Blogginnehavaren, i en vardaglig situation...
Målsättningar vs mål mat
Jag hade ett nyårslöfte till mig själv. Det var att på nyårsdagen skulle jag minsann snöra på mig mina löpardojjor och bege mig ut på en joggingrunda. Och visst höll jag löftet. Motvilligt, och astmatiskt frustande, tillryggalade jag ex antal hundra meter i parkområdet intill mitt kvarter, innan jag gav upp och plockade fram bricanylen, ungefär. Sedan dess har jag inte rört träningskläderna.
Idag är det töväder och vattnigt grådask, men kring nyår var det, om ni minns, svinkallt och frostigt. Egentligen väldigt dålig tajming för ett gymnastikpass utomhus om man är otränad. Jag är nöjd med att själva det principiella löftet blev uppfyllt, men å andra sidan kanske det var lika så gott att jag lade fortsättningen på hyllan i dåläget.
... vilket ju inte hindrar att tanken på träning kan och bör återupptas. Det är liksom löfte nr två. På hemväg mellan stationen och lägenheten igårkväll påmindes jag dock om varför vinterlandet Sverige överhuvudtaget inte lämpar sig för löpträning, mer än högst några månader på motsatta sidan av året. Nu när snön och är borta igen återstår det som fanns under den: isen! Isen, som medan den långsamt smälter täcks av vatten och blir extra hal. När man knappt kan hålla sig på benen gående, hur ska man då kunna springa utan att riskera livet...?! Ska man behöva ha broddar på joggingskorna?
Nog gnällt, och tillbaka till själva ämnet. Det jag talar om nu är konditionsträning. Styrke- och uthållighetsträning. Inte nu-ska-jag-gå-ned-i-vikt-och-bli-smal-och-snygg-träning, för på den punkten handlar det mest om att jag bara måste lägga om mina matvanor. Min största hälsorisk är att jag i flera år har varit så bekväm och slö att jag skaffat mig fysik som en 75-åring, och en bidragande orsak är förstås att jag har astma sedan födseln.
Som barn och tonåring var jag mager som ett kvastskaft, men någon gång runt 25 kom kroppen in i den där ultimata "vuxen-fasen" som förebådar medelåldern, d.v.s. kalorierna började få fäste på ett sätt de tydligen inte kunnat tidigare. Mina nästan synliga revben gömdes plötsligt under lovehandles och manboobs, och midjan, som tidigare inte kunnat hålla några byxor uppe utan hjälp av hängslen eller svångrem, ersattes snabbt av en aktningsvärd bilring av bästa Michelin-kaliber.
Det är i det läget man ska lyssna på varningsklockan och inse att man för sitt eget bästa måste anpassa sitt leverne till situationen. Att jag tills dess hade kunnat vräka i mig godis och alltid välja rulltrappan utan att något hände betydde ju inte att jag kunde fortsätta så under de här nya förutsättningarna. Men dumt nog var det precis vad jag gjorde. Jag körde på ungefär som vanligt.
Läge för nyårslöften á la 2000-tal, med andra ord. Så, förutom jogging för att få upp flåset (i nuläget kan jag bli andfådd av en vanlig promenad) ska jag försöka byta ut mer av slentrianpizzan och mejeriprodukterna mot grönsaker och vitaminer. Och mindre fika. Inte bantning, men omläggning av kosten till det bättre. Och bara det kan vara en utmaning, för som ni vet är vanans makt stor. Om man brukar slinka in på caféet på hemvägen, och har gjort det i åratal, så innebär det att man tar bort ett slags trygghetsfaktor då man plötsligt slutar med det. Det är mer psykologi i sådant här än man anar.
*Tittar ut genom fönstret* Nej, ingen språngmarch idag heller. Det är fortfarande vattentäta kängor med halkskydd som gäller.
Idag är det töväder och vattnigt grådask, men kring nyår var det, om ni minns, svinkallt och frostigt. Egentligen väldigt dålig tajming för ett gymnastikpass utomhus om man är otränad. Jag är nöjd med att själva det principiella löftet blev uppfyllt, men å andra sidan kanske det var lika så gott att jag lade fortsättningen på hyllan i dåläget.
... vilket ju inte hindrar att tanken på träning kan och bör återupptas. Det är liksom löfte nr två. På hemväg mellan stationen och lägenheten igårkväll påmindes jag dock om varför vinterlandet Sverige överhuvudtaget inte lämpar sig för löpträning, mer än högst några månader på motsatta sidan av året. Nu när snön och är borta igen återstår det som fanns under den: isen! Isen, som medan den långsamt smälter täcks av vatten och blir extra hal. När man knappt kan hålla sig på benen gående, hur ska man då kunna springa utan att riskera livet...?! Ska man behöva ha broddar på joggingskorna?
Nog gnällt, och tillbaka till själva ämnet. Det jag talar om nu är konditionsträning. Styrke- och uthållighetsträning. Inte nu-ska-jag-gå-ned-i-vikt-och-bli-smal-och-snygg-träning, för på den punkten handlar det mest om att jag bara måste lägga om mina matvanor. Min största hälsorisk är att jag i flera år har varit så bekväm och slö att jag skaffat mig fysik som en 75-åring, och en bidragande orsak är förstås att jag har astma sedan födseln.
Som barn och tonåring var jag mager som ett kvastskaft, men någon gång runt 25 kom kroppen in i den där ultimata "vuxen-fasen" som förebådar medelåldern, d.v.s. kalorierna började få fäste på ett sätt de tydligen inte kunnat tidigare. Mina nästan synliga revben gömdes plötsligt under lovehandles och manboobs, och midjan, som tidigare inte kunnat hålla några byxor uppe utan hjälp av hängslen eller svångrem, ersattes snabbt av en aktningsvärd bilring av bästa Michelin-kaliber.
Det är i det läget man ska lyssna på varningsklockan och inse att man för sitt eget bästa måste anpassa sitt leverne till situationen. Att jag tills dess hade kunnat vräka i mig godis och alltid välja rulltrappan utan att något hände betydde ju inte att jag kunde fortsätta så under de här nya förutsättningarna. Men dumt nog var det precis vad jag gjorde. Jag körde på ungefär som vanligt.
Läge för nyårslöften á la 2000-tal, med andra ord. Så, förutom jogging för att få upp flåset (i nuläget kan jag bli andfådd av en vanlig promenad) ska jag försöka byta ut mer av slentrianpizzan och mejeriprodukterna mot grönsaker och vitaminer. Och mindre fika. Inte bantning, men omläggning av kosten till det bättre. Och bara det kan vara en utmaning, för som ni vet är vanans makt stor. Om man brukar slinka in på caféet på hemvägen, och har gjort det i åratal, så innebär det att man tar bort ett slags trygghetsfaktor då man plötsligt slutar med det. Det är mer psykologi i sådant här än man anar.
*Tittar ut genom fönstret* Nej, ingen språngmarch idag heller. Det är fortfarande vattentäta kängor med halkskydd som gäller.
Min bringa, i dröm och verklighet
Tillbakablick på en kontrastrik jul
Jag är tillbaka i normalgängorna sedan ett par veckor och ser tillbaka på en lite märklig julhelg... egentligen bara märklig i den meningen att det hände några nya grejer.
Jag har vant mig vid att vissa saker med tiden liksom blivit statiska. Som att familjen vartannat år firar jul i fjällstugan och vartannat hemma i stan (den här gången var det hemma); att man ska se några bestämda och oföränderliga TV-program varje julafton (Kalle Anka, Karl-Bertil och så den där Viktor Rydbergs Tomten-dikt); att någon kompis, ofta samma, bjuder hem mig på opretentiös nyårsvaka med knytis, samtidigt som föräldrarna får besök av släkt. Och så vidare.
Det finns något bitterljuvt i allt detta. Å ena sidan älskar jag tradition, eller ska vi kanske kalla det trygg igenkänning. Jag är nämligen tyvärr en mycket förändringsrädd människa. Å andra sidan inser jag ju också att det innebär ett icke-framåtskridande. Ungefär som skillnaden mellan en rinnande bäck och en stillastående damm, tänker jag.
En fredagsafton strax före jul då jag satt på den skråliga lokala förortspuben och åt en pizza, infann sig plötsligt en möjlighet att överskrida en av dessa mina gränser, att ta ett skutt över ett av de där trygghetsstängslen man ställer upp kring sig själv. Jag bestämde mig. Jag skulle, utan en promille i kroppen, göra det som av många anses vara det skämmigaste av skämmiga: jag skulle begå min karaokedebut!
Jag bläddrade frustrerat i pärmen efter något jag hade lust att sjunga, och det var dessvärre inte alldeles lätt att hitta något. Varken schlagers eller radiohits tillhör min vanliga favoritmusik, men slutligen fastnade jag ändå för Omkring tiggarn från Luossa; Dan Anderssons dikt i tonsatt version. Efter att ha fegat ytterligare en lång stund anmälde jag mig, och då jag väl stod där med mikrofonen i hand gick allt fort och lätt. Och uppriktigt sagt vet jag inte hur många som nämnvärt tog notis om mig. Förutom en dalmas i exil som tackade mig med handslag efteråt, rörd över att ha fått höra dessa hemlandstoner (Dan Andersson kom som bekant från Dalarna).
Ofta blir ju saker lättare att göra efter att man gjort dem första gången, så hamnar jag i karaokesituationen igen kommer jag troligen att hantera det med jämnmod... Nå, det var betydligt mer än detta som gjorde den här julen ovanlig för mig. Jag har haft en dejt.
Innan eventuella nytillkomna läsare utbrister något i stil med: "Än sen då?!" vill jag inskärpa att sexuell uppskattning från det motsatta könet inte är något jag är bortskämd med. Tvärtom. Alltså var det nästan lite för bra för att vara sant då en attraktiv tjej jag mött via kyrkan blygt förklarade att hon var intresserad. Att det var hon som frågade mig istället för tvärtom beror på att jag senaste tiden hade givit upp alla tankar på kärleksliv, och mentalt försökt ställa in mig på något slags celibat. Såå mycket lättare det blir då man själv är den som får svara istället för att vara den som frågar. Underbart... Och då jag minns att jag tidigare i denna blogg propagerat för preventivmedel, vill jag påpeka att vi minsann tog vårt ansvar på den punkten. Vi var rörande överens om att vi inte ville ha några oförutsedda konsekvenser...
Tyvärr var det för bra för att vara sant. Att jag skulle få en flickvän, alltså. Efter att vi umgåtts till och från under några dagar valde hon att avbryta alltihop. Med tanke på hur förgrämd och bitter jag har varit över mina obesvarade kärlekar i livet kunde man ju tro att detta skulle knäcka mig, men tvärtom. Det patetiska är, att eftersom jag vanligtvis aldrig brukar få komma så långt som till sex, så var detta en enorm kick för mitt ego och mitt skrumpna och vissnade självförtroende.
Det finns såklart hur mycket som helst att säga om det där, men det får räcka så. Det här inlägget börjar bli långt redan som det är. Som sagt, julen 2008 blev något annat än jag räknat med. Men på det hela måste jag säga att jag känner mig rätt nöjd med den. Nu hoppas jag på ett gott 2009.
Jag har vant mig vid att vissa saker med tiden liksom blivit statiska. Som att familjen vartannat år firar jul i fjällstugan och vartannat hemma i stan (den här gången var det hemma); att man ska se några bestämda och oföränderliga TV-program varje julafton (Kalle Anka, Karl-Bertil och så den där Viktor Rydbergs Tomten-dikt); att någon kompis, ofta samma, bjuder hem mig på opretentiös nyårsvaka med knytis, samtidigt som föräldrarna får besök av släkt. Och så vidare.
Det finns något bitterljuvt i allt detta. Å ena sidan älskar jag tradition, eller ska vi kanske kalla det trygg igenkänning. Jag är nämligen tyvärr en mycket förändringsrädd människa. Å andra sidan inser jag ju också att det innebär ett icke-framåtskridande. Ungefär som skillnaden mellan en rinnande bäck och en stillastående damm, tänker jag.
En fredagsafton strax före jul då jag satt på den skråliga lokala förortspuben och åt en pizza, infann sig plötsligt en möjlighet att överskrida en av dessa mina gränser, att ta ett skutt över ett av de där trygghetsstängslen man ställer upp kring sig själv. Jag bestämde mig. Jag skulle, utan en promille i kroppen, göra det som av många anses vara det skämmigaste av skämmiga: jag skulle begå min karaokedebut!
Jag bläddrade frustrerat i pärmen efter något jag hade lust att sjunga, och det var dessvärre inte alldeles lätt att hitta något. Varken schlagers eller radiohits tillhör min vanliga favoritmusik, men slutligen fastnade jag ändå för Omkring tiggarn från Luossa; Dan Anderssons dikt i tonsatt version. Efter att ha fegat ytterligare en lång stund anmälde jag mig, och då jag väl stod där med mikrofonen i hand gick allt fort och lätt. Och uppriktigt sagt vet jag inte hur många som nämnvärt tog notis om mig. Förutom en dalmas i exil som tackade mig med handslag efteråt, rörd över att ha fått höra dessa hemlandstoner (Dan Andersson kom som bekant från Dalarna).
Ofta blir ju saker lättare att göra efter att man gjort dem första gången, så hamnar jag i karaokesituationen igen kommer jag troligen att hantera det med jämnmod... Nå, det var betydligt mer än detta som gjorde den här julen ovanlig för mig. Jag har haft en dejt.
Innan eventuella nytillkomna läsare utbrister något i stil med: "Än sen då?!" vill jag inskärpa att sexuell uppskattning från det motsatta könet inte är något jag är bortskämd med. Tvärtom. Alltså var det nästan lite för bra för att vara sant då en attraktiv tjej jag mött via kyrkan blygt förklarade att hon var intresserad. Att det var hon som frågade mig istället för tvärtom beror på att jag senaste tiden hade givit upp alla tankar på kärleksliv, och mentalt försökt ställa in mig på något slags celibat. Såå mycket lättare det blir då man själv är den som får svara istället för att vara den som frågar. Underbart... Och då jag minns att jag tidigare i denna blogg propagerat för preventivmedel, vill jag påpeka att vi minsann tog vårt ansvar på den punkten. Vi var rörande överens om att vi inte ville ha några oförutsedda konsekvenser...
Tyvärr var det för bra för att vara sant. Att jag skulle få en flickvän, alltså. Efter att vi umgåtts till och från under några dagar valde hon att avbryta alltihop. Med tanke på hur förgrämd och bitter jag har varit över mina obesvarade kärlekar i livet kunde man ju tro att detta skulle knäcka mig, men tvärtom. Det patetiska är, att eftersom jag vanligtvis aldrig brukar få komma så långt som till sex, så var detta en enorm kick för mitt ego och mitt skrumpna och vissnade självförtroende.
Det finns såklart hur mycket som helst att säga om det där, men det får räcka så. Det här inlägget börjar bli långt redan som det är. Som sagt, julen 2008 blev något annat än jag räknat med. Men på det hela måste jag säga att jag känner mig rätt nöjd med den. Nu hoppas jag på ett gott 2009.
Da'n efter den där första varda'n
Det har varit en bra jul, fast samtidigt har den liksom gått lite i paltkomans tecken, som ni väl märkt här; jag har just inte fått mycket gjort i bloggen alls. Ber om ursäkt för detta, då jag ju nästan lovade att jag skulle höras av kring nyår. Nu har ju den vanliga ruljansen satt igång igen, så jag har ingen ursäkt att slappa längre.
Vidhängande bild avslöjar en av de goda nyheterna: jag har (fungerande) kamera igen. Som sagt, det var en julklapp jag inte direkt hade vågat hoppas på, och som jag nästan hunnit glömma att jag önskat mig. Då jag vid utdelningen på själva julafton lite snopen satt med två paket medan resten av familjen hade åtminstone fyra-fem stycken var, anade jag faktiskt fortfarande ingenting. Men glad blev jag ju när jag väl öppnade. Det är en Canon PowerShot A590 IS, om någon gillar att ha koll på märken och sådant.
Vidhängande bild avslöjar en av de goda nyheterna: jag har (fungerande) kamera igen. Som sagt, det var en julklapp jag inte direkt hade vågat hoppas på, och som jag nästan hunnit glömma att jag önskat mig. Då jag vid utdelningen på själva julafton lite snopen satt med två paket medan resten av familjen hade åtminstone fyra-fem stycken var, anade jag faktiskt fortfarande ingenting. Men glad blev jag ju när jag väl öppnade. Det är en Canon PowerShot A590 IS, om någon gillar att ha koll på märken och sådant.
*Testar julklappen*
