Att rida ut högtidens vågor (Försök till vitsig titel)
Midsommarhelgen blev hyfsat stillsam men bjöd ändå för min del på både det ena och det andra. På själva "aftonen" var det sådant där familjevänligt, lokalt firande som gällde; lotterier, korvstånd, dragspel och ringdans för dem som ville. Och en klämkäck lekledare vid mikrofonen, givetvis. Som det ska vara i de sammanhangen.
Det mest minnesvärda med helgen var nog snarare dagen efter - d.v.s. midsommardagen. Jag hade nämligen lovat följa med en båtägande kamrat ut och segla bland Stockholmsskären...! Och som vanligt då jag gör något för första gången var jag skraj i halvannat dygn i förväg. Det var dessutom ingen liten nätt provtur som planerades. Tanken var att förflytta båten från Danviken till Ingarö, vilket är en bit och tar större delen av dagen. Om man lyckas, vill säga. Det gjorde inte vi, nämligen.
Redan på morgonen (då jag i min nervositet och förvirring givetvis lyckades bli försenad till avgångshamnen också) uppvisade himlen ett nyckfullt och snabbskiftande molntäcke. Hursomhelst kom vi iväg, och till en början såg det hela lovande ut. Vi tog oss långsamt ut ur viken per motor, men lagom till att vi befann oss på det något mer öppna vattnet utanför Djurgården började påtagligt mörka moln synas i norr. Plötsligt mullrade det till, och en blixt tycktes gå ned någonstans bortanför Gärdet.
"Det där är inte bra...!" hörde jag mig själv säga, och kompisen instämde tack och lov. Vi satte kurs rakt på Fjäderholmarna, för att helt enkelt söka skydd innan ovädret hann fram. Förtöjda vid en tankningsbrygga kröp vi in i ruffen, och snart smattrade tunga regndroppar mot taket. Det hela pågick en stund, och de otätade fönsterlister och andra kryphål för regnet som fanns avslöjade sig snabbt...
När det dragit förbi blev vädret desto bättre. Solen kom fram igen, men nu var dagen så långt liden att det kändes föga lockande att försöka ta sig ända till Ingarö. Så efter litet kryssande i rent nöjes- /övningssyfte återvände vi till hemmahamnen. Med mina mått mätt blev det i själva verket en alldeles lagom båttur. Vid sådär halvfyra-tiden var man tillbaka i stan.
Så det var min midsommar 2010. Och jag är tacksam för både erfarenheten och att det slutade lyckligt.
Det mest minnesvärda med helgen var nog snarare dagen efter - d.v.s. midsommardagen. Jag hade nämligen lovat följa med en båtägande kamrat ut och segla bland Stockholmsskären...! Och som vanligt då jag gör något för första gången var jag skraj i halvannat dygn i förväg. Det var dessutom ingen liten nätt provtur som planerades. Tanken var att förflytta båten från Danviken till Ingarö, vilket är en bit och tar större delen av dagen. Om man lyckas, vill säga. Det gjorde inte vi, nämligen.
Redan på morgonen (då jag i min nervositet och förvirring givetvis lyckades bli försenad till avgångshamnen också) uppvisade himlen ett nyckfullt och snabbskiftande molntäcke. Hursomhelst kom vi iväg, och till en början såg det hela lovande ut. Vi tog oss långsamt ut ur viken per motor, men lagom till att vi befann oss på det något mer öppna vattnet utanför Djurgården började påtagligt mörka moln synas i norr. Plötsligt mullrade det till, och en blixt tycktes gå ned någonstans bortanför Gärdet.
"Det där är inte bra...!" hörde jag mig själv säga, och kompisen instämde tack och lov. Vi satte kurs rakt på Fjäderholmarna, för att helt enkelt söka skydd innan ovädret hann fram. Förtöjda vid en tankningsbrygga kröp vi in i ruffen, och snart smattrade tunga regndroppar mot taket. Det hela pågick en stund, och de otätade fönsterlister och andra kryphål för regnet som fanns avslöjade sig snabbt...
När det dragit förbi blev vädret desto bättre. Solen kom fram igen, men nu var dagen så långt liden att det kändes föga lockande att försöka ta sig ända till Ingarö. Så efter litet kryssande i rent nöjes- /övningssyfte återvände vi till hemmahamnen. Med mina mått mätt blev det i själva verket en alldeles lagom båttur. Vid sådär halvfyra-tiden var man tillbaka i stan.
Så det var min midsommar 2010. Och jag är tacksam för både erfarenheten och att det slutade lyckligt.
Kommentarer:
Trackback