Effell's blogg

Jahopp, då var det tydligen dags igen. Busstrejk fr.o.m. midnatt. Fast denna gång bara här i Stockholm. Senast var i slutet av 90-talet; jag minns att det var på vintern och man var måttligt road.

Den här gången ser det lite bättre ut, åtminstone för min egen personliga del. Förra gången det begav sig bodde jag en bit ifrån såväl tunnelbana som pendeltåg och det blev ett flitigt promenerande, kändes det som. Numera har jag åtminstone tunnelbanan i hyfsad närhet, och dessutom är det ju sommar. Så jag känner att jag helt enkelt inte ska gnälla. Tänk om jag hade bott i t.ex. Tyresö, eller Nacka...!

Fast redan imorgon bitti blir det spännande. Kl. 08.00 ska jag vara på sjukhuset för en lung-undersökning, och sista biten fram är det vanligtvis bussar som gäller. Det blir att stiga upp tidigt för säkerhets skull.

Det har varit ganska gemytliga dagar på det senaste, och just stockholmstrakten har ju haft turen att ha somrigt väder även då lågtryck härjat runtom i övriga landet. Midsommarafton spenderades med sill o potatis som sig bör, i sällskap med kompisen B, och något senare i barnfamiljs-picknick-folkhavet i Tyresö slottspark. Riktig sommaridyll rådde där. När jag omsider landade hos den samlade familjen på kvällen och det vankades sillmiddag ännu en gång, var jag redan mätt...

Kattentusiast-besöket igår förmiddag var trevligt och tycktes falla väl ut. Den förmodade spekulanten - trevlig tjej, för övrigt - blev betagen och förälskad i båda kissarna, men hade sinnesnärvaro nog att ändå vilja gå hem och begrunda saken innan hon bestämde sig slutgiltigt. Båda killarna visade sig från sin värdigaste och elegantaste sida, och det var nästan svårt att tillräckligt övertygande förklara att "de kan faktiskt vara besvärligare än såhär". Och då uppståndelsen lagt sig, d.v.s då folk gått hem, återställdes mycket riktigt (o)ordningen efterhand.  

Jag sitter ensam vid datorn... just nu ingen katt som klänger i skjortan, trampar i tangentbordet eller försöka fånga muspekaren på skärmen. Med andra ord: bäst att passa på att blogga.

I morgon förmiddag kan f.ö. tiden för mitt tillfälliga kattägande eventuellt bli mera exakt utmätt, då en spekulant kommer hit för att inspektera, jämte såväl blivande exmatte som exhusse och den ursprungliga uppfödaren. Värsta reunionpartyt för kissarna, förutsatt att de även minns den sistnämnda. Dessutom kanske matte och husse har med sig sin flock med hundar, så det kan bli livat här...

Jag hade förstås förstatjing om jag hade velat behålla dem för gott, men även om jag tycker om dem så var det inget vidare läge när jag såg på saken i det längre perspektivet. Framtiden (beträffande inkomst och arbetstider och sånt) är fortfarande ett enda mörkt hål, och dessutom är nog min egen inställning inte tillräckligt hängiven; jag lever inte för husdjuren sådär som den idealiske djurägaren helst ska göra. Blir man frustrerad över att man inte får vara ifred hemma, eller att de stör när man spelar dataspel, då har man nog faktiskt fel prioriteringar som djurägare. Djur ska inte vara människans egotripp - om de överhuvudtaget ska vara i fångenskap ska de bo hos personer som tar sig tillräckligt mycket tid med dem.

 

" ... passerbrickan lär jag inte glömma igen" sade jag visst häromsistens. Typ förra skrivna inlägget. Konstigt att jag inte känner mig själv bättre än så efter mer än trettio år. För igår natt var det likadant igen. Jag hade bytt om tidigare på dagen och tyckte, att den där midjeväskan skulle jag av rent kosmetiska skäl lämna hemma. Sagt och gjort - nycklar, busskort, plånbok och astmamedicin flyttades till nya fickor - och fotocellploppen glömdes kvar hemma. Samma visa en gång till, med övernattning hos föräldrarna och alltihop.

Det finns två sorters minne, som jag ser det. Det ena är att minnas upplevelser man varit med om, typ vad folk sagt och gjort och när och var och hur det var. Det andra är att administrativt hålla reda på saker man ska komma ihåg, som att man ska ta med sig rabattkupongerna om man ska handla, och sånt. 
Jag skapades sådan att all kapacitet fördelades till den förstnämnda sortens minne. Folk tycker nog det är skitläskigt att jag kan minnas vad de hade på sig den där skolavslutningen för tjugo år sen, och lika obegripligt tycker de nog att det är att jag överhuvudtaget kan glömma en läkartid eller en viktig räkning, och på så sätt krångla till mitt liv. Och jag önskar också att jag var skarpare ifråga om det sistnämnda minnet.

Effell the great klantarsel slog till igen natten mellan torsdag och fredag. Som vanligt rörde det sig om min oförmåga till struktur och ordning.
I mitt kvarter använder vi inte nyckel till portdörren, utan kör nåt slags flådig high-tech-variant med små fotocellbrickor som elektroniska passerkort. Man håller upp chipet mot en avläsare, och så säger det "Piiip", och så låses dörren upp. Redan då jag vid inflyttningen kvitterade ut min bricka hade jag onda aningar om denna övertro på modern tekniks förträfflighet.

"... Men ska vi inte ha nån riktig ytterdörrsnyckel alls?!"
"Nej, det räcker med den här."
"Jo men vad gör man om det där systemet går sönder på nåt sätt då?"
"Det gör det inte."
"Nä men, OM..."
"Det gör inte det."
"... Okej..."

Och visst, det har funkat bra hittills. Emellertid är den lilla brickan, inklusive dess nyckelringsögla, gjuten i tämligen bräcklig och tunn plast, och inom något år hade den skavts bort från nyckelknippan. Jag har därför senaste veckorna haft den löst i fickan och helt enkelt fått se till att hålla mycket noga reda på den. Därför brukar den få en alldeles egen ficka. En av alla prylar man måste kolla att man har med sig då man går hemifrån. ... vilket jag tydligen inte gjorde då jag i torsdags kväll svidade om för att gå ut och fira skolavslutningen med kompisarna.
Jag flyttade sålunda över alltsammans till nya fickor i samband med ombytet: nyckelknippa, plånbok, bussbiljett, astmamedicin... ja, det var väl allt. Tänkte jag. Och åkte sålunda in till stan och hade en glad kväll på puben, inmundigandes både vin, öl, läsk, kaffe och ett rejält mål mat.

Det var först då jag sömndrucken och med skoskav åter stod utanför min port vid tvåtiden på natten som jag konstaterade att jag var utelåst. Passerbrickan hade jag glömt då jag gick hemifrån. Det var inget annat att göra än att bege sig till föräldrahemmet, smyga sig in och sova över, och nästa morgon be om att få låna den extranyckel (med bricka) till min lägenhet som de har. Det blev inte mycket sova den natten, med tanke på allt långpromenerande och väntande på nattåg, etc. Tänk att ett sånt futtigt misstag får sådana obekväma konsekvenser.
Mest var jag orolig för katterna som nu helt oplanerat blev ensamma en natt. Särskilt med tanke på att en av dem kräkts tidigare på dan, och jag ville ju gärna förvissa mig om att det inte var något allvarligt. När jag så äntligen stapplade in därhemma på fredagförmiddan var katterna tack och lov vid gott mod och allt tycktes som vanligt. Nåväl, passerbrickan lär jag inte glömma igen. Och fickan ska helst vara stängd.