Riskerna med personkult
En del av er har kanske i förbigående sett kampanjen "Free Dawit Isaak" flimra förbi i kvällstidningar eller annan media. Det handlar om en eritreansk-svensk journalist (svensk medborgare) som sedan flera år sitter fängslad i sitt andra hemland. Vilket han förstås inte är ensam om. Vi talar såvitt jag förstått om en stat med nolltolerans ifråga om åsikts- och yttrandefrihet; enligt vissa bedömare är Eritrea värre än Nordkorea därvidlag. Anledningen till att just Isaaks fall uppmärksammas här i Sverige är hans medborgarskap, samt det faktum att han har familj här.
Det är psykologiskt sett helt förståeligt att man väljer att engagera sig i ett specifikt fall. Helheten - det faktum att det enskilda fallet egentligen bara är ett av otaliga - är helt enkelt svårt att känslomässigt greppa. Siffror och statistik är sterilt och enkelt att slå ifrån sig. Ett foto, ett namn och en gripande bakgrundshistoria däremot, berör oss. Och självklart är det underbart de gånger en opinion lyckas få den kände samvetsfången fri. En seger för demokratin, känner man. Men alla de andra då? De som inte haft lyckan att få namn och bild utkablade i pressen, de bortglömda för vilka inga skribenter, diplomater eller politiker för talan.
---
Några problem, som jag sett då jag googlat, förtjänar att nämnas som exempel på hur komplicerat det kan bli:
* Eritreaner här i Sverige har inte reagerat i någon större utsträckning på fallet Isaak. Varför? En förklaring jag läst är att många helt enkelt är väldigt rädda. De kan t.ex. frukta att vänner och släktingar i det forna hemlandet skulle kunna drabbas av repressalier då. En annan aspekt är faktiskt patriotism, kanske p g a att deras flyktingskap handlade mer om det tidigare kriget mellan Eritrea och Etiopien. Då svenskar nu kommer och säger att Eritrea är en diktatur blir de provocerade. I de diskussioner jag läst kan man hitta kommentarer i stil med: "Ni vita vet ingenting om situationen i Eritrea!" eller "Det finns inga politiska fångar i Eritrea. Det där är bara etiopisk propaganda!" Tråkigt om debatten ska urarta i sådana där inbördes prestige-gräl, när det egentligen handlar om att få en eller flera människor fria.
* Det gamla vanliga problemet: vi västerlänningar är alltför fokuserade på vårt eget. Det finns många synonymer här, om man så vill: lata. bortskämda. egoistiska. bekväma. har-nog-med-våra-egna-liv. Allt det där som ingår i det kollektiva dåliga samvetet.
* I sådana här fall gör man gärna medvetet en politisk kamp av det, vilket kanske inte är den mest effektiva vägen. Det bär oss emot att vänligt förhandla med en regim vi uppfattar som odemokratisk. Men folk med insyn i diplomatin har påpekat att det kanske enda sättet att få en politisk fånge fri (utan våld) är att vädja till den respektive regeringen och hänvisa till humanitära skäl, som det heter. Alltså undvika att kritisera. Svälja stoltheten. I de någorlunda sansade kampanjer som drivs på Facebook och andra ställen talar man t.ex. om namninsamlingar och / eller att skriva till den eritreanske sverigeambassadören, o.s.v.
---
Ja, det finns mycket att säga om sådant här. Man får ju hoppas att tillräckligt mycket (fredligt) engagemang kan ha effekt.
Det är psykologiskt sett helt förståeligt att man väljer att engagera sig i ett specifikt fall. Helheten - det faktum att det enskilda fallet egentligen bara är ett av otaliga - är helt enkelt svårt att känslomässigt greppa. Siffror och statistik är sterilt och enkelt att slå ifrån sig. Ett foto, ett namn och en gripande bakgrundshistoria däremot, berör oss. Och självklart är det underbart de gånger en opinion lyckas få den kände samvetsfången fri. En seger för demokratin, känner man. Men alla de andra då? De som inte haft lyckan att få namn och bild utkablade i pressen, de bortglömda för vilka inga skribenter, diplomater eller politiker för talan.
---
Några problem, som jag sett då jag googlat, förtjänar att nämnas som exempel på hur komplicerat det kan bli:
* Eritreaner här i Sverige har inte reagerat i någon större utsträckning på fallet Isaak. Varför? En förklaring jag läst är att många helt enkelt är väldigt rädda. De kan t.ex. frukta att vänner och släktingar i det forna hemlandet skulle kunna drabbas av repressalier då. En annan aspekt är faktiskt patriotism, kanske p g a att deras flyktingskap handlade mer om det tidigare kriget mellan Eritrea och Etiopien. Då svenskar nu kommer och säger att Eritrea är en diktatur blir de provocerade. I de diskussioner jag läst kan man hitta kommentarer i stil med: "Ni vita vet ingenting om situationen i Eritrea!" eller "Det finns inga politiska fångar i Eritrea. Det där är bara etiopisk propaganda!" Tråkigt om debatten ska urarta i sådana där inbördes prestige-gräl, när det egentligen handlar om att få en eller flera människor fria.
* Det gamla vanliga problemet: vi västerlänningar är alltför fokuserade på vårt eget. Det finns många synonymer här, om man så vill: lata. bortskämda. egoistiska. bekväma. har-nog-med-våra-egna-liv. Allt det där som ingår i det kollektiva dåliga samvetet.
* I sådana här fall gör man gärna medvetet en politisk kamp av det, vilket kanske inte är den mest effektiva vägen. Det bär oss emot att vänligt förhandla med en regim vi uppfattar som odemokratisk. Men folk med insyn i diplomatin har påpekat att det kanske enda sättet att få en politisk fånge fri (utan våld) är att vädja till den respektive regeringen och hänvisa till humanitära skäl, som det heter. Alltså undvika att kritisera. Svälja stoltheten. I de någorlunda sansade kampanjer som drivs på Facebook och andra ställen talar man t.ex. om namninsamlingar och / eller att skriva till den eritreanske sverigeambassadören, o.s.v.
---
Ja, det finns mycket att säga om sådant här. Man får ju hoppas att tillräckligt mycket (fredligt) engagemang kan ha effekt.
Kommentarer:
Postat av: Tina
Intressant inlägg!
Trackback