Vårtecken och livstecken

Kan man säga förvår? Tänk vårvinter, fast sådär på gränsen, då man knappt kan kalla det -vinter överhuvudtaget längre. Vi har, åtminstone här i södra halvan av landet, upplevt de första riktiga sådana dagarna i år. Det känns mycket välkommet.

Och det är inte bara ni bloggläsare som sett väldigt måttligt av mig senaste veckorna. Till och med en och annan IRL-kompis har börjat oroa sig. "Hallååå, lever du?" Jag har nog levt i något slags tredygnsintervall; normalt inte haft längre framförhållning i planeringen än ett par dagar... Typisk sjukskriven, antar jag. De schemalagda vardagsbesyren, typ mitt ideella arbete och planerade möten, rullar på som vanligt, medan den övriga tiden liksom flutit samman i en sömnig halvdvala där inte så mycket blir gjort.

Kanske blir det ändring på det nu. Häromdagen startade kursen jag skrev om nyligen, vilken syftar till att slussa folk tillbaka till ett normalt arbetsliv. Än så länge känns det bra. Särskilt med tanke på att saker som friskvård och utvecklingssamtal finns på dagordningen. 
En annan bra metod att tvinga sig till skärpning är att skaffa sig föräldrabesök. Imorgon hälsar Far och Mor på, och nu städas det, för att slippa de allra vassaste kommentarerna.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback