Varning: kladdigt
Satt nyss o diskuterade den normala förkylningens olika faser med brorsan, på MSN. Min erfarenhet är att det alltid börjar i halsen, och han ansåg att den sista och avslutande fasen är hostan. Jag vet inte. För mig brukar ibland snorandet hänga i länge, även efter att jag i övrigt blivit frisk. Men hursomhelst...
Faktiskt tror jag att halsont-fasen, det där första dygnet typ, är det jag avskyr mest med alltihop. Dels för själva frustrationen med att inse att "Jaha, nu är det kört. Nu har jag minst en veckas sjukdom framför mig!", och dels för att jag hatar den där känslan av att knappt kunna svälja dryck utan att det gör ont. Kanske har det lite med kontrollbehov att göra. Helt plötsligt rår man inte över hur man mår, och kan bara vänta.
För mig som har medfödd astma finns ju dessutom en extra dimension, ett riskmoment. Vid några tillfällen i livet då jag haft kraftig förkylning eller influensa, har det satt sig på luftrören på ett sådant sätt att mina vanliga mediciner slutat hjälpa. Åtminstone tre gånger har jag fått sådan andnöd att jag fått åka in till akuten för att få andas in starkare saker istället, och proverna har oftast visat att sjukan övergått i lunginflammation. Så jag är numera alltid mycket vaksam på hur det känns i luftrören när jag är förkyld.
Just den här gången har jag kanske mer än tidigare följt de olika stadierna. I förmiddags kände jag t.ex. själva ögonblicket då den oövervinnerliga nästäppan, proppen som gör att huvudet känns som en snorfylld ballong, plötsligt bara släppte och övergick i flytande, "snytbar" form. Såå mycket bekvämare vid jämförelse. Då kan man i alla fall påverka situationen.
Och jag kan ju återknyta till mitt tidigare inlägg om träningsplaner. Det kanske är bra att förkylningen kom nu, så att jag liksom "har det gjort".
Min erfarenhet är att fysisk ansträngning - särskilt om man är ovan - ger tillfälligt sänkt immunförsvar. Därav fenomenet att du efter två-tre första gångerna på gymet blir sängliggande i grym influensa istället för att känna hur du blir friskare. Och så kommer man av sig i sina målsättningar, tappar sugen och bestämmer sig för att motion bara är ett farligt självplågeri... Så har det i alla fall varit för mig. Men så snart jag blivit helt återställd (plus några dagars "säkerhetstid" för att slippa återfall) kanske jag har ett perfekt läge att sätta igång vad jag skrivit om förut...?
*Sneglar på kokbokshyllan* Om vitlök, citrusfrukt och paprika ska bli mina bästa vänner kanske jag borde lära mig några fler recept.
Faktiskt tror jag att halsont-fasen, det där första dygnet typ, är det jag avskyr mest med alltihop. Dels för själva frustrationen med att inse att "Jaha, nu är det kört. Nu har jag minst en veckas sjukdom framför mig!", och dels för att jag hatar den där känslan av att knappt kunna svälja dryck utan att det gör ont. Kanske har det lite med kontrollbehov att göra. Helt plötsligt rår man inte över hur man mår, och kan bara vänta.
För mig som har medfödd astma finns ju dessutom en extra dimension, ett riskmoment. Vid några tillfällen i livet då jag haft kraftig förkylning eller influensa, har det satt sig på luftrören på ett sådant sätt att mina vanliga mediciner slutat hjälpa. Åtminstone tre gånger har jag fått sådan andnöd att jag fått åka in till akuten för att få andas in starkare saker istället, och proverna har oftast visat att sjukan övergått i lunginflammation. Så jag är numera alltid mycket vaksam på hur det känns i luftrören när jag är förkyld.
Just den här gången har jag kanske mer än tidigare följt de olika stadierna. I förmiddags kände jag t.ex. själva ögonblicket då den oövervinnerliga nästäppan, proppen som gör att huvudet känns som en snorfylld ballong, plötsligt bara släppte och övergick i flytande, "snytbar" form. Såå mycket bekvämare vid jämförelse. Då kan man i alla fall påverka situationen.
Och jag kan ju återknyta till mitt tidigare inlägg om träningsplaner. Det kanske är bra att förkylningen kom nu, så att jag liksom "har det gjort".
Min erfarenhet är att fysisk ansträngning - särskilt om man är ovan - ger tillfälligt sänkt immunförsvar. Därav fenomenet att du efter två-tre första gångerna på gymet blir sängliggande i grym influensa istället för att känna hur du blir friskare. Och så kommer man av sig i sina målsättningar, tappar sugen och bestämmer sig för att motion bara är ett farligt självplågeri... Så har det i alla fall varit för mig. Men så snart jag blivit helt återställd (plus några dagars "säkerhetstid" för att slippa återfall) kanske jag har ett perfekt läge att sätta igång vad jag skrivit om förut...?
*Sneglar på kokbokshyllan* Om vitlök, citrusfrukt och paprika ska bli mina bästa vänner kanske jag borde lära mig några fler recept.
Kommentarer:
Trackback