Effell's blogg

- det blir jag ofta vid de där tillfällena då hela familjen är samlad och ska äta middag, följt av efterrätt och kaffe. Lördagkvällen var ett sådant tillfälle. *Burrp* Så nu kommer jag att sova gott.

Söndag... Första Advent rentav, va? Det hade jag nästan glömt. Dags att gå ned i förrådet och plocka fram den där kartongen med pyntet.

Jag kom just hem - klockan är mitt i natten - från ett kort besök på den lokala förortskrogen, där fredagkvällens stämning fick en att associera till en Ålandskryssning... Jag har absolut ingenting att säga till mitt försvar. Särskilt inte med tanke på att jag själv knappast "spelar med". Det har tvärtom hänt att jag fått undrande blickar eller rentav kommentarer då jag suttit och läst en bok mitt i kaoset, istället för att som alla andra fyllemingla; ursäkta uttrycket.
Ikväll satt faktiskt en ensam och till synes trött och uttråkad flicka vid ett bord snett mittemot, och hon såg lika malplacerad ut som jag själv. Dessvärre blev det aldrig mer spännande än så. Då hon givit upp och gått därifrån satt jag fortfarande och grubblade över vilken öppningsreplik som skulle varit minst töntig och frånstötande.

Andra halvan av det här inläggets rubrik handlar om ett visst klädesplagg i min ägo, vilket gömt sig alltsedan jag flyttade hit för halvannat år sedan. Vart tog min kinesiska, blå skjorta med de broderade drakarna vägen egentligen? Det troligaste är att den helt enkelt hänger under någon annan, sällan använd, skjorta i garderoben. Jag har en tendens att av utrymmesskäl hänga några av mina kläder lager på lager. Dock är det alltid lika genant att märka hur lång tid flyttkartongernas osorterade röra fortsätter följa mig efter att jag borde varit rotad och stadgad för längesen. Jag får snarast göra en ny inventering av klädskåpen.

Det talas om en rejäl och inte ofarlig storm den kommande kvällen / natten (alltså natten mellan söndag och måndag), och jag har gått en runda på balkongen för att kolla att inte alltför mycket löst gods finns där. Höstjackan av brun mocca har nu definitivt ersatts av den kakigröna, anoraksliknande vinterjackan. Med huvan framfälld ser man ut som om man ska ut på polarexpedition. Och det är väl ungefär något i den kalibern jag försöker förbereda mig på.

Väderutvecklingen får avgöra hur länge jag stannar ute ikväll. Hade grejer lite löst planerade på stan, fast det beror ju på. 
 

Min stackars bror sitter på ett Internetcafé nånstans vid Arlanda och väntar i den sena kvällstimmen på att ett plan skall anlända med hans amerikanska väninna. Hon skulle varit i stan för flera timmar sen, men det planerade bytet i Amsterdam inställdes... alltså, planet hon skulle byta till togs tydligen ur trafik. Så det har varit drygt en halv dags vakande på flygplatsen för brorsan.
Att vintern dessutom skulle ha sådan tajming och slå till på allvar just nu med snö, minusgrader och annalkande oväder är också en ödets ironi. Här dimper strax en tjej från amerikanska södern ned i vårt djupfrysta land. Rätt sorts kläder lär väl vara det första hon behöver. Hoppas allt går bra.

På 1990-talet var det filofaxen; idag är det mobiltelefonen - prylen där folk samlar sin kalender och alla sina livsnödvändiga minnesanteckningar. Prylen utan vilken man är lost, som det är en mardröm att råka tappa bort.

Själv använder jag fortfarande den hederliga gamla fickalmanackan, och förra veckan gjorde jag just det där livsfarliga misstaget att liksom förlägga den i röran hemma. Man använder ju kalendern för att planera, men att lyckas slarva bort den p.g.a. att man har för mycket krafs tyder ju snarast på dålig planering...
Städningen inför kafferepet den gångna helgen bidrog förstås till att saker och ting bytte plats. Jag förstod att almanackan strax skulle dyka upp igen bara jag grävde tillräckligt länge i högarna, men vetskapen om att den inte precis är fulltecknad gjorde att jag trots allt tog det ganska lugnt. Då den återfanns häromdagen kunde jag med lättnad konstatera att hela den här veckan var så gott som "oplanerad". De regelbundna rutinerna har jag i huvudet ändå och skriver sällan upp.

Så jag hade inte missat något, trodde jag... tills jag plötsligt i förrgår blev uppringd av min samtalsterapeut som ville veta hur jag mådde. Jag blev varse att jag hade uteblivit från ett inplanerat möte i fredags, vilket fanns på pränt men som jag fullkomligt förträngt i anteckningarnas frånvaro. Jag brukar verkligen inte missa sådant och jag tackar min lyckliga stjärna att doktorn ifråga faktiskt var engagerad nog att höra av sig. Skönt att veta att de bryr sig. Det är nämligen ingenting att ta för givet!
Nu har kalendern återtagit sin plats i rätt ficka. Och där hoppas jag den stannar.

Kalaset avlöpte väl, d.v.s alla verkade nöjda och glada. Som vanligt var det egentligen bristfälligt uppstyrt från min sida, men jag har med åren blivit en hejare på att bygga Potemkinkulisser - ner med allt det osorterade krafset i några papperspåsar, och knö sedan in dessa i garderoben; dammsuga de öppna ytorna lite nödtorftigt och ut med alla tidningspåsarna på balkongen... och hoppas att ingen tittar under sängen eller rör något i bokhyllorna, för så länge bara allt står stilla syns inte dammlagret som egentligen finns där...
Fast fortfarande när jag den naiva drömmen att mitt nästa kafferep minsann ska vara "äkta vara" då det kommer till städningen. Böckerna ska stå i ämnes-, bokstavs- och färgordning och jag skall ha en stor, enhetlig servis istället för tio olika muggar. Man ska kunna dra ett fuktigt finger över fönsterbrädan utan att få ett enda dammkorn på det!

Fast... när det gäller disken har jag det bra. Lägenhetens förra ägare efterlämnade, som jag kanske nämnt förr, en liten bänkdiskmaskin. Det tog säkert ett år innan jag verkligen började använda den, men nu när jag vant mig är jag mer bortskämd än någonsin. Jag njuter av att höra dess taktfast pulserande brus, och därpå gurglandet i vasken då den tömmer ut smutsvattnet. Tänk att jag kan sitta här vid datorn och slösurfa medans mer än halva köksstädningen liksom sköter sig själv. Jo, man kan väl diskutera huruvida det är bra, kanske. *Tittar ned på pösmagen*

Det är fredagkväll och en aningens stressfaktor i luften. Imorgon ska jag ha storfrämmande - s.k. kafferep, och är som vanligt ute i sista stund med alltifrån matinköp till städning. Och så finns alltid de där extra stressmomenten som ska göra det hela lite mera krångligt:

1. Folk byter telefonnummer lite då och då. Med ett par dagars varsel kan jag t.ex. få reda på att mina SMS-inbjudningar inte ens gått fram.

2. Andra i samma bekantskapskrets har fest på samma dag, vilket jag ännu inte visste då jag bestämde datum.

3. Folk som aldrig varit hemma hos mig behöver vägbeskrivning, men kan likväl vara svåra att få tag på.

4. Mina vänner är inte precis någon homogen grupp... Det är veganer, mjölkallergiker, pälsallergiker, kristna, tekniknördar, politiska aktivister och psykiskt instabila. Det kan komma både småbarn och hundar. Har jag lyckats matcha så att det inte blir några olämpliga kombinationer?

Det blir spännande det här.

Gud hör bön. Den fösvunna tonårstjejen jag skrev om nyligen har nu återfunnits (uppenbarligen vid liv), och detta blev en stor lättnad för mig. Nu plockar jag bort inlägget om efterlysningen eftersom det blivit inaktuellt.
Samtidigt vet jag ju att en historia som slutar lyckligt kanske inte är någon tröst för alla dem som fortfarande saknar någon. Det där är svårt. Just den nämnda historien engagerade mig mycket - kanske ohälsosamt mycket, om man ser det från mitt personliga perspektiv - och jag tycks vara typen som gräver ned mig så djupt i andras olycka att jag glömmer att ta hand om mig själv på vägen. Jag har helt enkelt svårt att bestämma mig för var gränserna för det medmänskliga går. Och när det blir för mycket finns risken att pendeln till slut slår över och jag drar mig undan från nästan allt istället. Blir en av de s.k. flata svenskarna som inte bryr sig.

Jag är ängslig av mig som ni vet. Jag tar in en stor mängd blandade sinnesintryck, har livlig fantasi och målar ofta upp det värsta, som för att liksom vara på den säkra sidan och slippa bli besviken. Man blir ju ingen muntergök direkt, och sprider knappast positiva energier, men jag antar att det finns något slags försvarsbeteende i det. Och kanske en känsla av skyldighet.
Det är ju såntdär katastroftänkande min terapeut försöker få mig att balansera, för att jag inte ska bränna ut mig i ansträngningar att "rädda världen". Särskilt med tanke på att jag egentligen inte griper in och gör så värst mycket mer än de flesta andra. Jag går mest omkring och nojjar och har dåligt samvete över det.