Effell's blogg

Den här sommaren har ju tills nyss varit så brännande het att inte ens en kruka som jag behövt vänta till augusti med att hoppa i sjön. Jo, mina premiärdopp brukar faktiskt bli rätt sena, vanligtvis. Men i år har vädret snarare drivit mig till badstranden, flämtande och svettandes floder. 
Nåja, strand och strand... Jag ogillar populära, offentliga badplatser just på grund av trängseln som brukar råda. Det är stinkande engångsgrillar, kringflygande fotbollar och frisbees, skrikande barn och ringlande kioskköer i en stor röra. Därför brukar jag föredra typ en klippa vid en skogssjö en bit utanför stan istället för beachen. Inte för att det är något krav att jag ska vara helt ensam (och det är man ju sällan heller, eftersom fler får samma idé), men jag slipper åtminstone leta efter en ledig plätt att sitta på. 

Vid själva premiärdoppet för året - det blev förresten den 11 juli, om jag inte missminner mig - var jag dock ovanligt, nästan kusligt allena där vid sjön. Hade jag behövt ropa på hjälp hade nog ingen hört mig. Inte en människa syntes till i närheten, trots bländande vacker sommarkväll och perfekt badtemperatur. Varken badare, joggare, metare, öldrickare eller hundrastare. Stilla som på ett tillrättalagt, kitchigt vykort.

Det kan ju ha haft något att göra med den där fotbollsmatchen Spanien-Holland som gick precis samtidigt på TV...

Vill betona att alkoholkonsumtion inte är något jag vill uppmuntra till. Tvärtom. Då jag emellertid själv inte är helnykterist vill jag varna eventuella absolutistiska läsare för att det förekommer starkvaror i detta inlägg.

Jag kan knappast beskyllas för att dricka vare sig särskilt regelbundet eller några större mängder, och sprit brukar bli långlivad i mina köksskåp eftersom jag helt enkelt inte tar mig för att dricka upp den. En kväll för någon tid sedan, då jag sökte något slags omväxlande alternativ till det gamla vanliga kranvattnet-smaksatt-med-äppelcidervinäger som jag vanligtvis dricker härhemma, fick jag dock ett ryck i just nämnda riktning; jag tyckte det var dags att försöka avverka de där "slattarna" som bara stått där.
Valet föll på en kvarvarande skvätt jamaicarom, och ett grogglas med isbitar gjordes iordning. Äntligen tog alltså den där gamla flaskan slut någon gång.

Och fråga mig inte om dryckens inverkan här, men en stund senare fann jag mig själv lyssnandes till en sjörövarsång, via Spotify... Först efteråt insåg jag kopplingen. Eller vad som kunde liknat en koppling.

Min bror håller på att avveckla sin laptop till förmån för en yngre, mindre och behändigare dito. Vilket innebär att emedan det nu inte är något fel på den gamla - ja, förutom då att den rent fysiskt är en ohanterlig koloss jämfört med den nya - så får jag helt enkelt "ärva" den. Om jag vill. Och eftersom jag totalt saknar all form av stilmedvetenhet och trendkänslighet, och därmed inte är särskilt kräsen då det kommer till teknikprylar, så tackar jag gladeligen ja.

En HP Pavilion från mitten av nollnolltalet är det, om det säger någon någonting. Eventuell munterhet från omgivningen känner jag att jag kan leva med. Eldprovet blir väl snarare att utröna hurpass behändig flerkilosklumpen ifråga är, då man tar den med sig ut på något fikaställe eller bibliotek.

Midsommarhelgen blev hyfsat stillsam men bjöd ändå för min del på både det ena och det andra. På själva "aftonen" var det sådant där familjevänligt, lokalt firande som gällde; lotterier, korvstånd, dragspel och ringdans för dem som ville. Och en klämkäck lekledare vid mikrofonen, givetvis. Som det ska vara i de sammanhangen.

Det mest minnesvärda med helgen var nog snarare dagen efter - d.v.s. midsommardagen. Jag hade nämligen lovat följa med en båtägande kamrat ut och segla bland Stockholmsskären...! Och som vanligt då jag gör något för första gången var jag skraj i halvannat dygn i förväg. Det var dessutom ingen liten nätt provtur som planerades. Tanken var att förflytta båten från Danviken till Ingarö, vilket är en bit och tar större delen av dagen. Om man lyckas, vill säga. Det gjorde inte vi, nämligen.

Redan på morgonen (då jag i min nervositet och förvirring givetvis lyckades bli försenad till avgångshamnen också) uppvisade himlen ett nyckfullt och snabbskiftande molntäcke. Hursomhelst kom vi iväg, och till en början såg det hela lovande ut. Vi tog oss långsamt ut ur viken per motor, men lagom till att vi befann oss på det något mer öppna vattnet utanför Djurgården började påtagligt mörka moln synas i norr. Plötsligt mullrade det till, och en blixt tycktes gå ned någonstans bortanför Gärdet.
"Det där är inte bra...!" hörde jag mig själv säga, och kompisen instämde tack och lov. Vi satte kurs rakt på Fjäderholmarna, för att helt enkelt söka skydd innan ovädret hann fram. Förtöjda vid en tankningsbrygga kröp vi in i ruffen, och snart smattrade tunga regndroppar mot taket. Det hela pågick en stund, och de otätade fönsterlister och andra kryphål för regnet som fanns avslöjade sig snabbt...

När det dragit förbi blev vädret desto bättre. Solen kom fram igen, men nu var dagen så långt liden att det kändes föga lockande att försöka ta sig ända till Ingarö. Så efter litet kryssande i rent nöjes- /övningssyfte återvände vi till hemmahamnen. Med mina mått mätt blev det i själva verket en alldeles lagom båttur. Vid sådär halvfyra-tiden var man tillbaka i stan.
Så det var min midsommar 2010. Och jag är tacksam för både erfarenheten och att det slutade lyckligt.