Effell's blogg

Som ni kanske märkt genom åren gnäller jag ofta över dåligt samvete. Att jag överhuvudtaget får ångerkänslorna beror på att jag inte tycker att jag gör tillräckligt i de situationer då jag anar att något är fel och kunde rättas till.
Och att jag i sin tur inte gör något, beror på att jag alltför mycket lider av det vi i Sverige så fint brukar kalla försynthet. Denna sjuka som ger sig till känna i en rädsla för konflikter, en pliktkänsla inför Det Fria Landets budord "Sköt dig själv och lägg dig inte i andras bussiness", och helt enkelt en ovilja att ta sig tid och behöva ta tag i något som man inte riktigt vet hur det ska hanteras.

Och som ni vet finns det en baksida av myntet. Försyntheten går också under namn som feghet och brist på civilkurage.
I mitt fall är det en inre konflikt från början till slut. Å ena sidan nästan letar jag efter problemen, med känsligheten hos en paranoid. Antennerna utsträckta; ögon och öron på helspänn. Å andra sidan har jag fruktansvärt svårt för att verkligen ingripa när jag tycker mig se problemen - för hur gör man då?
Jag lägger märke till att toaletthytten i parken har varit upptagen en ganska lång stund. Tankarna mal. Tänk om det är någon som fått ett epillepsianfall och ligger avsvimmad eller döende därinne?! Hur kollar man det? Borde jag gå fram och knacka på? Men tänk om det "bara" är någon hemlös som låst in sig för en tupplur... Fast det är ju inte så mycket bättre det; han kanske sitter där och tar sitt livs sista överdos nu i total ensamhet...! Fast pinsamt om jag ringer räddningskåren och det visar sig att toan bara är typ låst för städning eller nåt...
Jag ser en borttappad papperslapp på gatan. En räkning eller något sådant. Hmm, man kanske borde försöka kontakta den här personen som tappat den, tänk om det är viktigt...?! Men hallå, han får väl hålla reda på sina egna papper! Fast... fast tänk om han hamnar hos inkasso, och så har han plötsligt inga pengar, och så kanske han blir deprimerad och börjar supa, och...
Reparationsluckan på en lyktstolpe står öppen. Tänk om nån klåfingrig unge går dit och får en stöt...! Man kanske borde ringa Gatukontoret och meddela?

...

Dagsfärskt: Jag står i tunnelbanans vänthall härute i förorten och ser folk komma och gå. En liten kille - ser ut att vara max sex år - busar runt under höga rop och klättrar nästan bokstavligen på väggarna av överskottsenergi. Efter en kort stund lägger jag märke till att han inte verkar ha sällskap med någon, utan tycks vara ute på egen hand. Har han rymt, eller? Vid ett tillfälle ropar han till mig på avstånd, och undrar vem jag väntar på, och jag kommer på mig med att vända bort huvudet och inte låtsas om honom, eftersom jag faktiskt inte har något bra svar på frågan. En kvinna med ett jämnårigt barn stannar däremot till och pratar förmanande med honom om något jag inte uppfattar, innan hon fortsätter ned på perrongen. En stund senare lämnar han stationen och vandrar ensam iväg genom centrum. Och jag undrar om jag borde frågat honom vem han var.

Jag tänker i termer av konsekvenser och kedjereaktioner. Summan av detta blir, att varje gång jag hör talas om någon olycka eller tragedi tänker jag ofta: "Det kan ha varit mitt fel!" 

Min samtalsterapeut har någon gång sagt till mig att jag "tänker för mycket". Alltså, tänker för långt. De flesta människor reflekterar inte ens över de här sakerna, utan rusar bara förbi, på väg någonstans. Jag behöver faktiskt inte ta ansvar för andra, har det sagts mig. Men jag kan samtidigt inte befria mig från känslan att det är just de som gör det, som får den här jorden att fortsätta snurra. De som bryr sig. Som tar sig tid att kolla upp saker istället för att bara sköta sitt.

Varför har jag då så svårt för det?