Astma

Hade fått ihop ett långt inlägg åt er igår, men då det skulle publiceras försvann det ut i de tekniska problemens cyberrymd och gick inte att få tillbaka. Som om jag inte var trött som det var.
Jag sitter/ligger i tryggt förvar i föräldrahemmet, ordentligt astmasjuk. Ja, den s.k. förkylningen jag nämnde något om senast vidareutvecklade sig snabbt till något väldigt obehagligt, och i förrgår tillbringade jag en stor del av dagen på akuten. Att inte kunna andas normalt sätter saker på sin spets, man påminns brutalt om hur mycket man vanligtvis tar för givet och vilka futtigheter man gnäller över.

Jag hoppas på och ber om ett snabbt tillfrisknande. Det här frestar inte bara på kroppen utan även på psyket för en sådan som mig. Jag känner mig som fånge i min trasiga kropp; ett moderkort i en maskin som inte fungerar. Minsta fysiska förflyttning på egna ben (om så bara från ett rum till ett annat) däckar mig, och det är bara då jag sitter stilla länge som syreupptagningen orkar hålla sig på en någorlunda anständig nivå.

Ja, säkert är det nyttigt det här, om man bara får komma ur det och få perspektiv på det. Men så länge jag är mitt i det kan jag ju inte se tillbaka på det.



Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback