Svängningar och svängom
Mitt liv har skakat i grundvalarna senaste dagarna. Naturligtvis är säkert mycket självförskyllt om man verkligen skulle analysera och söka upp roten till det. Jag har stora svårigheter att tänka positivt när bekymmer tycks hopa sig, och det är väl där det börjar.
Just precis nu råder ett förhoppningsvis inte alltför bedrägligt lugn. Jag mår ganska okej, efter att ha haft en helg med en hel del distraktion. Kompisgänget jag umgås i mest för tillfället kan få mig att gapskratta mitt i allt det jag kanske annars uppfattar som elände. För en stund kommer solen fram igen. Den här gången var det ett kombinerat barnkalas och middagsbjudning som räddade mig på lördagskvällen.
Fredagen, och även något dygn dessförinnan, hade nämligen varit hemsk. Min ångest och bitterhet över mitt ofrivilliga och permanenta singelskap hade slagit ett järngrepp om hjärnan. Jag kunde inte tänka på något annat överhuvudtaget. Att jag då skulle ut på bio med Henne, den obesvarade kärleken, var väl kanske ingen höjdaridé, kan tyckas. Men det var ju planerat sedan dagar i förväg och jag ville inte vara krångelmänniska som bangar. Men som ni själva kan gissa var jag inte världens roligaste sällskap den kvällen. Jag mådde skit, men hon tog tålmodigt hand om mig trots att jag knappast ens klarade att visa någon tacksamhet. Mitt i detta letar sig också det tunga dåliga samvetet fram. Medan Burma brinner och slaktas, är jag enbart fixerad vid att jag saknar flickvän, typ. Och resten av livet krackelerar runtomkring. De starka känslorna kommer dessvärre med ett stort mått av egoistiskt tänkande.
Igår hamnade jag småningom på Skeppsholmsgården där knätofs-entusiasterna flockas på söndagkvällarna, och mådde efter lördagen såpass hyfsat att jag t o m dristade mig till att vilja dansa...(!). Om jag nu bara kunde. Den stackars flickan jag bjudit upp kände nog inte att hon kom till sin rätt, då jag under två låtar ännu filade på själva grundsteget, och tumlade fram som en haltande noshörning. Fast lär jag mig något nytt varje gång, så blir det kanske bra till slut.
Ny vecka. Lite halvt späckad redan faktiskt. Och det är nog bra det.
Just precis nu råder ett förhoppningsvis inte alltför bedrägligt lugn. Jag mår ganska okej, efter att ha haft en helg med en hel del distraktion. Kompisgänget jag umgås i mest för tillfället kan få mig att gapskratta mitt i allt det jag kanske annars uppfattar som elände. För en stund kommer solen fram igen. Den här gången var det ett kombinerat barnkalas och middagsbjudning som räddade mig på lördagskvällen.
Fredagen, och även något dygn dessförinnan, hade nämligen varit hemsk. Min ångest och bitterhet över mitt ofrivilliga och permanenta singelskap hade slagit ett järngrepp om hjärnan. Jag kunde inte tänka på något annat överhuvudtaget. Att jag då skulle ut på bio med Henne, den obesvarade kärleken, var väl kanske ingen höjdaridé, kan tyckas. Men det var ju planerat sedan dagar i förväg och jag ville inte vara krångelmänniska som bangar. Men som ni själva kan gissa var jag inte världens roligaste sällskap den kvällen. Jag mådde skit, men hon tog tålmodigt hand om mig trots att jag knappast ens klarade att visa någon tacksamhet. Mitt i detta letar sig också det tunga dåliga samvetet fram. Medan Burma brinner och slaktas, är jag enbart fixerad vid att jag saknar flickvän, typ. Och resten av livet krackelerar runtomkring. De starka känslorna kommer dessvärre med ett stort mått av egoistiskt tänkande.
Igår hamnade jag småningom på Skeppsholmsgården där knätofs-entusiasterna flockas på söndagkvällarna, och mådde efter lördagen såpass hyfsat att jag t o m dristade mig till att vilja dansa...(!). Om jag nu bara kunde. Den stackars flickan jag bjudit upp kände nog inte att hon kom till sin rätt, då jag under två låtar ännu filade på själva grundsteget, och tumlade fram som en haltande noshörning. Fast lär jag mig något nytt varje gång, så blir det kanske bra till slut.
Ny vecka. Lite halvt späckad redan faktiskt. Och det är nog bra det.
Kommentarer:
Postat av: Supergiraffen
Wow! Dansade du!? @_@ Otroligt modigt! Och bara att våga bjuda upp sådär... Du skulle kunna börja på en danskurs, så får du träffa fler som vill bli uppbjudna och behöver inte känna dig som en noshörning. Go! Go!
Trackback