan om att frivilliga privatpersoner med tid och lust umgås med människor som kommit hit på flykt utomlandsifrån. (Kontakt förmedlas av organisationen Swera. http://www.swera.se/ ) Med tanke på vilken hemsk situation det kan vara att vara flykting, är det ju ett gott initiativ.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något, som det heter. Jag har legat av mig, det är jag medveten om. Jag var nog betydligt mer aktiv som idealist förr.
Glashuset
Okej, först uppdatering. Återträffen med "författarinnan" (hon är till yrket lärare, egentligen) var trevligt och kändes åtminstone som om vi blåste liv i det gamla projektet igen. Vi ska fila lite på sakerna vi har, och se om det sedan går att få något förlag intresserade. Vi vet sedan tidigare att chanserna inte är stora, men värt ett försök är det ju.
Både bra och dåligt, förresten, det där när man haft långt uppehåll: då man plockar fram och dammar av sina bortglömda verk, text såväl som bild, upptäcker man alltid detaljer man kan förbättra eller saker man inte riktigt står för längre. Eller sånt man aldrig gjorde klart.
Glasprylar lever farligt hemma hos mig. Trots att jag bor ensam. (Eller därför...?) För ett par månader sen pangade jag rutan till en gammal tavla av ren klantighet. Idag rök ett stort men tunnt dricksglas då dåligt staplade saker föll över varandra i diskstället. Och för en stund sedan blev jag på obestämd framtid snuvad på hemmabryggt kaffe, eftersom jag lyckades spräcka kannan - som var gjord av glas. Hoppas det dröjer innan det är ett fönster som stryker med i alla fall...!
Trevligheter senaste tiden: besökte den årliga(?) chokladmässan, som hölls på Nordiska museet i helgen, och jag hade faktiskt sådan flax att jag gratis blev erbjuden en oförbrukad biljett av en utpasserande. En biljett som det faktiskt inte var någon hake med, utan som funkade! Beträffande själva det ätbara då, så var det ju exklusivt och just därför... dyrt. Jag köpte mig en påse med tio blandade bitar, och det fick väl bli dagens ekonomiska utsvävning: varje pralin kostade tio kr, vilket resulterade i en godispåse för hundra spänn. Fast storknande mätt blev jag ju också.
Både bra och dåligt, förresten, det där när man haft långt uppehåll: då man plockar fram och dammar av sina bortglömda verk, text såväl som bild, upptäcker man alltid detaljer man kan förbättra eller saker man inte riktigt står för längre. Eller sånt man aldrig gjorde klart.
Glasprylar lever farligt hemma hos mig. Trots att jag bor ensam. (Eller därför...?) För ett par månader sen pangade jag rutan till en gammal tavla av ren klantighet. Idag rök ett stort men tunnt dricksglas då dåligt staplade saker föll över varandra i diskstället. Och för en stund sedan blev jag på obestämd framtid snuvad på hemmabryggt kaffe, eftersom jag lyckades spräcka kannan - som var gjord av glas. Hoppas det dröjer innan det är ett fönster som stryker med i alla fall...!
Trevligheter senaste tiden: besökte den årliga(?) chokladmässan, som hölls på Nordiska museet i helgen, och jag hade faktiskt sådan flax att jag gratis blev erbjuden en oförbrukad biljett av en utpasserande. En biljett som det faktiskt inte var någon hake med, utan som funkade! Beträffande själva det ätbara då, så var det ju exklusivt och just därför... dyrt. Jag köpte mig en påse med tio blandade bitar, och det fick väl bli dagens ekonomiska utsvävning: varje pralin kostade tio kr, vilket resulterade i en godispåse för hundra spänn. Fast storknande mätt blev jag ju också.
Till Ingarö
För flera år sedan träffade jag, via en annons på arbetsförmedlingens anslagstavla, en tjej som hade planer på att skriva en barnbok. Hon sökte en illustratör och jag hörde genast av mig. Sedan dess har vår kontakt och vårt samarbete varit sporadiska; både hon och jag har tidvis överhopats av annat i livet, och vi har båda varit halvtaskiga på att höra av oss, ärligt talat.
Idag är det äntligen planerat att vi ska ses igen, för första gången på säkert minst halvannat år. Om inte mer. Jag har rotat fram de gamla texterna och teckningarna igen, och står i startgroparna för att bege mig ut till Ingarö där hennes familj bor nu. Visst var det lite enklare när de bodde härute i Söderort, men å andra sidan är det ju inte så ofta jag får anledning att åka buss via Gustavsberg istället för inne i stan, så omväxlingen förnöjer i alla fall.
Det tar en stund att komma dit ut, och så ska jag försöka passa tiden omkring kvart över tolv - halv ett, för då räknar hon med att vara redo. Vi får se hur det går.
Idag är det äntligen planerat att vi ska ses igen, för första gången på säkert minst halvannat år. Om inte mer. Jag har rotat fram de gamla texterna och teckningarna igen, och står i startgroparna för att bege mig ut till Ingarö där hennes familj bor nu. Visst var det lite enklare när de bodde härute i Söderort, men å andra sidan är det ju inte så ofta jag får anledning att åka buss via Gustavsberg istället för inne i stan, så omväxlingen förnöjer i alla fall.
Det tar en stund att komma dit ut, och så ska jag försöka passa tiden omkring kvart över tolv - halv ett, för då räknar hon med att vara redo. Vi får se hur det går.
"Klipp dig och skaffa ett jobb"
Idag är åttonde dagen på ny medicin, en halv tablett om dagen. Och det går bra, såtillvida att jag hittills inte råkat ut för någon rejäl "dip", som man ibland gör av sådana preparat. Hoppas det fortsätter gå lika smidigt. Om någon vecka är det dags att öka dosen en aning, om doktorn tycker så. Långsam upptrappning.
Mina teologistudier håller kanske på att komma på skam en aning. Var på besök hos prästrekryteraren i måndags; det första obligatoriska besöket innan man går in i antagningsprocessen. Tyvärr såg det i hans ögon inte ljust ut för mig just nu. Kraven har skärpts med tiden och numera vill de att man har färsk erfarenhet av arbete med konfirmander, vilket jag inte har. Alltså bör jag, enligt hans åsikt, skaffa den erfarenheten innan jag ens funderar på att skicka in min intresseanmälan. Det betyder att allt det här i så fall kommer att ta ännu längre tid. Och ja, han sade mer eller mindre uttryckligen till mig att jag nog borde skaffa mig en Nödplan A, och B...
Alternativet skulle kanske vara att söka sig till ett annat stift, någonstans där det är betydligt större prästbrist än i Stockholm. Då ökar genast chanserna att bli antagen. Men det är också i det läget jag funderar över vad alltihop egentligen är värt för mig. Vill jag detta tillräckligt mycket, är det verkligen min högsta dröm? Jag är sjukt skoltrött efter att ha gömt mig i högskolevärlden sedan år 2000. På sätt och vis skulle det faktiskt vara skönt att bara hoppa på ett "vanligt" jobb nu, och få en nio-till-fem-rutin i livet igen. Åtminstone för ett tag.
Mycket att göra den här veckan. En massa skrivjobb.
Mina teologistudier håller kanske på att komma på skam en aning. Var på besök hos prästrekryteraren i måndags; det första obligatoriska besöket innan man går in i antagningsprocessen. Tyvärr såg det i hans ögon inte ljust ut för mig just nu. Kraven har skärpts med tiden och numera vill de att man har färsk erfarenhet av arbete med konfirmander, vilket jag inte har. Alltså bör jag, enligt hans åsikt, skaffa den erfarenheten innan jag ens funderar på att skicka in min intresseanmälan. Det betyder att allt det här i så fall kommer att ta ännu längre tid. Och ja, han sade mer eller mindre uttryckligen till mig att jag nog borde skaffa mig en Nödplan A, och B...
Alternativet skulle kanske vara att söka sig till ett annat stift, någonstans där det är betydligt större prästbrist än i Stockholm. Då ökar genast chanserna att bli antagen. Men det är också i det läget jag funderar över vad alltihop egentligen är värt för mig. Vill jag detta tillräckligt mycket, är det verkligen min högsta dröm? Jag är sjukt skoltrött efter att ha gömt mig i högskolevärlden sedan år 2000. På sätt och vis skulle det faktiskt vara skönt att bara hoppa på ett "vanligt" jobb nu, och få en nio-till-fem-rutin i livet igen. Åtminstone för ett tag.
Mycket att göra den här veckan. En massa skrivjobb.
Svängningar och svängom
Mitt liv har skakat i grundvalarna senaste dagarna. Naturligtvis är säkert mycket självförskyllt om man verkligen skulle analysera och söka upp roten till det. Jag har stora svårigheter att tänka positivt när bekymmer tycks hopa sig, och det är väl där det börjar.
Just precis nu råder ett förhoppningsvis inte alltför bedrägligt lugn. Jag mår ganska okej, efter att ha haft en helg med en hel del distraktion. Kompisgänget jag umgås i mest för tillfället kan få mig att gapskratta mitt i allt det jag kanske annars uppfattar som elände. För en stund kommer solen fram igen. Den här gången var det ett kombinerat barnkalas och middagsbjudning som räddade mig på lördagskvällen.
Fredagen, och även något dygn dessförinnan, hade nämligen varit hemsk. Min ångest och bitterhet över mitt ofrivilliga och permanenta singelskap hade slagit ett järngrepp om hjärnan. Jag kunde inte tänka på något annat överhuvudtaget. Att jag då skulle ut på bio med Henne, den obesvarade kärleken, var väl kanske ingen höjdaridé, kan tyckas. Men det var ju planerat sedan dagar i förväg och jag ville inte vara krångelmänniska som bangar. Men som ni själva kan gissa var jag inte världens roligaste sällskap den kvällen. Jag mådde skit, men hon tog tålmodigt hand om mig trots att jag knappast ens klarade att visa någon tacksamhet. Mitt i detta letar sig också det tunga dåliga samvetet fram. Medan Burma brinner och slaktas, är jag enbart fixerad vid att jag saknar flickvän, typ. Och resten av livet krackelerar runtomkring. De starka känslorna kommer dessvärre med ett stort mått av egoistiskt tänkande.
Igår hamnade jag småningom på Skeppsholmsgården där knätofs-entusiasterna flockas på söndagkvällarna, och mådde efter lördagen såpass hyfsat att jag t o m dristade mig till att vilja dansa...(!). Om jag nu bara kunde. Den stackars flickan jag bjudit upp kände nog inte att hon kom till sin rätt, då jag under två låtar ännu filade på själva grundsteget, och tumlade fram som en haltande noshörning. Fast lär jag mig något nytt varje gång, så blir det kanske bra till slut.
Ny vecka. Lite halvt späckad redan faktiskt. Och det är nog bra det.
Just precis nu råder ett förhoppningsvis inte alltför bedrägligt lugn. Jag mår ganska okej, efter att ha haft en helg med en hel del distraktion. Kompisgänget jag umgås i mest för tillfället kan få mig att gapskratta mitt i allt det jag kanske annars uppfattar som elände. För en stund kommer solen fram igen. Den här gången var det ett kombinerat barnkalas och middagsbjudning som räddade mig på lördagskvällen.
Fredagen, och även något dygn dessförinnan, hade nämligen varit hemsk. Min ångest och bitterhet över mitt ofrivilliga och permanenta singelskap hade slagit ett järngrepp om hjärnan. Jag kunde inte tänka på något annat överhuvudtaget. Att jag då skulle ut på bio med Henne, den obesvarade kärleken, var väl kanske ingen höjdaridé, kan tyckas. Men det var ju planerat sedan dagar i förväg och jag ville inte vara krångelmänniska som bangar. Men som ni själva kan gissa var jag inte världens roligaste sällskap den kvällen. Jag mådde skit, men hon tog tålmodigt hand om mig trots att jag knappast ens klarade att visa någon tacksamhet. Mitt i detta letar sig också det tunga dåliga samvetet fram. Medan Burma brinner och slaktas, är jag enbart fixerad vid att jag saknar flickvän, typ. Och resten av livet krackelerar runtomkring. De starka känslorna kommer dessvärre med ett stort mått av egoistiskt tänkande.
Igår hamnade jag småningom på Skeppsholmsgården där knätofs-entusiasterna flockas på söndagkvällarna, och mådde efter lördagen såpass hyfsat att jag t o m dristade mig till att vilja dansa...(!). Om jag nu bara kunde. Den stackars flickan jag bjudit upp kände nog inte att hon kom till sin rätt, då jag under två låtar ännu filade på själva grundsteget, och tumlade fram som en haltande noshörning. Fast lär jag mig något nytt varje gång, så blir det kanske bra till slut.
Ny vecka. Lite halvt späckad redan faktiskt. Och det är nog bra det.