Effell's blogg

... fast,nej, egentligen inte. Jag vill gärna räkna det nya året från Nyårsdagen, 1:a januari, och inte från kvällen innan. Att det sen brukar partajas och supas och skrålas ikapp med fyrverkerier på en viss dag är en annan sak. Det jag är ute efter är nystarten, det plötsligt nollställda årsräkneverket som börjar ticka igen, och chansen att inbilla sig att man orkar infria de där hurtiga så kallade löftena. Jag vet, jag är skittråkig.

Lever lite i ett vakuum dessa dagar, eftersom jag är ledig från jobbet, julen med tillhörande stress är över, och inga särskilda måsten finns på tapeten förrän om drygt någon vecka. Lyx? Tja, inte får jag mycket vettigt gjort i alla fall. Sitter och nördar med dataspel, har ätit en kanelbulle till frukost och är fortfarande inte påklädd trots att klockan närmar sig halv två.
men vänta bara, efter nyår...! Då...! Då börjar minsann ett nytt liv! *Harklar*

Blev igår vittne till ett krogslagsmål, eller snarare krogmisshandel, med tanke på att det var en som slog och en som tog emot utan att (hinna) försvara sig.

Plats: kvarterspub av den mindre lyxiga sorten, där ungefär samma personer sitter kväll efter kväll, och där det således råder något slags alla-känner-alla-mentalitet, oavsett om det stämmer eller inte.
Scenario: En kvinna med tendenser att bli ganska flirtig efter ett par öl, har numera pojkvän. De sitter för tillfället ensamma, och han - en biffig, rakad man - får veta hur mycket hon gillar honom. Plötsligt dyker en tämligen berusad gammal bekant till henne upp, och ovetandes om att personen mitt emot henne är en partner, överöser han henne med komplimanger och understryker med en kyss.
Förlopp: Behöver jag ens redogöra för det? Några sekunder senare ligger sistnämnde man på golvet och har nog ont både här och var.

Epilog: Krögarna, som naturligtvis inte vill ha något bråk på sin restaurang, väljer att avvisa den misshandlade killen. Han som slog får dock stanna kvar. Fråga mig inte om logiken här... Ren, primal självbevarelsedrift kanske? Om den aggressive snubben blivit utkastad hade han kanske blivit på ännu sämre humör och kunnat göra mer skada, även gentemot dem. Av sina polare får han ryggdunk och uppmuntrande ord.

Hursomhelst är "primalt" ett adjektiv som alltsomoftast är träffande, då det gäller den beskrivna miljön. Hannar, honor, desperation och diverse lustar... Och hur är det det där gamla talessättet lyder? "I krig och kärlek är allt tillåtet". Jag vet inte, jag.
Eftersom jag med min pessimistiska grundhållning brukar kunna fantisera ihop sådana här historier redan i förväg, har jag aldrig vågat mig på att vare sig aktivt stöta på någon eller besvara inviter då jag befunnit mig ute på lokal. Plus att jag har svårt att riktigt ta kärleksförklaringar under stark alkoholpåverkan på allvar. Då jag nu sett en av mina gamla skräckfantasier besannas, drar jag mig ett annat talessätt till minnes: "Lär dig av andras misstag".

Jag välkomnar dock med nyfikenhet vittnesmål som skulle kunna motbevisa min tes här.

Sitter precis och ser/lyssnar på TV:s sedvanliga redovisning av kungafamiljens äventyr de senaste tolv månaderna, såhär i årets sista skälvande tid. Och det påminner mig om att jag själv kanske borde göra detsamma - summera året.
Det blir ett kommande inlägg, då jag först måste bläddra i strax utgångna almanackor och bland foton, m.m, för att liksom friska upp minnet. Men att det på flera sätt har varit ett särskilt år, så mycket kan jag säga på rak arm.

00-tal. Är det ett såntdär nyuppfunnet ord, eller? Förra omgången det kunnat användas måste väl ha varit decenniet före 1910 då, men det känns inte som om jag hört det förrän nu på senare tid, trots att jag är hyfsat van vid att bläddra i dammiga historieböcker. Detta leder mig f.ö. osökt in på frågan om vårt innevarande årtusendes namn:
Hur uttalar du 2000-talet? Säger du tvåtusentalet eller tjugohundratalet? Det är säkert olika, men jag förmodar att den senare konstruktionen kommer sig av att det känns så bökigt att skifta från att säga nittonhundra- till att säga tvåtusen. Man vill vara konsekvent; annars hade det ju varit logiskt att vi sagt ettusenniohundratalet om 1900-talet.
Förresten, kallar vi 1000-talet för tiohundratalet...? Det vore ju rätt logiskt med tanke på att vi kallar de påföljande seklerna för elvahundra- och tolvhundra-, o.s.v. Ja, jag vet inte vad som är bäst. Huvudsaken är väl att det funkar...

Så, i ett snarast kommande inlägg skall jag berätta om mitt tjugohundranio, och kanske även försöka mig på en sammanfattning av mitt nollnoll-tal. På återseende.

Vi är plötsligt inne i själva julveckan. I övermorgon är det julafton, och igår var det en annan intressant dag med en form av trösterikt budskap, om man så vill, nämligen vintersolståndet. Fr.o.m. nu lutar det alltså dag för dag mot vår, även om det kanske dröjer lite innan det märks något.
Julklappsjägarstressen och alltihopa har precis lagt sig för mig, efter några intensiva dagar. Nu är det mera det konstaterande tillståndet att "jag-har-gjort-vad-jag-kunnat-och-det-får-bli-som-det-blir", vilket också är rätt befriande.

God Jul allesammans, om jag inte hinner uppdatera något före julaftonen!

Ja. Själv hann jag aldrig se något luciafirande imorse, bortsett från en kör på TV. Jag sov helt enkelt för länge. (Till mitt försvar kan jag ju anföra att de traditionella luciatågen i regel går väldigt tidigt på morgnarna.) Men dagen känns inte helt bortkastad för det. En tur på stan resulterade i den första och hittills enda inköpta julklappen. Det är en bit kvar innan jag är färdig med det bestyret, förstås, men bara att det åtminståne är påbörjat ger en känsla av trygghet.

Och God jul och sånt, ja... Tiden går. Under den dryga vecka som återstår (ordet "dryg" får väl närmast en dubbel innebörd här) är det en hel del som skall hinnas med.
Och ja, jag säger återigen att jag verkligen ska försöka bli bättre på att uppdatera här.