Effell's blogg

Ikväll går Midnattsloppet. För en stund sedan såg jag en tjej på bussen som bar årets löpartröja. Den är blå, tydligen.
Jag har bergis sagt det förut, för jag brukar upprepa mig, men jag har alltsedan nittiotalet haft för vana att åka in till stan och se springandet, inklusive festligheterna runtomkring. På något sätt har det blivit den officiella avslutningen - eller åtminstone början till nedtrappningen - av sommaren. Lite bitterljuvt, vemodigt sådär.

Även ikväll räknar jag med att vara på plats längs Hornsgatan, och se hur löparna väller in mellan målstolparna, först en och en med visst mellanrum (vinnaren brukar som i så många andra löpartävlingar inte sällan vara av afrikansk härkomst) och sedan i allt större och tätare klungor, detta till tonerna av sambaorkestrar och discodunk. Efter ett tag har de flesta elitidrottarna passerat, och de "skojiga" deltagarna börjar synas, de som klätt ut sig eller gör statement via diverse attribut.

Hoppas jag även imorgon bitti känner att det finns sommar kvar. Även om just den här festen är över då.

Mitt i sommaren, om det nu är det som begreppet midsommar betyder. Det känns både lite overkligt och vemodigt på samma gång. Redan, liksom.
Hela vårvintern längtade jag efter den riktiga våren och fick smärre ångestpåslag för varje ny kaskad av snöväder som gav den ett bakslag. Tiden kändes lång. Och sen, när våren faktiskt kommer med blomster och lövsprickning, då går allt plötsligt väldigt fort, känns det som. Med ens har vi passerat sommarsolståndet (det ljusaste dygnet på året), det var häromdagen. Och igår var det midsommarafton.

Senaste året har det faktiskt känts som om årstiderna kommit lite i otakt. Åtminstone här i Stockholmstrakten.
Så sent som i början av oktober var det så gott som sommarvärme. Folk picknickade på stranden eller pysslade med sina ännu grönskande kolonilotter. I början av januari hade det ännu inte kommit någon kvarvarande snö, och det var inte särskilt kallt heller. Först i mitten av månaden smällde det plötsligt till och blev både snöigt och ordentligt kallt, och detta varade i ungefär en månad; i mitten av februari blev det vårtemperatur. Snön försvann och isarna brast. Våren var åtminstone ett par veckor för tidig fick man såsmåningom veta, och tecknen började hopa sig i form av snödroppar, blåsippor och annat. Tills vintern plötsligt bestämde sig för att göra ett återtåg, om inte temperaturmässigt så i form av ny snö. Först vid maj månads ingång började jag känna mig någorlunda trygg.

Och nu sitter man här, och har en sommar att göra något bra av. Om drygt en vecka blir jag ledig från jobbet i fjorton dagar. Hoppas vädret är gynnsamt då.

Denna söndag har temeratur- och vädermässigt känts som själva det avgörande språnget från vår till sommar, och den där lilla rastlösheten, känslan av att det plötsligt är mycket som bör hinnas med under en dag, har infunnit sig. Åtminstone för mig.
Och helt obefogad är inte den stressen, egentligen. Som tidigare nämnts är jag nu ledig några dagar och vill gärna ta vara på det.

Känns bra att imorgon få vakna till en ledig måndag. Undantaget röda dagar så känns det som det var ett tag sedan.

... Och DÄR har det på dygnet gått ett år sedan jag skrev något här senast. Lite skönt ändå, att vara tillbaka här, för jag har onekligen saknat bloggandet en del, även om jag varit oinspirerad och fullt upptagen med annan huvudbry de sista tolv månaderna.

Vad har hänt under den här tiden då? Allt och inget, ungefär. När jag i skrivande stund ser mig omkring i sovrummet jag sitter i råder samma totala prylkaos som alltid, och min arbetssituation och sociala status är väl också tämligen oförändrade.
En annan sak som också är som vanligt är att jag trots röran hyser en naiv förhoppning om att endera (mån)dagen lyckas "börja ett nytt liv". Den 1:a maj hade jag befunnit mig i min nuvarande anställning i ett år, och fick därmed både rättighet och skyldighet att börja ta ut semester inom överskådlig tid. Veckan efter nästa kommer att bli just en sådan ledig vecka, då jag tror mig kunna ha ork att ta tag i saker och ting som blivit liggande, inte minst i hemmiljön.

Den som lever får se, eller kanske: den som följer den här bloggen får se hur det går för mig. Vi hörs igen, förhoppningsvis inom ett år! Förhoppningsvis redan inom närmsta dagarna.

Jag kommer hem, och tänker att "Nu ska jag ta tag i mitt liv! Nu ska jag... städa upp lite i den här svinstian, t.ex."

Så, efter att ha fått av mig skorna och kommit in i lägenheten stannar jag upp för att se mig omkring och se var jag kan börja någonstans.
Och då känner jag: "Oj, vad kissnödig jag blev nu. Måste nog gå på toa..."

Jag avskyr att bli avbruten sådär, när jag ska göra något. Nu tappade jag nästan hela inspirationen att städa.

Ända till mitten av mars skulle det alltså dröja innan jag tog till orda här igen, vilket känns smått skamligt. Jag är inte disciplinerad i bloggandet, men å andra sidan har det här ännu ganska unga året bjudit på ett antal små förändringar därute i IRL-världen. Jag skulle kunna skylla på att jag haft fullt upp, även om det inte är hela sanningen.

Min praktik- /arbetsträningsplats övergick kring årsskiftet plötsligt i en timanställning, och det kom nästintill som en blixt från klar himmel. Mycket positivt förstås, men lite skrämmande också, eftersom jag blivit avvand beträffande rutiner, fasta tider och -framförallt- att i ett jobb ha ensamt ansvar för en situation. Detta i kombination med lite allmän vinterångest (gissar jag) har gjort att jag kommit in i en känslosvacka och känner mig otrygg och skakig. Trots att jag egentligen borde må bättre än på länge.
Just tanken på "borde" gör mig ytterligare rastlös och frustrerad, och naturligt nog har jag även haft sömnproblem. "Jag måste sova nu. Jag måste sova nu. ... Om jag inte sover nu, så rubbar jag dygnsrytmen, och så blir jag övertrött på arbetstid istället, och så... " Att det ska vara så svårt att slappna av.

Som grädde på moset har teknikaliteterna - lyxförströelserna som jag brukat distrahera mig med - börjat tackla av. För halvannan vecka sen hade laptopen hårddiskkrasch, och risken finns att en mängd material med affektionsvärde gått förlorat. Den stationära burken fungerar hjälpligt, men verkar trött och krånglar ofta i fråga om dataspel. DVD-spelaren har en märklig färgåtergivning, och idag konstaterade jag att digitalboxen verkar ha dött, så där försvann TV-tittandet också. Är det meningen att jag ska slita mig från bildskärmarna, helt enkelt?

Ni kommer troligen att få höra mer om hur allt utvecklar sig, och vi kan ju hoppas på gladare tongångar i nästa inlägg. Vi hörs.

Det är nyårsafton. Jag fick nyss ett sådant där styng av dåligt samvete för min dammsamlande blogg, vilken i och för sig inte varit bortglömd men klart lågprioriterad. Och det kan väl verka fåfängt att glida in såhär och ge sig till känna i årets sista timmar när jag inte skrivit något sedan innan första höstfrosten, typ. Men jag är fåfäng gissar jag, så här har ni mig nu. Och förhoppningsvis lite oftare fr.o.m. imorgon. Något nyårslöfte vågar jag inte göra av det dock.

Känns inte längesen jag skrev en årskrönika här senast, och nu börjar det alltså redan bli dags igen. Men det här året har också varit händelserikt, inte minst på det känslomässiga planet. Förra nyåret och vårvintern 2010 känns på samma gång både färskt nära och väldigt avlägsna. Men den ganska genomgående feelingen har varit att jag hela tiden längtar vidare, väntar på ett imorgon. Det klassiska kruxet: oförmågan att leva i nuet, särskilt som nuet inte kännts som mycket att hänga i julgranen. Min medvetenhet om mina egna tankefällor har nog emellertid ökat på vissa plan, tror jag. En bit in i januari får jag lämna en utförligare resumé.

Gott Nytt År, kära läsare!

Under veckan hinner jag säga till en och annan som jag inte riktigt känner att jag ids ta mig an, att "Vi kan väl ses typ i helgen, eller så?" Ett sätt att skjuta något besvärligt framför sig, antar jag. Så infinner sig såsmåningom nämnda helg och med den smärre samvetsbetänkligheter. Det är nu jag ska/borde ringa tillbaka, höra av mig, till dem jag halvt lovat bort mig till. Låtsas-att-jag-har-glömt gör jag ogärna, eftersom jag inte har det.

Problemet är väl att jag egentligen bara skulle vilja ha en lugn och skön, sysslolös helg utan några måsten alls. Märkligt hur t.o.m. det som är fritid lätt kan börja kännas som plikt och jobb. Men jag känner i vissa stunder av filosofisk självinsikt att jag borde vara nöjd med vad jag har. Att överhuvudtaget ha vänner och vara efterfrågad är ingen självklarhet.
Symptomatiskt nog är de jag skulle vilja umgås med ganska upptagna redan, och har lite dåligt med tid...

Måndag, ny vecka. Lugn och en lätt upprymdhet på samma gång. Det kanske är téet...? Gömmer mig en liten stund för regnet, på ett café med trådlöst nätverk. Nu ser det ut som att det håller upp och ljusnar utanför, och jag ska strax ge mig ut igen.

Säsonger avlöser varandra, och nu önskar jag alltmer att jag hade haft ett "riktigt jobb" istället för den här arbetstränings-praktik-nödlösningen som jag har. De som är ansvariga för mitt kontrakt (som behöver förnyas nu omedelbart) har ganska nyligen återkommit från sina respektive semestrar och har kanske inte hunnit snacka ihop sig med varandra ännu. Så denna vecka, då jag egentligen skulle börja på nya uppgifter efter sommaren, vet jag fortfarande inte mycket om.
Inte för att det oroar mig så mycket som det kanske borde. Jag är inte direkt sysslolös! Passar på att göra allt sådant jag annars gnäller över att jag inte hinner.

En rätt speciell sommar har det här varit. Ja, nu börjar jag motvilligt säga "varit", för de senaste dagarnas regn och hutterkyla tycks varsla om höst, hur grönt det än är. Månaderna juni - augusti förtjänar en separat redogörelse framöver, ett eget inlägg. Det har hänt mycket.

Har fyllt en papperskasse med gamla tidskrifter, böcker och tidningar som jag accepterat tanken på att jag nog aldrig kommer att läsa igen och därför inte heller måste ha kvar. Nu ska de kånkas iväg till välgörenhetsbutiken. Ännu ett lass. När påsen väl hamnat i insamlingsburen och man gått därifrån infinner sig en lättnad samtidigt som man konstaterar att man redan knappt minns vad det var för prylar man gjorde sig av med. Då saknar man dem ju knappast senare heller... Och så skönt att få mera plats hemma.

Det närmar sig slutet av augusti. Igårkväll sade en väninna till mig att hon blir upprörd, snudd på aggressiv, varje gång någon nu frågar henne "Har du haft en bra sommar?" Haft? Frågan tycks implicera att sommaren är slut nu. Och jag instämmer i hennes ifrågasättande av detta.

Jag har något slags teori om att det är alltsedan skoltiden vi är indoktrinerade med inställningen att augusti är höst. Sommarlovet är ju något par månader långt, och antas med skarpa gränsmarkeringar föregås av våren och efterträdas av hösten. Åtminstone verkar det så, eftersom det heter vår- respektive hösttermin. Alltså pågår sommaren mellan typ 10 juni och 20 augusti då, eller?

Regnet som till slut räddade våra gräsplaner från att bli öknar har fyllt marken med nytt liv, och det kan nog dröja ytterligare ett bra tag innan de första höstlöven visar sig (Det som gulnat hittills har ju gjort det av torka). Däremot kan jag hålla med om att det inte är lika ihållande varmt längre.

Så farligt bekvämt det är när man kan ha sin dator med sig ute, och då den inarbetade stamkundsstatusen gör att man tämligen fritt använder favoritfikets trådlösa nätverk. Jag borde inte sitta här och pimpla kaffe och slösurfa. Jag har faktiskt saker att göra hemma.