Sådant som gör ont
Och nu frågar ni hur det kan komma sig att just jag alltid måste lagas då. Borstar jag aldrig tänderna, eller vadå?
Jo, det gör jag. Jag använder dessutom fluorskölj flera gånger i veckan, och även tandhygieniska tuggummin förekommer. Men tyvärr räcker det inte. Det jag slarvar med är tandtråd, trots stränga tillsägelser. Detta i kombination med att min astmamedicin har en erkänt frätande effekt på tänder (och det är inte så att jag alltid har med mig en flaska vatten ut på stan, att skölja munnen med) och att min förra tandläkares lagningar nu börjar ge med sig och behöver bytas ut i en jämn takt. Därför kommer jag aldrig undan med enbart en rutinkontroll.
Men vitt och fint blir det ju på sikt åtminstone... jag misstänker att jag tillhör den sista amalgam-generationen, och nu har de gamla metallskimrande lagningarna allteftersom ersatts av diskret tandfärgad plast. Jag försöker att åtminstone glädja mig över det. Om jag blir fotomodell eller skådis nån gång i framtiden ska jag försöka komma ihåg att le brett och gapa stort, så att jag får valuta för renoveringen.
Ja, förresten...
Själv bor jag ju faktiskt i förorten och har bekvämt promenadavstånd till parker och obebyggt skogsområde, så mitt läge är ju bra. Synd bara att det är höjdskillnader á la San Fransisco just häromkring; jag avskyr sådana här långa, branta backar när jag springer, men vilket håll jag än väljer är det oundvikligt.
En vanlig januarimåndag
Jag har inte städat ut julen... alltså, pyntet står ännu kvar. Och det beror inte på att jag glömt det, utan att jag helt enkelt har så svårt att skiljas från myset ifråga. Och när man bor ensam och nästan aldrig har besök - det är ju liksom bara jag själv som överhuvudtaget ser adventsstaken, smällkaramellen, änglaspelet och bordsgranen (den förtorkade kransen på dörren ser väl möjligen brevbäraren och trappstädaren också). Men jag inser att det börjar bli dags att släppa taget nu, med nästan endast dagar kvar till februari.
Ingen vinter att tala om är det ju heller. Jag klagar inte för egen del, för snö och kyla är verkligen inga måsten för mig, men samtidigt är det oroande med detta tidens varande ur led, liksom. Växthuseffekten o.s.v. Det ska ju inte vara såhär varmt i januari! Men jag har planer på att utnyttja det hela, trots allt. Åtminstone de dagar det inte regnar har jag ju ingen vettig ursäkt för att låta bli att ta en joggingrunda, t.ex. Inga nyårslöften i ämnet avlagda i och för sig, men det har definitivt varit mycket snack och liten verkstad då det handlat om mina intentioner att hålla mig i form.
Årskrönika för Effells år 2007
Näh! Jag har knappt nån lust att skriva om det gångna året, för det var sammantaget inget att hänga i julgranen (redan i mitten av januari gjorde jag mitt första besök hos den nuvarande terapeuten, enligt en anteckning i almanackan, och det kan dessvärre närmast ses som en agenda för året i stort). Men mitt i dunklet har både ljuspunkter och tvära kast förekommit, och en del av det skall jag försöka förmedla.
Året inleddes med bostadssökande, då mitt andrahandskontrakt skulle löpa ut under vårvintern. I januari var jag på visning för den lägenhet jag nu bor i, och inflytten skedde i mitten av mars. Det har tagit tid att få hemma-känsla i lyan, vilket beror på en kombination av min bristfälliga städning och det faktum att den i motsats till den förra, ligger väldigt "off", med obekvämt långpromenadavstånd till närmaste centrum och kommunikationer till stan.
Nå, jag bor ju periodvis nästan i min dator, och webbsajt-medlemsskapens år kan man nog säga att det varit för min del. LunarStorm, Netlog, Helgon, Facebook... och så skrivarsajten Poeter.se, dit jag på våren raggades av vänner som tyckte att jag borde försöka få ut mina diktförsök till en bredare skara.
Och är vi då ändå inne på det kreativa, så måste ju även mitt och kompisen Helenas nätserieprojekt Neture nämnas. Någon gång kring nyåret 2006/-07 hade vi spånat kring hur kul det skulle vara att rita en självbiografisk serie av typen Rocky, särskilt med tanke på att allt som skedde i vår egen vänkrets bjöd på tillräckligt manusstoff. Sagt och gjort. I samband med Alla Hjärtans Dag sjösattes serien, och vi är i skrivande stund uppe i över femtio "episoder". Kolla in http://neture.tk/
Det psykiska illamåendet som präglat året med kulmen under sommaren har jag ju stötvis redogjort för här i bloggen, så jag undviker att tjata om det. Upprinnelsen låg hursomhelst i ännu en ny obesvarad förälskelse, och avunden och bitterheten som följde på det triggade i sin tur dåligt samvete, och så eskalerade hela skiten. Överhuvudtaget har året gått i den egna otillräcklighetens tecken, och jag har ängslats och nojjat för än det ena och än det andra. Jag kan ännu vid dags dato inte bestämma mig för hur stort ansvar jag som enskild människa har. Konflikten ligger mellan "vill" och "borde". Att vara religiös gör inte saken lättare heller, i alla fall inte för mig.
Dock har just kyrkan bistått med en hel del av själavården. I augusti återfick jag kontakten med min gamla hemförsamling här i Söderort, och en metodistpastor jag känner har frikostigt agerat extraterapeut och försökt ge mig perspektiv på saker och ting. Nej, vi talar inte om religiös hjärntvätt, snarare tvärtom. De flesta av dem jag umgås med i den andliga sfären är tämligen liberala i sin hållning.
På det positiva kontot måste läggas en och annan ny bekantskap, samt otaliga trevliga fikastunder och att jag under hösten började finslipa danskunskaperna, via gratiskurs i polska. Det blev dåligt badat i somras, men i kom jag i alla fall, så hedern är räddad därvidlag tycker jag. Enstaka nya kontakter då det gäller frilanstecknandet har också erhållit, med välbehövliga extratillskott i kassan som följd.
Ja... Nå't såntdär. Jag höjer så mitt champagneglas, och hoppas på ett mycket bra 2008.