Effell's blogg

På kvällen landade jag på kvarterspuben, tog en pizza och lyssnade till karaoke. Även där rådde en smärre Jacksonfeber, om än med betoning på smärre. En medelålders gäst bad att få höra Billie Jean, men fick själv sjunga den istället. Det var annars mest via TV-skärmen i baren, där någon musikkanal visade Jacksons videor nonstop, som man påmindes om honom.
Nog finns det något förbrödrande och familjärt i karaokekulturen, något... tolerant, måste man väl nästan kalla det. Och det är väl just där hatkärleken ligger. En hop halvtrashiga förortsoriginal som oavsett sångbegåvning slåss om en mikrofon en kväll i veckan. Alla vill sjunga. En av mina finska grannar var där och rev av någon slagdänga på modersmålet, innan han såsmåningom drog sig hemåt. Aftonen bjöd i övrigt på såväl Teddybjörnen Fredriksson som The Gambler, med mera. Jag bläddrade i pärmen, men hittade inget som föll mig i smaken den här gången. Då man började sjunga Creedencelåten Down on the corner på finska(!) kände jag att det räckte för mig. Tack för kvällen.

Lördag idag. Solen skiner, och balkongen har prytts med nya blomlådor. Två plantor smultron och två lobelior hittills, och jag hoppas de växer till sig.

Den första världsnyhet jag nåddes av idag var - givetvis - Michael Jacksons frånfälle. Har det pratats om så mycket annat idag egentligen? Mellanöstern glöder och förblöder, men idag var det The King of Pop, närmare bestämt hans död, som nära nog fyllde hela nyhetssändningar. Och andra musiker har vittnat om hans oerhörda betydelse och om vilken förebild och inspirationskälla han var, o.s.v.
Någon som i svensk TV bröt av emot det mönstret var Alexander Bard, som telefonintervjuades i 4:ans Nyhetsmorgon imorse. Man kunde åtminstone inte beskylla honom för att hyckla...

"Vad har Michael Jackson betytt för dig?"
"Nästan ingenting."

Bard menade att Jacksons storhet just nu mest handlar om att det överhuvudtaget råder en nostalgisk hype beträffande allt som är 1980-tal, och att hans inflytande på popvärlden främst inskränker sig till västra sidan av Atlanten; europeiska låtskrivare har andra förebilder. Jag vet inte om det stämmer, men eftersom "Jacko" inte heller tillhörde mina egna främsta idoler blir jag hursomhelst inte särskilt provocerad av att han också får en och annan skopa kritik vid sidan av alla lovord.
Visst var han oerhört proffsig på det han gjorde, särskilt under sina glansdagar under 80- och början av 90-talet. Hans videos gick knappast att missa, även om man inte hade tillgång till MTV. De måste ha visats ganska ofta, med tanke på hurpass väl man minns dem. Black or White är väl kanske den jag har färskast i minne. Kan det ha varit 1991 eller något sådant?

De senaste tio-femton åren har jag nog uppriktigt sagt mest tyckt synd om killen. Som någon nyss sade: han var som ett barn i en vuxens kropp. Ett väldigt osäkert barn också, skulle jag tro. En självutnämnd Peter Pan, hypokondrisk och livrädd för att åldras. Därför får orden "Vila i frid, Michael" en extra stark innebörd.
Jag hoppas att det är just det som hänt: att han fått frid nu.

Om en stund ska jag ner i tvättstugan och byta från tvättmaskin till torktumlare. Det går oroväckande snabbt att samla på sig en "begagnad" klädhög. Korgen fylls på någon vecka, känns det som. Så är vi ju också i den svettiga årstiden. Mötte f.ö. en halvnaken tjej i trapphuset nyss (en nyduschad ung granne som gick ut till sopnedkastet, iförd endast badhandduken).

Solen gassar, och jag har försökt anpassa min klädstil till vädret. På balkongen fladdrar joggingdressen, som kommit alldeles för lite till användning. Ikväll får det nog bli en runda igen. Jag är numera formellt anmäld till Midnattsloppet i augusti, så det finns ingen återvändo. Vill jag undvika ett totalfiasko där måste jag helt enkelt träna.

Notes to self, igen: Var på skolan vid niotiden imorse, och nästa hållpunkt var tvättpasset härhemma kl 15.00, så däremellan blev det - gissa vad - fika såklart. *Harklar sig*

Från och med denna vecka ska jag föra någorlunda noggranna anteckningar över vad jag har för mig om dagarna. Detta skall nämligen redovisas såsmåningom, på projektkursen där jag går. Eftersom jag inte har skrivblock och kalender och liknande tillgängligt här för ögonblicket, gör jag min minnesanteckning här i bloggen istället.

Dagen började med ett inplanerat läkarbesök
Därpå promenad genom stan (city)
En fika på Drottninggatan
Sedan ett hastigt besök hos några kyrkbekanta på Söder
Besök hos min samtalsterapeut (ja, avtalat, såklart)
Åter ett cafébesök; drack en smoothie, eller vad det heter
Gick till ett växlingskontor för att bli av med några utländska mynt
Promenad längs Årstaviken.
Hoppade på tunnelbanan i Hornstull, och började åka hemåt.
Gjorde en avstickare till föräldrahemmet, och åt matrester där
...

Hmmm, nu råkade det som synes bli så att jag hade inte mindre än två olika läkartider inplanerade just idag. Det är alltså inte representativt för mig till vardags, bara så ni vet...! Lite mycket just nu bara.
Däremot säger nog resten en del om hur en ledig dag för mig kan se ut. Och det är ju faktiskt lite pinsamt i all sin brist på kreativitet och intitiativförmåga. Jag glider runt och... fikar. Faktum är att jag misstänker att det är detta som är själva syftet med anteckningarna - att vi ska inse hur våra liv egentligen ser ut. Öppna ögonen, liksom. Då en dryg vecka gått och de flesta hållpunkterna handlar om planlöst flanerande och glassätande, kanske man helt enkelt tvingar sig själv att göra något åt saken!

De dygn som senast förflutit har bjudit på blandad känslokompott, men utkomsten har hittills varit bra. Stundom har jag fruktat att jag ska trilla ned i en svacka liknande den för två år sedan, men än så länge känns det hela hanterligt.
Det är onsdag idag, och i övermorgon är det midsommarafton. Jag skall hem till en vän på middagsknytis, och dessförinnan försöka hinna se en skymt av ett traditionellt friande. Med risk för att låta stereotypt svenssonaktig: hoppas det här fina vädret står sig...
 

Hämtade nyss hem moccajackan från kemtvätten, och gjorde en ny spännande upplevelse. Affärsinnehavaren förklarade att jackan tydligen är fodrad med något som kemtvättsberoende jackor inte ska vara fodrade med; exakt vad framgick inte, men såhär efter tvätt och impregnering har det antagit kartong-konsistens. Han lugnade mig med att det mjukar upp sig med tiden, och jackan återgår således successivt till sitt tidigare, normala tillstånd. Men vägen dit är... ljudlig.
När jag rör mig i den, viker den eller sträcker ut den i veck och sömmar, låter det lite som när man bryter hårt tunnbröd. Eller något slags tunn plast. Fascinerande. Det knastrar, liksom. Men enligt utsago skall det alltså gå över...?

Den kommer säkert väl till pass imorgon, på Utö. Är det inte särskilt mycket mer sommar då än idag behövs säkert ett vindtätt plagg.

Kl. 22.40: Jag är sådär trött... sådär konstigt paltkoma-däst som man kan bli om man vilar sig för mycket istället för att göra nytta. Och det kanske är så det är också. Av ingen särskild anledning alls slocknade jag på sängen mitt på eftermiddagen, somnade och vaknade först efter åtta på kvällen. Typiskt. Jag hade tänkt hinna mycket idag, precis som igår.
Det är nog bäst jag lägger mig på riktigt strax, så jag inte vänder på dygnet. Skall vara på kursen vid niotiden imorgon.

Många betraktar nog 1:a juni som "första sommardagen", men ironiskt nog avslutade den en räcka med riktigt högsommarvarma dygn. Från att på sistone ha varit kring 25 grader varmt (min egen termometer har visat närmare 30!) och gassande sol har det i ett slag vänt till grått, svalt och regnigt väder.
På lördag är det Nationaldagen, vilket jag dock inte kommer att uppmärksamma nämnvärt. Då skall nämligen jag och några poesiskrivande vänner fara till Utö över dagen, medförande konstnärlig(?) picknickspackning. Hmmm... Det har som tidigare nämnts blivit ovanligt många utflykter i Stockholmsperiferin för mig den här våren, och det skadar inte, med tanke på hur stilla jag ofta håller mig annars. Det blir alltför sällan av att jag lämnar stan. Men nu har jag inom loppet av några veckor befunnit mig såväl i Norrtälje och på Väddö som i Gamla Uppsala och på Ålandskryss. En mängd fina foton och små souvernirer har det resulterat i.

Imorgon ska jag trotsa tråkvädret och ha en göra-viktiga-ärenden-dag. Typ äntligen lämna in den där jackan på kemtvätten, äntligen lämna in de där skorna på lagning, lämna tillbaka den där boken på biblioteket, avsluta storstädningen, etc. Såntdära. Någon gång emellanåt är det lika bra att man tillbringar en hel dag med sådant, så det blir av.

Nu har kontrollanten passerat här. *Lättad* Kvart över ett ungefär. Och mycket riktigt - det gick väldigt snabbt. 

Nu är jag hungrig! Fiskgratäng blir det. 

Ja, jag sitter hemma och väntar på hantverkare. VVS-kontrollanter närmare bestämt. Det är alltså rutinmässig genomgång av hela kvarteret, antar jag, så det är vanskligt att beräkna hur dags de kan tänkas knacka på... Hade det varit ett enskilt besök hos just mig hade de här luddiga tidsramarna känts än mer tröstlösa; "vi kommer någon gång mellan 08.00 och 16.00"
Det är ju ungefär hela dagen...! För något som kanske tar tio minuter när de väl är här. Naturligtvis hade jag väl kunnat lämna in en nyckelknippa hos föreningen och låtit dem kliva på själva, men om jag nu ändå inte har något livsviktigt att bestyra, så är jag gärna ledig om folk ska komma och rota i min lägenhet. 

Nåväl. Jag passar förstås på att städa för fullt, när jag inte sitter här och bloggar och nördsurfar. Idag är det både måndag och 1:a juni...! Mitt halvautistiska sinnelag gillar när första veckodagen sammanfaller med första månadsdagen, för då blir det lättare att räkna framåt, och det känns ordningssamt och fräscht.

Nu är klockan ca kvart i elva på förmiddagen. Jag ber att få återkomma och lämna besked då hantverkarna varit här.