Effell's blogg

Det var väl inte direkt så att jag besvärades av mitt nu rekordlånga skägg (rekord för mig, alltså), men lusten till förändring pockade... Så igår åkte rakmaskinen fram igen för första gången på ett bra tag. Illustrationen nedan visar före-och-efter-förhållandena. Beträffande håret är det inte kortklippt på bilderna, utan bakåtslickat.

Vad tycker jag själv då? Vet inte riktigt... Klart att det känns ovant efter att ha varit skäggig sedan sensommaren, men jag behövde väl påminna mig om varför antar jag. Mitt ansikte känns nu återigen kort och brett på ett omaskulint sätt, och dubbelhakan och finnarna syns igen. Man är väl alltid sin egen värsta kritiker då det gäller ens utseende.
Och som ni ser sparade jag precis såpass mycket att det åtminstone syns att jag har skäggväxt. Jag är rädd att om jag slätrakar mig helt kommer jag att få börja visa legitimation för folk igen, ungefär...

... det är väl aldrig direkt roligt att gå dit. Den här gången kände jag t.o.m. på förhand att det fanns saker att fixa. En flisa har gått ur en kindtand på ena sidan, och kindtänderna på motsatta sidan har ömma tuggytor.

Och så är det ju det här med min astmamedicin... Akutmedicinen Bricanyl fräter tydligen på tänder, ett faktum som tycks känt bland tandläkare men så gott som okänt bland farmaceuter. Man bör alltid skölja munnen efter inhalation, vilket det egentligen vore läge för apotekspersonal att informera om (De brukar nämligen däremot ge detta råd beträffande den förebyggande medicinen Pulmicort, som sägs kunna ge svamp i munnen).
Jag har lärt mig detta den hårda vägen - saftiga, fyrsiffriga tandläkarräkningar - och känner därför till det sedan länge, men tyvärr hjälper det inte alltid. Vissa perioder är astman värre än annars, och då besvären kommer mitt under en tur på stan är det inte säkert att handfat, fontän, vattendunk eller annan möjlighet att gurgla sig finns inom räckhåll just i ögonblicket. Och även om jag som så många andra skaffar mig den goda vanan att ständigt medföra egen vattenflaska, är ju frågan om man fördenskull får skölja-och-spotta precis varsomhelst...

Min förra tandläkare hade för vana att, om jag inte protesterade alltför högljutt, laga utan bedövning. Den nuvarande använder bedövning, men då kommer smärtsensationen retroaktivt några timmar senare istället, då känseln återvänder. Idag slapp jag undan det värsta, men har det fortfarande framför mig. Han tog röntgenplåtar, undersökte och rengjorde, och därpå bokades återbesökstid om några veckor.
Jag tycker nästan man borde bli härdad, men jag känner det snarare som om jag blir mer och mer smärtkänslig med åren. Nu tyckte jag t.o.m. att den lilla rengöringsborren sved mer än jag kunde minnas. Plus slangar och sugapparater som gör att det blir iskallt i munnen och får det att ila ännu mer. Så skönt varje gång det är över. Däremot gillar jag den där snurrande borsten med tandkrämssmak som han kör som avslutning. Det är nästan som massage för tandköttet.

Efteråt tröstade jag mig med en kopp kaffe på ett fik en bit därifrån. Fast ingen kaka...

Javisstja, en annan sak på det positiva kontot som hänt idag, är att jag gled in hos frisören. Apropå bilderna på mina frisyrer som jag publicerade nyligen. Jag har egentligen inte *bytt* frilla, utan bara kortat av den med några centimeter. Med andra ord: mittbena-page till strax nedanför örsnibben. Behövs knappast bild va? Ni fattar...

Snöoväder och halvkaos i Stockholm. Men åtminstone inte särskilt kallt, och det uppskattar jag. Idag på eftermiddagen tog jag en promenad ute i Liljeholmen, dit jag hade ett ärende, och har förhoppningsvis fått ytterligare några fina bilder med digitalkameran, sedan vintern plötsligt gjorde landskapet vitt igen.

Äntligen verkar det som om det börjar hända saker kring min officiella sjukskrivning, vilken ju börjat bli lite onödigt långvarig nu. Jag har blivit hänvisad till ett projekt som syftar till en arbetslivs-rehabilitering, och som skall dras igång nu under våren. De olika myndigheterna som folk i utsatt situation brukar vara hänvisade till - typ Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Socialtjänsten - har äntligen tagit initiativet att göra något tillsammans. Det är väl ingen hemlighet att de här olika instanserna ofta kör varsitt lopp, har varsitt system, vilket gjort att de i själva verket varit som omaka kugghjul... Många som behövt hjälp har av byråkratiska skäl hamnat mellan stolarna, som det kallas.

Apropå det mår jag f.ö. bättre ikväll än igår. Kanske för att jag, då jag idag passerade vid stationen tyckte jag såg samma kille som igår, busa på ungefär samma ställe. Då verkar det ju som att allt är någorlunda okej. Jag har lätt för att oroa mig, och går igång på nästan vad som helst.
Den här veckan är fullspäckad. För att vara en vecka i mitt liv. Imorgon är det t.ex. tandläkardags, och jag ser inte fram emot det.

Som ni kanske märkt genom åren gnäller jag ofta över dåligt samvete. Att jag överhuvudtaget får ångerkänslorna beror på att jag inte tycker att jag gör tillräckligt i de situationer då jag anar att något är fel och kunde rättas till.
Och att jag i sin tur inte gör något, beror på att jag alltför mycket lider av det vi i Sverige så fint brukar kalla försynthet. Denna sjuka som ger sig till känna i en rädsla för konflikter, en pliktkänsla inför Det Fria Landets budord "Sköt dig själv och lägg dig inte i andras bussiness", och helt enkelt en ovilja att ta sig tid och behöva ta tag i något som man inte riktigt vet hur det ska hanteras.

Och som ni vet finns det en baksida av myntet. Försyntheten går också under namn som feghet och brist på civilkurage.
I mitt fall är det en inre konflikt från början till slut. Å ena sidan nästan letar jag efter problemen, med känsligheten hos en paranoid. Antennerna utsträckta; ögon och öron på helspänn. Å andra sidan har jag fruktansvärt svårt för att verkligen ingripa när jag tycker mig se problemen - för hur gör man då?
Jag lägger märke till att toaletthytten i parken har varit upptagen en ganska lång stund. Tankarna mal. Tänk om det är någon som fått ett epillepsianfall och ligger avsvimmad eller döende därinne?! Hur kollar man det? Borde jag gå fram och knacka på? Men tänk om det "bara" är någon hemlös som låst in sig för en tupplur... Fast det är ju inte så mycket bättre det; han kanske sitter där och tar sitt livs sista överdos nu i total ensamhet...! Fast pinsamt om jag ringer räddningskåren och det visar sig att toan bara är typ låst för städning eller nåt...
Jag ser en borttappad papperslapp på gatan. En räkning eller något sådant. Hmm, man kanske borde försöka kontakta den här personen som tappat den, tänk om det är viktigt...?! Men hallå, han får väl hålla reda på sina egna papper! Fast... fast tänk om han hamnar hos inkasso, och så har han plötsligt inga pengar, och så kanske han blir deprimerad och börjar supa, och...
Reparationsluckan på en lyktstolpe står öppen. Tänk om nån klåfingrig unge går dit och får en stöt...! Man kanske borde ringa Gatukontoret och meddela?

...

Dagsfärskt: Jag står i tunnelbanans vänthall härute i förorten och ser folk komma och gå. En liten kille - ser ut att vara max sex år - busar runt under höga rop och klättrar nästan bokstavligen på väggarna av överskottsenergi. Efter en kort stund lägger jag märke till att han inte verkar ha sällskap med någon, utan tycks vara ute på egen hand. Har han rymt, eller? Vid ett tillfälle ropar han till mig på avstånd, och undrar vem jag väntar på, och jag kommer på mig med att vända bort huvudet och inte låtsas om honom, eftersom jag faktiskt inte har något bra svar på frågan. En kvinna med ett jämnårigt barn stannar däremot till och pratar förmanande med honom om något jag inte uppfattar, innan hon fortsätter ned på perrongen. En stund senare lämnar han stationen och vandrar ensam iväg genom centrum. Och jag undrar om jag borde frågat honom vem han var.

Jag tänker i termer av konsekvenser och kedjereaktioner. Summan av detta blir, att varje gång jag hör talas om någon olycka eller tragedi tänker jag ofta: "Det kan ha varit mitt fel!" 

Min samtalsterapeut har någon gång sagt till mig att jag "tänker för mycket". Alltså, tänker för långt. De flesta människor reflekterar inte ens över de här sakerna, utan rusar bara förbi, på väg någonstans. Jag behöver faktiskt inte ta ansvar för andra, har det sagts mig. Men jag kan samtidigt inte befria mig från känslan att det är just de som gör det, som får den här jorden att fortsätta snurra. De som bryr sig. Som tar sig tid att kolla upp saker istället för att bara sköta sitt.

Varför har jag då så svårt för det?

Sedan någon gång i somras har jag sparat skägget - mer än vanligt, alltså - och har faktiskt fått alltmer frekventa komplimanger för det. Fler än jag trodde verkar tycka att jag klär i det, och ja, jag är positivt överraskad.

Detta har föranlett mig att kolla upp vad jag haft för hår- och skäggfrisyrer senaste åren. Hur har jag sett ut egentligen? Vidhängande bild får tjäna som en liten exposé över huvuddragen i min varierande look sedan våren -06. Det vi kan konstatera är att det jag inte testat hittills är kort hår á la sommaren det året kombinerat med långt skägg á la dags dato... Kan det få vara nästa projekt, tro?

Då jag mot slutet av 1990-talet hade blivit en flitig Internetanvändare och börjat chatta med främlingar i den stora världen därute, lärde jag mig också hur de mänskliga relationerna i cyberrymden såg ut. T.ex. det faktum att kvinnor online ofta var avvaktande och avvisande om en okänd kille dök upp och ville prata. En förklaring är väl ganska överflödig för den som varit med. Krograggningen hade liksom flyttat ut på nätet, och i den anonymitet som chattandet erbjöd kunde "bockarna" tillåta sig att uttrycka sig mer påfluget och brunstigt än någonsin. "Hej. Är du kåt? Ligga?" Dessa omständigheter har nog dessvärre inte förändrats nämnvärt över tid. 
En sak som jag däremot inbillar mig har förändrats sedan nätraggningens gryning, är att även kvinnorna plötsligt blivit flitiga.

Under de senaste åren har jag oftare och oftare kontaktats av främmande personer, via både chatprogram och webcommunitys. De dyker upp under klyschiga smeknamn i stil med "Lover" eller "Babe" eller "Rosie", och även om det inte är lika ohöljt fiskande som i det manliga exemplet ovan, så känns intentionerna ganska tydliga. Det kan t.ex. vara ett mejl med ett innehåll som lyder ungefär: "I saw your profile and became intrested. I will like to know you more, and I want you to send a mail to me so I can give you my picture ... " Det kan också vara en person som adderar mig på sin chatlista, och sedan inleder en forcerad konversation där hon skippar de flesta artighets- och lära-känna-varandra-rutinerna, för att istället gå tämligen rakt på sak. "Hi, how are you? ... Can we speak on the cam?" Jag har av en svensk tonårsflicka fått den raka frågan om jag var villig att betala för en webcam-striptease, eller om jag kände någon annan som ville det (och nej, jag befann mig inte på någon porrsajt. Det var på ett vanligt community).

Det som för mig känns en aning oroande med alltihop, är att det alltså nästan verkar tas för givet att jag skall vara intresserad. Desperat intresserad, eftersom det framgår av infon att jag är man och singel... Har de här tjejerna i själva verket motsvarande sterotypa fördomar om män som många killar har om kvinnor? Eller handlar det om att många tror att om man överhuvudtaget befinner sig online, så är man ute och letar? Mönstret känns traditionellt könsrollsmässigt: det är män som förväntas söka och kvinnor som förväntas erbjuda.

En avgörande sak tycker jag på ett obehagligt sätt verkar skilja tjejernas raggning från killarnas. Nämligen att det inte känns som någon vanlig kåt-raggning, utan snarare som något genomtänkt, beräknande; en jakt på materiell eller social trygghet snarare än en sexuell upplevelse. Hoppas nästan att jag har fel. När det ibland framgår att tjejen ifråga troligen sitter i (eller åtminstone kommer från) någon ekonomiskt och socialt utsatt miljö, typ Östeuropa eller Filippinerna, händer det att jag känner ett samvetsstyng i hjärtat då jag trycker på blockera-knappen. Tänk om jag just avvisar ett förtvivlat nödrop? Tänk om hon faktiskt är tvångsprostituerad, eller bara kämpar med alla medel för att hitta någon välbärgad västerlänning som via äktenskap kan köpa ut henne från hennes elände? Då är ju jag ändå fel person att satsa på, i och för sig - fattig, sjukskriven student med skulder. Men ändå; katastroftänkandet triggas igång, eftersom jag har lite svårt att sätta mig in i att en ung kvinna skulle vara såpass påstridig enbart av... lust? 

Eller är det jag som är fördomsfull nu?