Effell's blogg

Julen står för dörren, hoppfallerallanla, och så vidare. Jag tror att alla julklappar är fixade nu, och härhemma har det fejats och pyntats  - så gott det har hunnits då man stiger upp efter tio... Stjärna i fönstret, stake i andra fönstret, smällkarameller hängandes på hallspegeln och pepparkakor i burken på köksbordet... då är väl allt som det ska då? Förutom att den där "ögontindrande" stämningen man kunde ha som barn liksom inte har infunnit sig ännu. Så har det varit mer och mer under de senaste tio-femton åren, tycker jag. Någonstans på vägen emot vuxenlivet förlorades väl ett antal olika sorters oskulder, antar jag, och man inser att allt inte är sockersött i världen bara för att det är jul.  

På själva julafton brukar jag i alla fall känna av mysfaktorn då jag är hemma hos familjen i föräldrahuset. En kasse presenter väntar här i hallen på att bäras dit, och nu ikväll ska jag först göra en sväng förbi kyrkan där jag "jobbar", för att möta upp en väninna där. Det skall vara något slags julfirande - och säkert på flera andra ställen också - för ensamma eller hemlösa imorgon, och det är ju en bra sak.

En riktigt God Jul tillönskas mina läsare. Gott Nytt År väntar jag lite med, för jag har inte tänkt sluta blogga helt över helgen. Ha det bra allihopa därute!

... att varva de banala vardagsskildringarna med. Trots allt är också de här moraliska funderingarna en stor del av min tillvaro på både gott och ont, så därför skriver jag även om dem.
Har ni varit med om det där att ni blir nekade att åka med bussen eller tåget, p.g.a. att ni inte haft rätt biljett eller kunnat betala fullt pris? Kanske är det ganska långt dit du ska, kanske är resan ifråga ganska viktig, och man kan tycka att chauffören kunde visa lite nåd, som det heter med en religiös vokabulär. Men han / hon råkar vara nitisk ifråga om att sköta sitt jobb: "lika för alla".
Vikten av att ha sina-papper-i-ordning tangerar en tråd jag lyft redan tidigare, nämligen migrationspolitik. Denna gång har nyhetsflödet den sista tiden försett oss med ett sådant lysande skolexempel på hur byråkratin stundom liksom förtar demokratin. Jag talar om fallet med 16-åriga "Lollo", som har ett i mångas tycke mycket ologiskt utvisningshot hängande över sig.

Föräldrarna kommer från Kroatien, men själv är hon både född och till största delen uppväxt i Sverige, och talar enligt vad jag förstått knappt någon kroatiska alls. Tyvärr är familjen dysfunktionell. Sedan något år har hon fått bo i fosterhem och på skyddad adress eftersom pappan misshandlat och hotat henne. Han har även blivit dömd för detta och suttit i fängelse.
Då nu familjen fått svart på vitt att de inte ska få stanna kvar i Sverige uppstår den märkliga situationen att "Lollo" ska skickas till ett land som psykologiskt sett egentligen inte är hennes hemland, och kanske då tillsammans med den labile fadern, som hon tvingats gömma sig för. Bättre blir det inte av att familjen tydligen har zigensk bakgrund. Romer diskrimineras vad jag förstår tämligen öppet på flera håll i Östeuropa.

Så varför kan hon inte bli kvar i Sverige, undrar man? Hennes problem är just att hon inte har "rätt biljett". Hon är ej svensk i juridisk mening, d.v.s. hon har inte medborgarskap här. Den slitna men ständigt aktuella diskussionen om när man är / blir svensk... En definition som många inklusive jag själv använder är att det främst handlar om en kulturell tillhörighet; att ha såpass mental förankring i det svenska samhället att man upplever sig mer som svensk än som något annat.

Humanitära skäl tycker jag föreligger i överflöd i det här fallet. Hoppas att migrationsmyndigheterna lyssnar av opinionen och handlar med hjärtat. Precis som en del busschaufförer faktiskt gör.

Det blev att stiga upp tidigt imorse, då jag hade bokat tid för tvätt kl 07.00. Det första passet verkar ganska ofta vara ledigt. Undrar varför...

Viktiga saker fattas i kylskåpet, varför jag tar frukosten / lunchen ute idag, tror jag. Skulle ändå till stan senare. Är bjuden till kyrkans julfest ikväll, och ska försöka få något i magen redan innan dess.

Det finns en anledning till att de egenhändigt tagna bilderna blivit färre här i bloggen. Min digitalkamera har mer eller mindre pensionerat sig själv, nämligen.

Symptom: kameran ifråga har alltid varit lite kinkig och kräsmagad beträffande batterier (den går på vanliga, små 1,5 volts-). Ett tag verkade det som om den enbart accepterade sådana batterier som var uppladdningsbara, t.ex. Hur nu det skulle kunna komma sig. På det senaste har den tagit detta ytterligare ett steg vidare, och beskyller alla batterier, hur färska och fulladdade de än är, för att vara tomma. "Batteries depleted" förkunnar den med en stor, röd skylt i displayen, och tvärdör.
Ett annat problem är att de få bilder man ändå kan lyckas få till (om man är snabb), ofta är skadade redan från början. Nedre kanten av fotot är upplöst i olika grad. Ibland får man nästan inte mer än en halv bild.

Nu var ju inte det här någon dyr eller exklusiv kamera ens från början, och vid det här laget får man troligen en betydligt bättre för samma pris. Men ändå - man springer inte och köper ny digitalkamera som man köper en liter mjölk, så det har låtit vänta på sig. Jag får budgetera och kolla när det kan tänkas bli. Och så har jag naturligtvis givit familjen en försiktig hint om att ny kamera är ett hett julklappstips, fast det är inget jag vågar hoppas på.

Ja, alternativet är förstås att plocka fram och damma av den gamla, hederliga "vanliga" kameran igen. Den där som inte är digital, och som förmodligen fortfarande är laddad med någon påbörjad filmrulle från senast 2005. Den filmen ska väl ändå göras slut på, menar jag, och lämnas in för framkallning någon gång. Hmm, undrar vad det kostar nuförtiden? 

... Och det är väl någonstans där jag drar mig till minnes varför det var värt att satsa på digitalkamera. Jaja, världsliga problem.

2008 års fickalmanacka är tummad, har sprucken rygg och ett och annat hundöra. Anteckningsdelen i slutet är nästintill fullklottrad med diverse minnesnoteringar från året som gått. 2009 års fickalmanacka, inhandlad i förrgår, har hittills försetts med ett fåtal hållpunkter för januari månad.
Ja precis. Såhär mindre än en månad före årsskiftet lever man liksom i två säsonger samtidigt. Nästan all planering fr.o.m. nu berör andra sidan nyår, men ännu måste man hålla rätt på vad som gäller de närmaste dagarna också.

Jag har i flera år betraktat nyårsdagen som en befriande fräsch nystart. Det kan bero på två saker. Dels det faktum att jag inte är något större partydjur, och därför inte vaknar sliten och grymt bakfull på årets första dag. Och dels därför att en person med min oförmåga att tänka på flera saker samtidigt, min avsaknad av simultankapacitet, helt enkelt behöver en konkret startpunkt att utgå ifrån *självironisk*. Sådär är det varje gång jag får för mig att "börja ett nytt liv" också. Jag måste starta på en måndag, annars tappar jag liksom räkningen.

Redan fredag. Imorgon Lucia. Tredje Advent närmar sig. Det går fort nu, tycker jag.

Eftersom jag sedan i somras "jobbar" (frivilligarbetar under min sjukskrivning) en del, märker jag extra tydligt skillnaden mellan de dagar jag måste komma ur sängen på morgonen och de dagar jag är helt ledig. Stor skillnad är det. Idag är det t.ex. en såndär ledig dag, och jag får verkligen ingenting vettigt gjort! Det är seneftermiddag och jag släpar mig fortfarande omkring i mysbrallorna, i ett ostädat hem.

*Sträcker på sig* Jag gör väl som jag brukar. Det vill säga smiter iväg hemifrån. (Flyktbeteende kallas det visst) Utomhusluften brukar göra att jag vaknar till. Dessutom borde jag se till att komma i närheten av en uttagsautomat så jag får fylla på plånboken. Och så ska jag titta till föräldrarnas hus en stund, nu medan de är ute i landet och hälsar på släkt.

En del av er har kanske i förbigående sett kampanjen "Free Dawit Isaak" flimra förbi i kvällstidningar eller annan media. Det handlar om en eritreansk-svensk journalist (svensk medborgare) som sedan flera år sitter fängslad i sitt andra hemland. Vilket han förstås inte är ensam om. Vi talar såvitt jag förstått om en stat med nolltolerans ifråga om åsikts- och yttrandefrihet; enligt vissa bedömare är Eritrea värre än Nordkorea därvidlag. Anledningen till att just Isaaks fall uppmärksammas här i Sverige är hans medborgarskap, samt det faktum att han har familj här.
Det är psykologiskt sett helt förståeligt att man väljer att engagera sig i ett specifikt fall. Helheten - det faktum att det enskilda fallet egentligen bara är ett av otaliga - är helt enkelt svårt att känslomässigt greppa. Siffror och statistik är sterilt och enkelt att slå ifrån sig. Ett foto, ett namn och en gripande bakgrundshistoria däremot, berör oss. Och självklart är det underbart de gånger en opinion lyckas få den kände samvetsfången fri. En seger för demokratin, känner man. Men alla de andra då? De som inte haft lyckan att få namn och bild utkablade i pressen, de bortglömda för vilka inga skribenter, diplomater eller politiker för talan.

---

Några problem, som jag sett då jag googlat, förtjänar att nämnas som exempel på hur komplicerat det kan bli:

* Eritreaner här i Sverige har inte reagerat i någon större utsträckning på fallet Isaak. Varför? En förklaring jag läst är att många helt enkelt är väldigt rädda. De kan t.ex. frukta att vänner och släktingar i det forna hemlandet skulle kunna drabbas av repressalier då. En annan aspekt är faktiskt patriotism, kanske p g a att deras flyktingskap handlade mer om det tidigare kriget mellan Eritrea och Etiopien. Då svenskar nu kommer och säger att Eritrea är en diktatur blir de provocerade. I de diskussioner jag läst kan man hitta kommentarer i stil med: "Ni vita vet ingenting om situationen i Eritrea!" eller "Det finns inga politiska fångar i Eritrea. Det där är bara etiopisk propaganda!" Tråkigt om debatten ska urarta i sådana där inbördes prestige-gräl, när det egentligen handlar om att få en eller flera människor fria.

* Det gamla vanliga problemet: vi västerlänningar är alltför fokuserade på vårt eget. Det finns många synonymer här, om man så vill: lata. bortskämda. egoistiska. bekväma. har-nog-med-våra-egna-liv. Allt det där som ingår i det kollektiva dåliga samvetet.

* I sådana här fall gör man gärna medvetet en politisk kamp av det, vilket kanske inte är den mest effektiva vägen. Det bär oss emot att vänligt förhandla med en regim vi uppfattar som odemokratisk. Men folk med insyn i diplomatin har påpekat att det kanske enda sättet att få en politisk fånge fri (utan våld) är att vädja till den respektive regeringen och hänvisa till humanitära skäl, som det heter. Alltså undvika att kritisera. Svälja stoltheten. I de någorlunda sansade kampanjer som drivs på Facebook och andra ställen talar man t.ex. om namninsamlingar och / eller att skriva till den eritreanske sverigeambassadören, o.s.v.  

---

Ja, det finns mycket att säga om sådant här. Man får ju hoppas att tillräckligt mycket (fredligt) engagemang kan ha effekt.