Effell's blogg

Jag hade ett nyårslöfte till mig själv. Det var att på nyårsdagen skulle jag minsann snöra på mig mina löpardojjor och bege mig ut på en joggingrunda. Och visst höll jag löftet. Motvilligt, och astmatiskt frustande, tillryggalade jag ex antal hundra meter i parkområdet intill mitt kvarter, innan jag gav upp och plockade fram bricanylen, ungefär. Sedan dess har jag inte rört träningskläderna. 
Idag är det töväder och vattnigt grådask, men kring nyår var det, om ni minns, svinkallt och frostigt. Egentligen väldigt dålig tajming för ett gymnastikpass utomhus om man är otränad. Jag är nöjd med att själva det principiella löftet blev uppfyllt, men å andra sidan kanske det var lika så gott att jag lade fortsättningen på hyllan i dåläget.

... vilket ju inte hindrar att tanken på träning kan och bör återupptas. Det är liksom löfte nr två. På hemväg mellan stationen och lägenheten igårkväll påmindes jag dock om varför vinterlandet Sverige överhuvudtaget inte lämpar sig för löpträning, mer än högst några månader på motsatta sidan av året. Nu när snön och är borta igen återstår det som fanns under den: isen! Isen, som medan den långsamt smälter täcks av vatten och blir extra hal. När man knappt kan hålla sig på benen gående, hur ska man då kunna springa utan att riskera livet...?! Ska man behöva ha broddar på joggingskorna?

Nog gnällt, och tillbaka till själva ämnet. Det jag talar om nu är konditionsträning. Styrke- och uthållighetsträning. Inte nu-ska-jag-gå-ned-i-vikt-och-bli-smal-och-snygg-träning, för på den punkten handlar det mest om att jag bara måste lägga om mina matvanor. Min största hälsorisk är att jag i flera år har varit så bekväm och slö att jag skaffat mig fysik som en 75-åring, och en bidragande orsak är förstås att jag har astma sedan födseln.
Som barn och tonåring var jag mager som ett kvastskaft, men någon gång runt 25 kom kroppen in i den där ultimata "vuxen-fasen" som förebådar medelåldern, d.v.s. kalorierna började få fäste på ett sätt de tydligen inte kunnat tidigare. Mina nästan synliga revben gömdes plötsligt under lovehandles och manboobs, och midjan, som tidigare inte kunnat hålla några byxor uppe utan hjälp av hängslen eller svångrem, ersattes snabbt av en aktningsvärd bilring av bästa Michelin-kaliber.
Det är i det läget man ska lyssna på varningsklockan och inse att man för sitt eget bästa måste anpassa sitt leverne till situationen. Att jag tills dess hade kunnat vräka i mig godis och alltid välja rulltrappan utan att något hände betydde ju inte att jag kunde fortsätta så under de här nya förutsättningarna. Men dumt nog var det precis vad jag gjorde. Jag körde på ungefär som vanligt.

Läge för nyårslöften á la 2000-tal, med andra ord. Så, förutom jogging för att få upp flåset (i nuläget kan jag bli andfådd av en vanlig promenad) ska jag försöka byta ut mer av slentrianpizzan och mejeriprodukterna mot grönsaker och vitaminer. Och mindre fika. Inte bantning, men omläggning av kosten till det bättre. Och bara det kan vara en utmaning, för som ni vet är vanans makt stor. Om man brukar slinka in på caféet på hemvägen, och har gjort det i åratal, så innebär det att man tar bort ett slags trygghetsfaktor då man plötsligt slutar med det. Det är mer psykologi i sådant här än man anar.

*Tittar ut genom fönstret* Nej, ingen språngmarch idag heller. Det är fortfarande vattentäta kängor med halkskydd som gäller.