Livets sammandragningar

Gamle Herr Ångest, min trognaste och mest efterhängsne ovän, har knackat på igen. Han målar upp en tung och skrämmande framtid och frågar mig med ett snett, överlägset leende om jag verkligen klarar detta. Vore det inte tryggast att krypa tillbaka in i det trygga skalet ändå, som så många gånger förr...?!

Man vill vråla och sparka. Man önskar att Ångest vore en mer fysisk demon än han är, någon man faktiskt kunde slå på käften och jaga bort på riktigt, så att han försvann. För gott. Men tyvärr är han subtilare än så och det gör honom stark och ger honom övertag. Inte nog med att han smyger sig på dig, han placerar sig dessutom inuti dig, besätter dig så att du inte kommer undan. För att komma åt honom känns det som om du måste skada dig själv.

Höststormen som rasar utanför fönstret känns som en parallell till det som sker inuti mig. Men ja, hoppet finns där om man tittar noga. De massiva, grå molnen rivs sönder medan de glider förbi, och små strimmor av solljus kämpar sig igenom i portioner. Som om en god Gud däruppe ville visa att "Jag är här! Du måste bara lära dig att lita på det."

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback