Effell's blogg

Nu kan man alltså släppa det här med melodifestivalen i ex antal veckor då? Den svenska tävlingen är slut, och det känns, tycker jag, som ett lagom avmätt beslut i sann medelsvensk folkhemsanda att vi skickar Charlotte Perelli med sin föga anmärkningsvärda popschlagerlåt till den europeiska finalen. Hon lär ha sagt något häromdagen om risken att hamna i "Carola-fällan", och inte vet jag om det var just det här hon menade, men det ligger något i det. I meningen folkkär är hon kanske lite Den Nya Carola; ännu en artist med sitt forna ursprung i Bert Karlssons talangjakter och en som folk röstar på för att hon är hon... typ. Rätta mig gärna. Och jag undrar överlag vad som rört sig bakom kulisserna i årets tävling, d.v.s. i svenska folkets huvuden då de röstade. Var det verkligen som somliga antyder, att Nordman röstades fram mer för att Carola skulle åka ut än för låtens egen skull, o.s.v? (Den teorin styrks ju möjligen av att Nordman nu i slutfinalen plötsligt inte alls fick många röster) Jag vet inte, och ärligt talat finns väl större bekymmer här i världen...

Igår hade jag synnerligen trefvligt fikasällskap hemma också, efter en hetsig städning. Bifogade bilden kan förhoppningsvis ge en uppfattning om hurpass jag lyckades vända läget... De sju gästerna, inklusive treåring och liten bebis, syntes mycket belåtna med både kafferepet och salladerna jag fått ihop (de där minsta hade såklart annan mat också, men de verkade trivas), och min lägenhet fick beröm. Jag hade mestadels bjudit folk som inte varit här förr. Och som jag överhuvudtaget känt att jag försummar lite annars. Så en viss strategi fanns i bakhuvudet.

 Apropå kära återseenden tänkte jag försätta mig i ytterligare ett sådant ikväll. Jag har inte besökt långt tidigare omnämnda danskurs på evigheter, så nu är det tid igen innan jag stelnar till alldeles. Om det är någon som behöver koordinationsövning så är det jag. Så... inomhusskorna skall packas ned i ryggsäcken nu innan jag glömmer det.

Jag är utspridd över två hem; föräldrarna är bortresta, så jag har stökat till hemma hos dem också. Låneböcker och anteckningspapper ligger kringströdda i deras vardagsrum sedan jag mycket hastigt och i sista sekunden pressade fram en krystad och ogenomtänkt hemtenta och fick den ivägmejlad på rätt sida tolvslaget för att deadlinen skulle anses respekterad. Härhemma hos mig har jag TVn påslagen, men kan inte titta på den på nära håll, eftersom jag har ärenden framför datorn (tycker jag); den bärbara  är i det "andra" hemmet eftersom jag inte iddes kånka hem den igår - och förresten är soffan så belamrad med osorterade prylar att det ändå inte går att sitta där...  Allt är precis som det brukar med andra ord.

Man kan kanske kalla det en mild form av självdestruktivitet då man i det längsta undviker ansvaret, undviker sådant man vet att man borde. Likheten med grövre och mer kända former av självplågeri är att man väljer att stanna kvar i något man känner igen, vare sig det handlar om ett missbruk, en dominant partner eller bara, som i mitt fall, ett ostrukturerat kaos i livet. Det är liksom samma sak i botten, fastän med olika gradskillnader av allvar. Man känner sig falskt trygg i det man är van vid och vågar/orkar inte prova vilka bättre alternativ som finns, för då måste man ju ändra på så mycket.
... Eller också väljer jag den intellektuellt klingande teorin bara för att skaffa mig ett alibi för något som egentligen bara är vanlig slöhet. Jag vet inte vilket. Hursomhelst har jag skaffat mig en räddningsplanka inför helgen. Nämligen att bjuda hem lite folk på fika.

För det är ju faktiskt så att det är bara inför mig själv jag kan stå för röran när det är som värst. Jag vill inte för mitt liv visa upp detta Ragnarök för någon annan. Alltså - se till att du får besök, så måste du helt enkelt städa på riktigt. Smart, eller hur? Och kulisser - att sopa under mattan och pula in i garderoberna - räcker inte. Jag har sett till att minst en småbarnsfamilj kommer, så golven bör vara både dammsugade och svabbade.
Så när jag i gott sällskap för temuggen till munnen imorgon eftermiddag kan jag förhoppningsvis känna mig stolt över mig själv för första gången på ett tag, i en glittrande ren lägenhet. Jag utlovar jämförande fotobevis här sen.

Jag bröt en vana häromsistens väl, genom att inte skriva något om senaste delfinalen i melodifestivalen...? Men det var inte ens meningen, det bara blev så.
Det speglar hursomhelst livet i övrigt just nu. De senaste veckorna har saker börjat bli förvirrade. Och särskilt irriterande är det på den rent konkreta nivån, när jag inte hittar prylar, p.g.a att hemmet är mer av en förvaringsplats, ett osorterat lager, än en bostad. I måndags tröttnade jag och började gå igenom pappershögarna som drällt här. Sedan dess har ca fyra fulla påsar av storlek Ica-kasse gått till sopnedkastet... Och det känns som om det ändå är lika mycket kvar. Skrämmande.

Goda nyheter finns också. Datorn har repat sig, och självmant börjat återta förlorad terräng verkar det som. CD-enheten fungerar igen, och laptopen fick plötsligt kontakt med nätverket igen igår. Varför det inte gått tidigare har jag ingen förklaring till.

Idag ska jag träffa en nygift och gravid väninna, och ge henne mina varmaste lyckönskningar. Imorgon lördag går min brors flyttlass mellan Järfälla och Sollentuna, och då är det väl tänkt jag skall hjälpa till också. Hoppas solen fortsätter skina som den gör just nu i skrivande stund.