Effell's blogg

Angående föregående inlägg:
Simhallen brukar naturligt nog ha snävare öppettider på helger. På söndagar kanske den stänger kl 15 istället för sent på kvällen, osv. Detta tyckte ju inte jag var något problem igår, med tanke på att jag var tidigt ute.

Och det är ju i de lägena man drabbas av Murphy's lag. Eller hur?! Bara igår hade simhallen bestämt sig för att ändra om öppettiden fullständigt, och öppna kl 15 istället...! Så där stod jag med lång näsa. Typiskt att det dessutom var sista chansen som rann ut i sanden.

Så jag åkte till stan och tröstfikade bort mina pengar istället. Typiskt missbrukarbeteende, men jag hade ingenting planerat förrän framåt eftermiddagen.

Har lätt ryggskott idag. Tyvärr inget ovanligt. Jag var på väg att tappa upp ett varmt bad med skum och allt, åt mig, men kom på att det finns en ännu bättre idé. Simhallen stänger för sommarstädning i dagarna, så idag kan vara sista chansen till ett inomhus-bassängdopp under bekväma former innan man blir hänvisad till utomhusalternativet.
Så jag packar "gympapåsen" med badkläder, kanske för sista gången denna säsong. Om duscharna och bastun kommer att lindra ryggvärken återstår att se.

Idag spöregnade det när jag kikade ut genom sovrumsfönstret på morgonen. Och det är säkert inte många fler än mig som tänker "Jippi" i det läget, men jag har en god anledning. Det betyder nämligen att jag får använda min eminenta regnrock som annars mest hänger och skräpar i garderoben.
Gummistövlar, lång regnrock och sydväst (alt. bredbrättad hatt) gör att jag tar en långpromenad nästan lika obehindrat som om det varit solsken. Medan andra skyndar fram hukande och med plågat rynkade pannor, ivriga att få komma inomhus, sträcker jag på ryggen och spankulerar lugnt vägen fram. Plasten i rocken gör dessutom att det inte är några större problem att hålla värmen.

På minussidan hamnar däremot den doft som min filthatt avger då den blir blöt...

Redan nå'n gång vid eller strax efter gymnasietiden (det är alltså omkring tjugo år sedan) hade jag planer på att skriva en självbiografi. Vad nu det skulle vara bra för, sådär i 18-/19-årsåldern... Det "verkliga" livet har väl knappast börjat då?! Medveten om detta tänkte jag lite vitsigt döpa verket till Mitt liv, så här långt. Alternativt den aningen längre titeln Se vilket liv jag levt och hur jag har blivit, så kommer ni att vara tacksamma att ni inte blev som jag, och blev ni det ändå, så kan jag bara beklaga. Eller något sådant.
Antagligen räknade jag väl med att bli något slags halvkändis, eller i alla fall en inom-vissa-kretsar uppburen estet. För sådana kan ju komma undan med att skriva bokslut oavsett om de uppnått myndig ålder eller ej; det är ju bara att fortsätta med del två några år senare, och så vidare. Åtminstone så länge det finns intresserade läsare.

Så, med hjälp av dagboksanteckningar, almanackor, fotografier och andra tidsmarkörer började jag någon gång på 1990-talet att försöka återskapa mitt liv i skrift. Började, skall betonas. Arbetet är oavslutat och pågående. Eftersom datorn vid det laget kommit in i vardagsbilden fick den blivande självbiografin födas som ett digitalt textdokument, och sådana kan ju som bekant fyllas på utan att bläck och papper går åt. Denna fil putsas det ännu på med ojämna mellanrum, ty själva livet fortsätter ju, och senast dokumentet öppnades och dammades av var idag!
Jag kunde till min smärre bestörtning konstatera att de senaste noteringarna rörde 2005... Hög tid för uppdatering av läget, således!

Men sedan är det ju också så att en massa minnen plötsligt sköljer över en då man börjar rota i det gamla - i det här fallet då jag ögnade igenom den systematiskt årtalsindelade texten och läste om människor och händelser som passerat, känslor som pendlat och avgörande ögonblick. Det är smärtsamt och befriande på samma gång. Jag påminns om vilka aspekter av min tillvaro som till dags dato inte förändrats till det bättre, och samtidigt om att jag haft roligt många gånger som jag hunnit glömma.
Inspirationen att fortsätta på biografin återvände hursomhelst. Det har hänt en del sedan 2005. Eller kanske inte? Jag ska göra en ny inventering, kolla igenom senaste årens fotoskörd (vilken f.ö. ligger i datorn eftersom jag fick digitalkamera just det året), jämföra med gamla e-brev, o.s.v. Det är lite av arkeologiskt forskningsarbete över det, och sådant gillar jag. Sedan, när stoffet är samlat, får jag sålla och banta ned det till det väsentligaste för att få något slags röd tråd. Även det en intressant utmaning.

Skrämmande att vi redan är inne i juni...! Vart tog den här vintern och våren vägen?! För inte längesen låg grusiga, gråa snödrivor i gathörnen och enstaka blåsippor tittade fram. Nu står varje träd i full, grön blom och solen hettar farligt i nacken.
Fortfarande möter jag folk som hävdar att sommaren inte har börjat än, utan att det ännu bara är vår, och jag antar att de räknar efter skolterminer, medeltemperatur och sånt. Själv anser jag nog däremot att det är sommar nu. Och det stressar, för som vanligt trodde jag naivt att betydligt mer skulle hinna hända under transportsträckan januari-juni än vad som verkligen skedde. 

I fredags bjöds jag på lunch (av jobbet) på Rosendals café, och på något sätt kanske det blev den mentala gränsmarkeringen till sommaren för mig. Att se Djurgården i turistsäsongsdräkt utsuddade effektivt alla föreställningar om att "det är långt kvar". Hemma är det därmed städning av balkongen som gäller och införskaffande av nya blomster till lådorna där. Förra sommaren tillbringades alldeles för lite tid på den egna balkongen (vars beklagliga öde är att snarare få vara avstjälpningsplats för diverse skrot året om). Jag tror jag åt frukost där ungefär en gång, trots bra väder. Slöseri.