Effell's blogg

Drönar man runt för mycket utan att göra saker ordentligt hinner strul-konsekvenserna till slut ikapp en. Det är ju ingen nyhet, och sedan igår har jag själv bombarderats med dylika påminnelser om hur svårt jag tydligen har att lära av mina misstag.

Skulle på läkarundersökning på morgonen, för rutinkontroll av min astma. Hade skrivit upp läkartiden i fickalmanackan, och bedömde att en timmes tidsmariginal hemifrån skulle räcka. Strax innan det var dags att gå till bussen kikar jag på kallelsen en sista gång - och upptäcker, först då, att jag läst den slarvigt. "Vi ber er komma 45 min före utsatt tid för att ta stickprov". Åhnej! Bara att kasta sig iväg, och hoppas att man inte blir alltför sen.
På vägen upptäcker jag dels att jag glömt patientbrickan hemma (ärligt talat vet jag inte ens var den är), dels att min mobiltelefon inte ligger i den väskficka där den vanligtvis hör hemma, ej heller i jackan... Jag inser att det betyder att om läkarbesöket drar ut på tiden kommer jag inte att kunna ringa och meddela jobbet att jag blir sen. Plus naturligtvis det faktum att jag i värsta fall kan missa viktiga samtal. Dagen har inte precis börjat jättelyckat, med andra ord.

Besöket hos doktorn fungerade tack och lov, trots min försening. Jag anlände till jobbet i tid också, så ingen skada skedd där, åtminstone. Men senare upptäcker jag dessutom att jag har mobilen med mig - i byxfickan. Bara att lyckas undvika att lägga märke till det... Ibland blir jag rädd för mig själv.
Vid det laget tänkte jag att nu är väl dagens självförvållade olyckskvot fylld i alla fall. Icke då. Då jag kom hem och slog på datorn möttes jag av beskedet att min internetanslutning blivit avstängd på grund av obetald faktura... *Suckar* Jag får pengar på fredag, och hade hoppats att den där gamla räkningen kunde vänta tills dess. Det var bara häromdan jag insåg att den verkligen var obetald, då jag hittade originalfakturan bortglömd i ett fack i ryggsäcken.

Idag: tandläkarbesök. Även detta uppskrivet i kalendern. Men likväl upprepas gårdagens scenario. För säkerhets skull tar jag på morgonen en titt i schemat för kursen jag går på för att övertyga mig om att jag verkligen är ledig hela dagen, så som jag minns det. Det visar sig att jag minns fel. Jag har ett möte om en halvtimme! Återigen är det bara att rusa iväg, och ringa och på förhand ursäkta sig över att man blir sen.

Och - som sagt - det värsta är att det känns som att jag redan gjort samtliga de här misstagen förr.

Då jag åt lunch i föräldrahemmet häromdagen kom kommentaren, som på beställning. "Det är väl okej att du har den där på dig när du är här, men jag hoppas du inte har den när du är bland folk...! [inomhus]" Det handlar om en snygg, svart basker i grovt tyg, som jag fick på senaste födelsedagen av min vän Helena; den har faktiskt redan blivit lite av en trotjänare.
Jag är själv uppfostrad i den klassiska, västerlädska tradition som säger att åtminstone person av manligt kön skall vara barhuvad då han befinner sig under tak, ty det är anständigt och tillhör god ton. Det där sitter liksom pliktskyldigt i ryggmärgen tillsammans med liknande ettikettidéer, om hur besticken skall ligga kring tallriken eller att nedersta knappen i kavajen aldrig ska vara knäppt, o.s.v. ... Jag tar definitivt av mig huvudbonaden om jag kommer in i en kyrka, sitter i möte med ytligt bekanta eller befinner mig på anställningsintervju, etc, etc. Såpass "gammaldags" är jag.
Och på samma gång - och jag vet inte om det möjligen är en generationsfråga - kräks jag på dylika oskrivna regler då de blir alltför påtvingade. Särskilt om de mestadels är opraktiska och egentligen bara tycks fylla något slags artighetssyfte.  

Inomhusmössan har ju redan slagit igenom på ganska bred front, tidigare i form av kepsen och senare i form av hiphop-toppluvan, som man t.o.m kan se enstaka fullvuxna projektledare ha på sig i konferensrummen. Ambivalensen river i mig när jag ser det. Direkt snyggt är det inte, det tycker inte jag heller. Men än sen då? Jag har själv ganska vildvuxet, lite halvlångt hår (sen kan man ju diskutera hur praktiskt det är, i och för sig), och för mig tjänar baskern, eller annan huvudbonad, som ett slags hårspänne som håller frisyren på plats. Bland annat. Och då tycker jag ändå jag har valt en rätt snygg och just klassiskt anständig mössa, och inte vad som helst.

Sen när sommaren tågar in på allvar och solen börjar bli farlig blir det dags för bredbrättad hatt. Men det blir då det...

Kan man säga förvår? Tänk vårvinter, fast sådär på gränsen, då man knappt kan kalla det -vinter överhuvudtaget längre. Vi har, åtminstone här i södra halvan av landet, upplevt de första riktiga sådana dagarna i år. Det känns mycket välkommet.

Och det är inte bara ni bloggläsare som sett väldigt måttligt av mig senaste veckorna. Till och med en och annan IRL-kompis har börjat oroa sig. "Hallååå, lever du?" Jag har nog levt i något slags tredygnsintervall; normalt inte haft längre framförhållning i planeringen än ett par dagar... Typisk sjukskriven, antar jag. De schemalagda vardagsbesyren, typ mitt ideella arbete och planerade möten, rullar på som vanligt, medan den övriga tiden liksom flutit samman i en sömnig halvdvala där inte så mycket blir gjort.

Kanske blir det ändring på det nu. Häromdagen startade kursen jag skrev om nyligen, vilken syftar till att slussa folk tillbaka till ett normalt arbetsliv. Än så länge känns det bra. Särskilt med tanke på att saker som friskvård och utvecklingssamtal finns på dagordningen. 
En annan bra metod att tvinga sig till skärpning är att skaffa sig föräldrabesök. Imorgon hälsar Far och Mor på, och nu städas det, för att slippa de allra vassaste kommentarerna.